STOCKHOLM. Om du inte minns att du läst detta som följer, ska du verkligen fortsätta?
Föregående mening är helt stulen från mig själv, från ett gammalt inlägg.
Att kasta ett ögonpar, och ner åt ett annat håll, eller titta på en skärm; läsning är mer än så. Det är också att minnas, internalisera och förändra.
Som stor anhängare av slowblogging, växer många av mina inlägg fram – de teoretiserande och inte här-och-nu-kladd – under en lång tid, resultatet av olika slags läsning och funderande. Inläggen blir få, många återkommande besökare bläddrar igenkännande förbi i väntan på nästa uppdatering. Bloggar är nämligen ett utmärkt exempel på ett stort skifte.
Jag tror det skedde i fjol, för 2007 var det var i alla fall inte. Ganska exakt 2008 förlorade vi förmågan att läsa som vi en gång gjort, informationsbombardemanget ledde oss dit och i dag när vi läser, är det en slags nyläsning. Mängden har grumlat vårt sinne och för många har orden förlorat sin kraft. Att läsa något som är direkt, upplyftande, förändrande och avgörande sker inte idag. Detta är inte min uppfattning, utan har slagits fast av fler som ägnar mer tid än mig åt denna tanke. (Läs mer i denna bok.)
För en tid sedan skrev jag om läsning, och sedan också om brev som exempel på vad som förlorats. Det hela hänger ihop: läsning, skrivande och minnet; när texter kan flerfaldigas (Ctrl+C) omedelbart står det i konkurrens mot allt det andra, och som läsare resignerar man inför det flerfaldigade i navigeringen mellan de nya, gamla och okända. I annan kontext, den svenska inte så mycket, finns en stark tro på läsning och litteratur, att kombinationen har en förmåga att förandra människor liv. Men när detta grumlas av vad Sokrates kallar för skenkunskap, står hoppet inte till mer nyläst kunskap utan större, ackumlerad vishet.
Andra om: bloggar, vishet, läsning, litteratur, kunskap, skenkunskap, böcker, läsa, moderniteten
