Tag Archives: militär

Då kom Ken

STOCKHOLM. Det hade lika gärna kunnat vara några andra, men det var det ogonifolket som fick symbolisera kampen. Nigeria har en stor mångfald, landet hyser över 389 folkgrupper som talar 510 olika språk, och har under lång tid prövats av splittringar. Politiken har länge kretsat kring de stora folkgrupperna och en stor del av de mindre etniska grupperna har därför blivit förbisedda genom åren.

Dit hörde ogonifolket, som är en av de minsta grupperna, endast 500 000 till antalet i ett land med över 130 miljoner invånare. På deras marker, öster om Port Harcourt, hade olja hittats under mitten på förra seklet.ogoni

Efter decennier av oljeexploatering hade ogonifolkets omgivningar, ett 1050 km² stort område, motsvarande tre fjärdedelar av Öland, fått uppleva en för många oljespill och miljöolyckor: dricksvattnet var förstört och fiskeriet hade utarmats. Missnöjet grodde över att oljeföretagen inte betalat ogonis trots decennier av oljeexploaterande.

Då kom Ken. Det var en tidigare statsanställd och son till en Ogonibyhövding (chief), som försökt förbättra situationen men gett upp. Istället valde poeten och författaren Ken Saro-Wiwa att starta en icke-våldsrörelse, MOSOP (Movement for the Survival of Ogoni People).

Detta var i början av 1990-talet, Nigeria styrdes av en militärjunta och med minnet av Biafrakriget försökte man trycka ner minoriteter och andra uppstickare. MOSOP:s demostration i januari 1993 där 300 000 ogonis deltog skapade stora problem för regimen, Shell avbröt sin verksamhet och snart fick Ken Saro-Wiwa ett momentum. Han reste utomlands, träffade bland andra Bodyshops grundare Anita Roddick och snart kablades budskapet ut och shellprotesterna spreds med världens medier. Än i dag minns många bilderna från protestaktionerna och Shells logotype dränkt i blodröd färg.

Ogonifolkets protester besvarades av militärjuntan med våldsam kraft, med många dödade. Hundratals hem revs och tusentals blev hemlösa. Ken Saro-Wiwa greps i maj 1994 utan någon egentlig förklaring.

Men snart riktades en anklagelse, att han skulle under ett upplopp ska ha låtit mörda fyra Ogonihövdingar (samtliga visade sig vara vänner eller släktingar) och under följande tio månader hölls han och åtta andra fängslade utan rättegång. De torterades men nekades medicinsk vård.

En fredagsförmiddag strax före lunch sattes ögonbindlar på de nio (Ogoni Nine, som de kallades). I en specialtribunal hade de befunnits skyldiga och just den dagen, 10 november 1995, skulle straffet vinna laga kraft i ett fängelse i Port Harcourt.

Utan möjlighet att överklaga domen, sattes ett rep runt halsen på Ken Ken Saro-Wiwa och ett ögonblick före hängningen, tog han till orda och sade: ”Gud, ta min själ – men kampen fortsätter.”

Andra om: , , , ,

Jagad av militären i Nigeria

PORT HARCOURT, NIGERIA. Jag har fått utegångsförbud. Det är säkerhetschefen på ett ledande oljebolag som avråder tanken på att jag ska visa mig på gatorna. Han berättade att bara för några dagar sedan var vita oljearbetare tvungna att lyftas med helikopter samtidigt som Joint Task Force (JTF, specialinrättat förband som ska lugna och säkra oljekonflikten) försökte säkra marken runt ett oljefält.

Efter skymning får jag knappast lämna hotellet, även här fick jag en förklaring: senast för en vecka sedan kidnappades en vit man hundra meter härifrån – och då hade han en polisman intill sig i bilen. Så jag sitter på hotellet och ser över mitt material, intervjuer och så vidare. (Och skriver detta bland annat.)

Skillnaden mot Lagos kunde inte vara större. Det märks att detta är ett konfliktområde – trots att staden inte är främsta arenan för konflikten. Lagos är ingen lugn stad, men Potako, som alla av bara farten förkortar Port Harcourt, är ett högspänningsområde.

På väg in från flygplatsen hade jag fått hjälp av en vän med att ordna en bra chaufför och en stor pickup. Körandes mot city fick vi problem vid vägspärrarna. Det visade sig att chauffören saknade ett försäkringsbevis och vid första vägspärren – de stoppar alla bilar med vita – frågade de efter all dokumentation på bilen.

Efter att de frågat ut även mig, vart jag skulle, med vem och så vidare och om jag var kidnappad (!), fick chauffören muta sig fri och sedan fick min vän också ge en gåva. En kilometer senare var det dags för en upprepning.

Chauffören, med ett tvivelaktigt omdöme, blev uppmanad att köra åt sidan – men istället gasade han på och den lilla soldaten med k-pist i famnen fick ett Bambi-ögonblick. Med en hårsmån körde bilen ut i väggrenen, jag var redo för att soldaten skulle vända sig och skjuta efter bilen. Det gjorde han inte.

Det dröjde inte ens en kilometer tills nästa stopp, då hade all militär ställt upp för att stoppa vår bil. Där blev vi stående ett bra tag. Jag fick svara på frågor återigen, och förklara vart vi skulle och så vidare.

När hela episoden var över hade så lång tid förflutit att det var dags att ställa planerna på att ge sig ut i träsken – det var helt enkelt inte tid för det. Men i morgon är det dags.

Andra om: , , , , , ,