Tag Archives: politik

Mycket utanför Sverige

STOCKHOLM. Försöker överblicka händelserna i Mellanöstern just nu. Omvärldens fokus verkar åter vänt till regionen sedan de japanska kärnkraftsproblemen stabiliserats en aning. Det var länge sedan så mycket hände samtidigt; vilket jag också skrev om på Expressens kultursidor i lördags, där jag betonade modellbyggens betydelse – ett ämne jag ska återkomma till längre fram.

Förutom utvecklingen i Libyen, som medierna rapporterar flitigt om, försöker jag ta in utvecklingen i de andra länderna i Mellanöstern.

I fredags dödades 52 demonstranter i Jemen och allt fler vänder sig mot presidenten. I grannlandet Oman har oljearbetare strejkat. I Bahrain har protesterna spridit sig utanför huvudstaden Manama.

I Egypten har folket sagt ja till konstitutionella tillägg, men oro och inrikesministeriet brann i dag, tisdag 21/3.

I söndags demonstrerade minst 20 000 mot det politiska systemet i Libanon och i grannlandet Syriens södra stad Daraa har också haft protester.

Som världen utvecklas just nu finns det all anledning att inte glömma bort länderna där inte flygbombningar sker.

Andra om: ,

Rörelsen i Mellanöstern

Det rör på sig i Dubai. Jag som mer eller mindre åkt skytteltrafik till Dubai och Förenade Arabemiraten (UAE) senaste året följer med stor oro utvecklingen i Bahrain.

Som bekant har 500 poliser från Arabemiraten och 1000 militärer från Saudiarabien gått in i det lilla kungadömet för att hjälpa regimen att trycka tillbaka demonstranterna som kräver förändring. Som jag skrev i VA nyligen saknas inte icke-demokratiskt valda ledare i regionen och det är en bara en tidsfråga tills detta sprider sig vidare bland GCC-länderna.

Och när nu UAE blandar sig in i en annan stats angelägenheter, finns det alla skäl att tro att medborgare som bott i Dubai, Ajman och de andra emiraten i generationer men ändå inte får räknas som fullvärdiga emiratier går samman och kräver förändring. Ett avskaffande av etnokratin.

Passa på att läsa min intervju med Dubais mäktige Azzan Al Ghurair (på bilden till höger), som bland annat äger oljebolag i Libyen och den stora banken Mashreq. I intervjun från 2010 förklarar han varför Förenade Arabemiraten inte behöver demokrati!

Andra om: , ,

Då kom Ken

STOCKHOLM. Det hade lika gärna kunnat vara några andra, men det var det ogonifolket som fick symbolisera kampen. Nigeria har en stor mångfald, landet hyser över 389 folkgrupper som talar 510 olika språk, och har under lång tid prövats av splittringar. Politiken har länge kretsat kring de stora folkgrupperna och en stor del av de mindre etniska grupperna har därför blivit förbisedda genom åren.

Dit hörde ogonifolket, som är en av de minsta grupperna, endast 500 000 till antalet i ett land med över 130 miljoner invånare. På deras marker, öster om Port Harcourt, hade olja hittats under mitten på förra seklet.ogoni

Efter decennier av oljeexploatering hade ogonifolkets omgivningar, ett 1050 km² stort område, motsvarande tre fjärdedelar av Öland, fått uppleva en för många oljespill och miljöolyckor: dricksvattnet var förstört och fiskeriet hade utarmats. Missnöjet grodde över att oljeföretagen inte betalat ogonis trots decennier av oljeexploaterande.

Då kom Ken. Det var en tidigare statsanställd och son till en Ogonibyhövding (chief), som försökt förbättra situationen men gett upp. Istället valde poeten och författaren Ken Saro-Wiwa att starta en icke-våldsrörelse, MOSOP (Movement for the Survival of Ogoni People).

Detta var i början av 1990-talet, Nigeria styrdes av en militärjunta och med minnet av Biafrakriget försökte man trycka ner minoriteter och andra uppstickare. MOSOP:s demostration i januari 1993 där 300 000 ogonis deltog skapade stora problem för regimen, Shell avbröt sin verksamhet och snart fick Ken Saro-Wiwa ett momentum. Han reste utomlands, träffade bland andra Bodyshops grundare Anita Roddick och snart kablades budskapet ut och shellprotesterna spreds med världens medier. Än i dag minns många bilderna från protestaktionerna och Shells logotype dränkt i blodröd färg.

Ogonifolkets protester besvarades av militärjuntan med våldsam kraft, med många dödade. Hundratals hem revs och tusentals blev hemlösa. Ken Saro-Wiwa greps i maj 1994 utan någon egentlig förklaring.

Men snart riktades en anklagelse, att han skulle under ett upplopp ska ha låtit mörda fyra Ogonihövdingar (samtliga visade sig vara vänner eller släktingar) och under följande tio månader hölls han och åtta andra fängslade utan rättegång. De torterades men nekades medicinsk vård.

En fredagsförmiddag strax före lunch sattes ögonbindlar på de nio (Ogoni Nine, som de kallades). I en specialtribunal hade de befunnits skyldiga och just den dagen, 10 november 1995, skulle straffet vinna laga kraft i ett fängelse i Port Harcourt.

Utan möjlighet att överklaga domen, sattes ett rep runt halsen på Ken Ken Saro-Wiwa och ett ögonblick före hängningen, tog han till orda och sade: ”Gud, ta min själ – men kampen fortsätter.”

Andra om: , , , ,

Den mest korrupta politikern

STOCKHOLM. Nigerias före detta vicepresident Alhaji Atiku Abubakar sade häromdagen att om det inte sker ideologiska förändringar och om inte sättet som politiska ledare väljs kommer nationens socioekonomiska problem kvarstå under en lång tid.

Detta sade han till pressen i samband med en begravning i Bayelsa-delstatens huvudstad Yenagoa i onsdags. Det var ingen vanlig begravningsceremoni utan modern till Diepreye Alamieyeseigha, Bayelsas före detta guvernör och den man som betraktas som en av landets mest korrupta politiska ledare genom tiderna.

När Nigeria omvandlades från militärdiktatur till demokrati 1999 blev Alamieyeseigha guvenör i den oljerika delstaten och i sin roll som högsta chef över delstaten kom han att stjäla enorma summor av den månatliga utbetalningen som den federala regeringen gjorde.

Han betraktade delstatens budget som en av del av sin personliga och han använde den för att bygga ett fastighetsimperium med förgreningar till bland annat London, som var hans favoritdestination.

Men detta var ingen hemlighet för Nigeria eller delstaten. I 2005 års budget avsattes 8,5 miljoner dollar för att bygga residens åt guvernören och åt hans biträdare. Vidare budgeterades 2 miljoner dollar åt inredning och andra artiklar. Dessutom hade 25 miljoner dollar spenderats på guvernörens mansion sedan 2002. (Bara staketet kostade 5,7 miljoner dollar.)

Trots misstanke om grova brott väcktes inga åtal sedan guvernörer är åtalsskyddade. Men under en resa till London greps han i september 2005 misstänkt för penningtvätt. I en av hans London-bostäder återfanns 14 miljoner kronor i kontanter och värdena på de brittiska fastigheterna uppgick till cirka 138 miljoner kronor.

Efter gripandet släpptes han mot borgen, men blev fråntagen sitt pass. En vecka senare gav han sig till känna på gatorna i Yenagoa.
”Jag kan inte berätta hur jag kom hit. Det är ett mysterium. All ära till Gud”, förklarade han.
Det sägs att han med ett falskt pass och utklädd till kvinna lyckades ta sig genom Heathrowflygplatsen i London.

Alamieyeseigha avsattes till slut och dömdes i Nigeria för korruption och pengatvätt. Två år efter gripandet dömdes han till ett tvåårigt fängelsestraff. Några timmar att domen föll släpptes han eftersom han betraktades ha suttit av sitt straff.

I dag är Alamieyeseigha en av fem guvenörer som blivit åtalade för korruption. 33 guvernörer av de 36 delstaterna har utretts för misstänkt korruption, pengatvätt och andra finansiella brott av den nyinrättade EFCC (Economic and Financial Crimes Commission). På gatorna i Port Harcourt och Lagos deklarerar stora billboards att stjäla ur statskassan är en genväg till fängelse.

Många av dem jag mötte i Nigeria beskrev det som stor seger att politiker inte kan göra som de vill och att president Yar’Adua sänder ett starkt budskap till dagens politiker – korrupta ledare kommer att åtalas.

Andra om: , , , ,

Detta är Nigerias problem

STOCKHOLM. Nigerianska författaren Chinua Achebe, känd över hela världen för romanen ”Allt går sönder” (Things Fall Apart), har beskrivit Nigerias problem:

”The trouble with Nigeria is simply and squarely a failure of leadership. There is nothing basically wrong with the Nigerian character. There is nothing wrong with the Nigerian land or climate or water or air or anything else. The Nigerian problem is the unwillingness or inability of its leaders to rise to the responsibility, to the challenge of personal example which are the hallmarks of true leadership.”

Detta gäller inte bara för Nigeria utan också för många andra länder — det går inte att betrakta Nigeria utan titta på grannländer som har liknande förutsättningar, men också på det enorma geografiska landområde som kallas för Afrika.

1. Miljöns betydelse: Geografi, klimat och väder har spelat en stor roll i Afrika, liksom den stora förekomsten av tropiska sjukdomar.

2. Arvet från slaveriet.Slaveri har slitit itu många afrikanska samhällen. Arabiska slavhandlare var de första som anlände (och de sista att lämna), men afrikaner hade förslavat varandra i århundraden före arabernas ankomst:

”Faktum är att slaveri var vanligt i de flesta delar av världen innan britterna började försöka krossa det, och Afrika var inget undantag. Enligt en uppskattning var mellan 30 och 60 procent av afrikanerna slavar innan européerna anlände. Fraktbeloppet till slavar till Amerika kan ses som en förlängning av Afrikas inre marknad: många afrikanska hövdingarna såg inget fel i att sälja slavar till de européerna, och vissa protesterade när handeln förbjöds”, skriver Robert Guest i sin stora Afrikabok The Shackled Continent (min översättning).

Den storskaliga slavhandeln under 1800- och 1900-talet upphörde för och ett halvt århundrade sedan, och är ingen ursäkt för de nuvarande förhållandena i Afrika.

3. Kolonalismens betydelse: Kolonialstyret upphörde för mindre än ett halvt sekel sedan. Kolonialmakterna lämnade sociala ärr, en grogrund för diktatorer och besvärande och konstgjorda nationsgränser. Men de lämnade också modern infrastruktur – vägar, järnvägar, kliniker, och lagstiftning. Över 70 procent av Afrikas befolkning som lever idag föddes efter deras nationer blev självständiga, och det finns många exempel på nya oberoende stater utanför Afrika som inte har hållits tillbaka av sitt koloniala arv: Sydkorea, Taiwan, Hongkong och Singapore.

4. Västerländernas bistånd: Beroendet av extern hjälp för att lösa Afrikas problem är en självklar övning i meningslöshet och hjälp kan endast vara genom självhjälpsorganisationer. Bistånd som det sett ut tidigare har på sin höjd hjälpt endast i marginalen.

”Länder blir rika på samma sätt som enskilda individer: genom att producera något som andra människor vill köpa, eller tillhandahålla tjänster som andra vill betala för. Det finns undantag. Precis som vissa individer kan ärva rikedom, så vissa länder är rika helt enkelt på grund av att de har en hel del olja och inte många medborgare. Men i stort sett är vägen till välstånd sparsamhet, hårt arbete, och att ta reda på vad andra människor vill ha för att kunna sälja just det till dem”, skriver Robert Guest och tillägger att Afrika i dag inte producerar något som världen vill ha förutom sina naturresurser och ett fåtal jordbruksprodukter.

5. Äldre stamledares betydelse: Stamlojalitet är ofta starkare än nationella lojalitet och kan lätt anspelas på av demagogiska ledare – ibland med fruktansvärda resultat. Det har funnits flera förintelser i Afrika sedan Andra Världskriget. Rwanda var den värsta, Burundi, Nigeria, Elfenbenskusten och flera andra länder har också upplevt etnisk slakt. En stambaserad politik är en bördig jordmån för demagogi. Tillsammans med ekonomiska kvoter och andra etniskt splittrande lagar, och ett ökat inflytande för demagogiska stamledare hämmas den ekonomiska tillväxten så att den ekonomiska politiken förvandlas till ett nollsummespel där varje vinst är någons förlust.

6. Och Västerländernas bidrag? Handelskriget mot afrikansk jord- och textilexport orsakar betydligt mer skada för Afrika än vad eventuellt stöd kan lösa. Långt värre är de rika nationernas jordbrukssubventioner som förstör alla internationella handelsmarknader och kostar rika nationer tiotals miljarder dollar, konstaterar Robert Guest. Dock har också afrikanska stater sinsemellan handelshinder.

Bilden ovanför föreställer skuldindrivare i Lagos, Nigeria.

Andra om: , , , , ,

Våld i Sydafrika

DURBAN, SYDAFRIKA. Rädslan är alltid närvarande. Det är inte ovanligt att det förs på tal vid middag: i händelse av rån, vad göra?

Frågan är befogad och de flesta har antingen själva eller känner någon som har blivit pistolrånade. Det sydafrikanska samhället, med sina 47 miljoner invånare, är ytterst våldsamt. Som en polischef sade i en intervju: ”Tack gode gud för Bogota”. Colombia med dess huvudstad leder mordligan, nummer två på listan är Sydafrika med 49 mord per 100 000 invånare. Svenska siffror kan jag inte, men det kan jämföras med Danmark: 1 mord per 100 000 invånare. (Se siffror för fler länder här.)

Det finns en påtalig rädsla och oro för våldet. Trots att medelklassen bor bakom murar och våldet är koncentrerat till vissa grupper, är det självklart att fler grupper drabbas. Om man tittar på statistiken talar den ett tydligt språk. En av nio sydafrikaner är vita, men 32 av 33 mordoffer är inte det.

Enligt en undersökning som tittat på mord fördelade på polisstationernas upptagningsområde, cirka 1110 stationer över hela landet, kunde 25 procent av alla mord härledas till 33 stationer – området inbegriper endast 12 procent av landets befolkning. Utan undantag var dessa stationer placerade i innerstad eller kåkstäder i eller kring Johannesburg, Kapstaden eller Durban, landets tre största städer.

Vilka drabbas? Enligt statistiken är en genomsnittsoffret en ung man; en kvinna mördas per varje 6,5 man. Offrets snittålder är 31. 70 procent av alla mord äger rum under fredag, lördag eller söndag och majoriteten av dessa på natten. Vidare slår man fast att 69 procent av fallen kände mördaren och offren igen varandra vid namn eller hade setts tidigare. 68 procent av fallen har mordmotivet enligt polisrapporterna varit ”missförstånd eller bråk”. För att måla bilden än tydligare: 50 procent av de mördade är arbetslösa – och 70 procent har inte avslutat motsvarande svenskt högstadium. Och enligt en polisstations uppgift äger 80 procent av brotten rum inom 500 meters radie av en shebeen (illegal bar).

Men hur har samhället drivits till denna våldsamhet, kan man undra speciellt utifrån betraktat.
Det finns en rad teorier, men också det konkreta som märks med blotta ögat.

Arkitekturen är direkt våldsam och utsätter människor för stora faror. Stadsplanerarna har utgått från att ingen går på gatan; i bostadsområden finns inga trottoarer. Naturliga mötesplatser har reducerats bort, torg i dess ursprungliga form – shoppinggallerior finns det gott om – har upphört. Med tung trafik är resultatet tydligt; bara i jultrafiken har 1000 personer dött. Respekten för ett människoliv är ytterst begränsat.

Bland de som överlever trafiken urholkas förtroendet för de som arbetar i det allmännas tjänst. Det är inte ovanligt att polisen jagar bilförare, inte för trafiköverträdelser utan för att eska ”donationer”. Samtidigt om medelklassområden med husen omgärdade av murar – företag i säkerhetsbranschen leder tillväxtligan – anlitas privata säkerhetsfirmor som betalar sina vakter bättre än polisen. Detta förbättrar inte effektiviteten eller förtroendet för polisen.

Och vad tror teoretikerna, varför detta våld? Till en början är det de alltid givna förklaringarna med ökande fattigdom; faktum är att arbetslösheten har ökat sedan 1994 och de ekonomiska problemen försvåras av en ökande befolkning – om knappt 20 år väntas Sydafrika öka sin befolkning med nästan 30 miljoner invånare. En ökning med 66 procent till 71,6 miljoner invånare, enligt United Nations Population Fund.

Men en väletablerad teori är de styrande, som fick slut på apartheid, också har bidragit till detta. Efter ANC:s grundande 1912 och decennier av argumenterande för döva öron vänder man sig till en våldsammare strategi med en väpnad kamp (läs kampskriften från 1969), och får gehör bland bondfolk, industriarbetare och unga i städerna. Samhället byggts upp senaste 40 åren har varit baserat på konfrontation, och även det nu är femton år sedan under Nelson Mandela talade om försoning har det skett en dyster utveckling.

Bland de vita i landet, även om det kan låta kontroversiellt, vädras tanken om de nationalistiska strömningarna växer sig starkare att det under Jacob Zuma kan gå samma väg som Mugabes Zimbambwe. Vita blir persona non grata.

Andra om: , , , , , ,

Därför röstade jag inte

Många har senaste tiden frågat hur jag röstade i valet i söndags, och alla har fått samma svar.

Det var inget fel på alternativen, säkert är många miljoner nöjda med ha lagt sina röster på vad de sju partierna skakat fram som sina bästa. Men det var inte därför jag lät bli.

Alla dagar mellan riksdagsvalen tillhör jag en av de många som har tillträde till offentliga rummet och ibland även blir inbjuden att delta i diskussionener om politik eller vad som finns på agendan för dagen. Många fler gör långt högre grad än jag, naturligtvis. Men alla går till valurnorna var fjärde år och i tysthet väljer sin favorit.

Att veta är att kunna göra, och vetskapen om hur, med Dan Josefssons term, mediefabriken fungerar gör att man egentligen har en kunskap många som inte har. Det är de som inte hörs, de som vill ha lägre fastighetsskatt, högre a-kassa, mindre miljöutsläpp. Det var inte erbjudanden det var fel på – många miljoner gick tyckte de säkerligen var tillräckliga, men det var inte därför jag lät bli.

Jag har inga heliga kor. Det är inget parti jag skyr, ingen favoriserar jag eller sympatiserar med. För det är detta som avgjorde.

Denna självinfluensen, denna insikt, om att man det i situationer kommer omedvetet göras annorlunda val om man väljer en som favorit. Men att alla faktiskt har en värdegrund och allt vad det innebär. Även jag har en. Den ligger kvar och skrapas inte upp för att var fjärde år filtreras i valtest med kryssfrågor, eller för att på valdagen byteshandlas fram till ett val av parti man tycker är lämpligt att styra landet.

Parollen är ”en röst åt envar” gällde även denna kampanj. Men i en valkampanj som varit så blodig att man inte känner igen de blodblå kombatanterna, valde jag att för en dag stiga åt sidan.

Sverige: detta är landet ni fick, var så god, dagen folket fick till skänks är förbi, snart kommer skörden av den och däremellan är flyter vardagen. Min röst, den är kvar här hos mig.