STOCKHOLM. Innan det finns någon olja att utvinna måste den först upptäckas, och detta görs på en rad olika sätt. Vanligen är det upstreamföretagens geofysiker och ingenjörer som karterar, modellerar och prospekterar. Tester som undersöker och beskriver moderbergart, reservoar, förslutning och strukturen i bergarten. Hur avancerade dessa tester än är kan en oljefyndighet fastställas endast genom provborrning.
Innan dess krävs tillstånd för prospekteringen. Markägaren – allt som oftast är staten, även i Nigerias fall – delar ut denna typ av tillstånd som kallas för koncession eller licens. Beslut om vilka företag som ska få oljekoncession brukar vara så betydelsefulla att det tas av landets statschef.
Licensen består oftast av två delar där det till en början är prospekteringslicens som senare kan omvandlas till en produktionslicens.
I prospekteringstillståndet förbinder sig normalt oljebolagen att utföra vissa arbeten inom ett område (ofta kallat sektor) under en given tidsrymd. Vilket innebär geologiska, geokemiska och geofysiska undersökningar (seismiska undersökningar) och borrningar. Oftast betalar oljebolagen inte för tillstånd annat än utan bekosta det åtagna arbetet.
Det operativa oljebolaget, som först fick licensen, kan ”farma ut” delar av licensen till andra oljebolag. Kostnaderna för att prospektera är mycket höga och inte sällan – som en finansiell riskspridning – går oljeföretagen samman och är delägare av oljekoncessionen. En typisk oljekoncession innehas av upp till fem olika oljebolag som har 20 procent vardera. I gengäld får oljebolagen ”farma in”, det vill säga ta del av eventuella framtida intäkter.
Påträffas kommersiella mängder av olja övergår prospekteringslicensen till en produktionslicens där inkomster från oljan ska betalas till markägaren, staten, efter en överenskommen fördelning. Vanligtvis löper en produktionslicens under 20-30 år.
Andra om: Nigeria, olja, prospektering, oljeutvinning











