Tag Archives: Östeuropa

Paris-Dakar-rally blir av!

STOCKHOLM. Jag kör Dakar-rally i år! Som jag tidigare har skrivit här på bloggen funderade jag på om det inte skulle vara lite trevligt med Paris-Dakar-rally. Nu är det tydligen så att vi blir fem personer som åker ner till Ungern/Rumänien i slutet på veckan för att köra rally.

Det blir inte att vi kör hela Dakar-sträckan, men en nätt distans på 1000 kilometer i alla fall.

För den som inte kört i Östeuropa kan det låta som en liten tur med bilen. Faktum är att det är ett lite större projekt än så att köra bil i Ungern och Rumänien. Tänk dig en kuperad omgivning med berg och toppar, förmodligen inte helt olik din bild av Schweiz. Den stora skillnaden är att vägarna inte är helt fantastiska.

Som exempel: I somras när jag landade i Bukarest mitt i natten tog jag en taxi in till stan. Men slutade med att jag åkte taxi hela vägen dit jag skulle, vi körde 175 kilometer. Det tog mer än fyra timmar i anspråk, vilket ger en snitthastighet på under 50 km/h.

På rallyt kommer vi vara uppkopplade med GPS och förhoppningsvis även 3G. Därför funderar jag nu om det kanske ska bli att jag också Jaikuar under resan. Återstår att se.

Andra om: , , , , , ,

Paris-Dakar i Östeuropa

PRAG, TJECKIEN. Nu undrar du säkert varför jag satt mig för att blogga, när jag ändå är i Prag och dagen bör spenderas på andra ställen än bloggandes. Då har du inget förstått.

Många reser, nej… de flesta, nej… jag har inte stött på någon. Alla reser för att komma till en annan plats, se och upptäcka nya saker. Jag vill aldrig upptäcka något nytt. Provokativt, för den som säger sig ”ääääälska att resa”.

Resa för mig handlar om tid med sig själv. Där finns den djupaste brunn av upptäckter att ösa ur. Och inte att gå en rundvisning på ett museum, lyssna på en guide berätta saker du aldrig velat kunna något om tidigare, och tycka det är ”uuuuunderbart att lära sig nya saker”. Nej, nu ska jag sluta raljera.

Mina tankar går istället till Paris-Dakar-rallyt, som det heter i folkmun. I år är det ju inget Dakarrally (som det heter egentligen) i Paris eller Dakar, utan i Östeuropa.

Funderar om jag ska åka, inte delta, titta på. Rally är något väldigt smutsigt, men anständigt, korkat och gentlemannamässigt, uppenbart menlöst och krävande. Kanske skapar kombinationen en unik dekadens; hur kan man annars motivera en uthållighetstävling på hjul som dödar människor i dussintal – förare i olyckor, åskådare påkörda, civila överkörda, och hang-arounds (press och medhjälpare) som hjälper till att köra på. Nu när jag skriver det, inser jag: det måste man se.

Att resa med två pass

STOCKHOLM. Min sejour i Östeuropa blev kortare än väntat, men jag återvänder snart. Då kommer det förhoppningsvis vara samma resenär på ditvägen som på vägen tillbaka, och inte som denna gång.

Flyget från Budapest mot Bukarest gick väldigt bra, sedan jag å andra sidan satt jag i business class. Det är mycket sällan något från det utgångsläget går dåligt. Annat var det på marken, då en bil i hög hastighet möter dig och den inte styrs av någon chaufför, full fart emot dig. Den enda värre än att möta en sådan bil är att sitta i dess baksäte.

Det var min taxichaufför på väg in till den rumänska huvudstaden, runt 70 år och en och en halv meter och ett rakblad lång, som skrämde vettet ur varje mötande bil och mig. En så kallad knogförare, endast knogar syns dagtid, och nattetid ingenting alls.

Resan blev lång inte bara för hans körstil, utan för när vi småsnackade i bilen berättade jag min resväg, och han föreslog att svänga av och köra till staden jag ämnade besöka, Brasov. Vi snackade pris, och sedan åkte vi i alpina bergspass i tre nattliga timmar, med några av de vackraste vyerna (bilden ovan exempelvis). Samtidigt som min gode ledsagare höll på att ta livet av oss, två frontalkrockar undvek han i sista stund, och en avåkning (han höll på att somna) och ett antal svordomar senare nådde fram, och jag betalde mitt livs dyraste taxinota 180 kilometer längre bort än vi började (tidigare taxiresan på 33 mil var ett kap i jämförelse).

På återvägen, på måndagsmorgonen, höll vägarbetarna på att sopa igen spåren av de avkanade bilarna. Hålen i broarna fylldes på nytt, nya stenar lades i vägkanten där bilar fallit ner i stup eller fält, och på de solsvedda fälten lutade sig folk på det som närmast fanns intill och tittade mot vägen vi for förbi. Bort och vidare mot Otopeniflygplatsen som där mitt Cimberplan tog mig direkt till Köpenhamn, för anslutande flyg till Arlanda, Stockholm. Snart återvänder jag åt det hållet, förhoppningvis med ett och samma pass och inte två olika.