Tag Archives: politik

Vad feminister bör göra:

Sedan vi hördes senast har det varit en sån där vecka med lite avkoppling, lite uppkoppling, och mycket avknoppning. Det har fört mig från Stockholm till Göteborg, och tillbaka, fyra föreläsningar i Märsta, vidare till Luleå och sent igår kväll kom jag hem från Finland. Min fotograf Emma höll på att missa planet för att hon hänger hela nätterna på kändisfester med Anna Book, ungefär.

En sak som gnagt mig är feministers tjockskallighet. Genus är inte min favorite dish, men en idé har jag.

Lisa Marklund et al skrev om att kvinnors beteende är destruktivt för andra kvinnor, och att det inte hjälper i karriären direkt. Samtidigt är män grymt bra på att att förbrödas i omklädningsrum, bastu och andra platser av bara män (styrelserum!). Mansbeteendet skapas av framgången – det är mer fördelaktigt att samarbeta och lyfta fram varandra. Och det ger resultat över generationer också – det föds mer än killar än tjejer.

En gammal studie från 2000 visar att det föds fler tjejer i nordeuropeiska länder – där kvinnor är mer framträdande och når mer framgångsrika positioner i samhället, kanske också för att forskning visar att de kvinnor som är stressade föder tjejer. Beteendet och tron att kvinnor är överlägsna gör också att i framavlandet skapar fler kvinnor. Könsteoriker bör därför sträva mer efter kvinnors framgång än de båda könens jämställdhet.

Så var det sagt. Annars försöker jag koordinera den nya remaken av bloggen. Ska bli spännande, kommer om typ två veckor.

Klar syn perifert, blind rakt fram

Hösten efter gymnasiet läste jag på universitet, men hoppade jag av efter några veckor för det var lite för mycket tvångsmatning av begrepp. Nu några år senare går jag runt och samlar på ord.

Orden är inte för att skapa förvirring. Näe, förhoppningvis lämnar man uni-tiden visare än att rapa sånt man tvångsmatat sig själv. Llika långt bakom är dom studentikosa fester med tävlingarna i hågkomst med analyserna av Foucault- eller Virilio från obskyra communities där man byteshandlar D-uppsatser.

Men jag kommer ihåg. För kanske två år sedan var jag på streetmodemässan CPH Vision (likaså i februari). Som alltid sitter jag på första parkett och börjar gnaga lite på plastvattenflaskan som man senaste gångerna alltid fått, och tänker till.
Du känner igen det från tv: långbenta mannekänger som bär sina plagg ut på podiet, allt andas ut mot oss, detta är det nya heta. Så man sitter där och tänker: aha? Så försöker man ta till vackra ord, begrepp om du så vill, till att förstå vackra saker. Därför är det lite konfunderade. Vad är grejen med burkor och heltäckande huvor på podiet?

Något senare snubblar jag på en förklararing av NY Times, i vilken journalisten Stephanie Rosenbloom citerar: ”the masking of the female heads strikes me as part of a general new anti-feminism.”

Begreppen börjar omförhandlas av Linda Skugge, och det sägs vara en feminismbacklash. När fick den en chans då? Linda Backman skriver att könskriget inte finns. Borde kanske läst lite mer på uni, då hade man kunnat ägna sin tid åt att studera sånt eller hur modeindustrin arbetar utan copyright. I detta fall säger mode mer om oss än vad någon säger.

Två motsägande idéer

Voy voy voy, ibland förundras jag över borgerligheten. Ena stunden tror jag dom fattat när dom börjar prata om cappuccinoskum och optimism.

Men så får jag länken till Johan Ingeröds gamla kommentar om min debattmedverkan. För honom är det ofattbart att hålla två motstående idéer i samma skalle; det går inte kombinera Diorglasögon med försöka förbättra möjligheterna för sin generation.

Med en underbar argumentation, vilket betyder att citera Skugges housewife-version av skära sig armarna: daska barnen till vett att förstå att gott är få förunnat, menar han att dom unga inte alls är den nya underklassen.

Gå tillbaka, gör om Ingeröd. Edit och delete. Folkpartiet kommer aldrig vinna med ett sånt argumentationsproffs som har hangups på vilken grupp som är vad och vägrar se gruppen arbetlösa unga (19 procent av populationen).

Och borgerligheten kommer aldrig att vinna på att ropa: ”Hey, vissa människor ska ha kreativa jobb och andra inte.”

Cappuccinooptmismens och globaliseringsivrares stora triumfkort är att argumentet att kapitalismens konsekvenser är goda – se då till att kapitalisera människors arbete – och inte låta dom bidragsvegetera hemma.

Enda vägen att rädda argumentationen är nog åberopa sinnesförvirring. Det måste vara så att ett slag trodde Ingeröd att han var röd.

Nödvändig debatt:

Jag läser i AB Debatt skarp och nödvändig kritik mot Mauricio, signerad av Siavosh Zarrasvand:

”Varför är Leijonborg & Co beredda att debattera främlingsfientlighet med Sverigedemokrater, men inte med sitt eget ungdomsförbund?

(…)

I sin iver att vinna valet har partiet flera gånger inskränkt min frihet. Det är människor med mitt utseende som drabbas när partiet höjer tonen och kommer med rena lögner om ”invandrares kriminella arv”.

(…)

Så länge risken finns att den mannen blir integrationsminister i en borgerlig regering, så länge han är talman för folkpartiet i integrationsfrågor, då underminerar vi vår egen säkerhet genom att rösta på folkpartiet och den borgerliga alliansen.