Möjligen, men inte bara, är det för att naturen har så framskjuten betydelse för svenskar, den spelar oerhört stor roll. Många känner en särskild förbindelse till idén om naturen. Något som skapar ett rus med få motsvarigheter. Men låt oss se det nyktert från andra hållet, med ett annat exempel.

Som alkoholen. Den har spelat stor betydelse för Sverige och tvingade fram ett förkristnade av Sverige, men också lade grund för framväxten av föreningsrörelsen – och då främst idrottsföreningar (detta finns beskrivet i bland annat i Per Olov Enquists ”Lewis resa”).

Vad har det fört med sig? Ett väldigt vältränat och motionerande folk, javisst, på bekostnad av en förlorad generation av intellektuella. Liksom med odlandet av en naturalisk hållning. Mitt under det moderna genombrottet har det för oss bort från djupsinnighet och gjort oss till ett naturfolk.

Andra om: genombrott, modernitet, natur, alkohol, idrott

Påfallande många journalister har gått det vägen, i sig inte är förenat med bra ersättning. Bortsett från ett förskott på en-två normala månadslöner kan man förvänta sig ytterligare lika mycket om boken säljer sin upplaga – för ett jobb som tar minst ett till ett och ett halvt år. Enligt tidningarna tog nämnda bok fyra år, räkna på den affären. Därför också en försörjning på föreläsningar (vilket också författaren sagt i intervjuer senast igår), och det får man väl göra om man vill — jag har själv föreläst och det är i sig inget märkvärdigt.

Låt oss titta in i boken. Att beskriva resekultur är mycket bra och ifrågasättandet bör göras oftare. Alla tänkande människor som flugit mer än en gång bör ha ägnat en tanke åt hur vi reser, varför vi gör det och vem som tjänar på ens resa; hotellet, flyget, hotellkedjan, marknadsprutandet, tågbiljetten, eller hur resan nu tar sig. Och det krävs inte mer än att vara hobbyteoretiker som jag, för att ha stött på Torun Elsruds avhandlingar om rese- och backpackerkulturen, så ämnet och frågeställningarna är inte nya. Om man ska bringa något nytt i ämnet räcker det inte med att fundera på om att resa är hållbart eller ej, kring bakomliggande jakten på autenticitet (som också avhandlats på bloggen), eller charterturismens drivkrafter. Frågorna är betydligt större än så.

Det handlar om ifrågasättande av västerlandet, av moderniteten. Varför arbetar vi så hårt att det kräver att vi måste ta en semester. Varför har vi råd. På vems bekostnad. Är vi för välbetalda som kan ta semester. Enskildas roll i det ekonomiska systemet, om man så vill.

Dock har tidningarnas kritiker inte haft för anledning att anmärka på detta, istället alla pliktskyldigt rapporterat att en journalistkollega skrivit sakprosa, som i egentlig mening snarare är krönika med reportaget som format. Men hur ska turismproblemen kan lösas, hur ska vi sluta resa och bör den disponibla inkomsten minska – för att inta ha råd att resa, eller handlar det ett förändrat resebeteende, att inte veta vad, då har man tagit – liksom kritikerna – en allt för enkel väg när man skrivit om resor. Ingen av de involverade, varken turisten, journalisten eller kritikern har ställt de stora frågorna och försökt ge svar. Och ställda frågor som inte heller bringats något svar.

Andra om: journalister, litteraturkritiker, resor, resekultur, turister, turism, problematisera, frågor, svar, modernitet