Jag kan misstagen, för jag har gjort dom själv. Har sett mina vänner, kollegor och andra göra dom allihop, gång på gång om och om igen. Även jag fortsätter att göra misstag. Tillsammans kan vi se listan som en karikatyr av journalistarbetet; med humor avväpna sig att förstå.
1. ”Jag ska förändra världen. Woho!”
Hur många journalistexaminister är det inte som runkish till skriva om nästa deep throat, om nästa IB-affären (”jag svär, hade oxå suttit i finkan”), bli nästa Åsne Ser en stad (”mäh, inge märkvärdigt – hon satt ju på säkert medie-Palestine hotell, jag kan också”) och nästa Janne Josefsson (revanschlustan: ”mamma, vi ska hämnas soc”).
Ditt reportage kommer inte förändra världen. Förhoppningvis skildra den. Var nöjd om du lyckas göra det.
2. Cogito ergo long.
Jag tänker långt och att skriva kort är fult, ty det tillåter icke intellektuella analyser. Well, om du inte kan skriva kort – kan du inte skriva alls, kan du inte korta är du antingen stilpolis eller stilfascist. Jag kan skriva kort. Korta meningar. Sluta.
3. Proberbly the best Reportage in the world
Notis är fult, krönikor är fult – ”fy, jag vill inte va’ krönikör – bara skriva massa åsikter varje dag”. Reportage där man kan brodera harangerna till en makrame är detsamma.
Samma sak med bloggar; man är skapt till att göra reportage och inget annat. Helt fel attityd.
4. Inte läsa, inte fuska.
Nästan vanligaste misstaget: Du vill bli journalist, men läser inte tidningen. Det är nästan som en Tom Wolfe utan vit kostym.
Dumma anledningar kan vara att man är lat, inte har råd, tycker det är jobbigt, osv. Den klokaste anledning jag hört är för att inte påverka sin egen skrivstil. Men för att inte ens stil eller idéer ska vara uppenbar men omedveten kopia måste man ha koll, rätt bra dessutom.
Men den bästa rådet som finns att få är att man alltid ska ha mer att läsa mer än vad man hinner: Bli en mediejunkie!
5. Journalist ”för den lilla människan”
På sätt och vis hatälskar jag journalisttypen: ”jag är här för att försvara den lilla människan”. I mina öron låter det lite som härlig statssvensk integrationstänk: ”Vi ska hjälpa dig med en underlägsen kultur att ansluta dig till den svenskgermanska varianten istället”.
Istället för att kämpa för den lilla människan, den som i tidningen står och vädja på gråmilda foton för sin bortsprungna hund, se till att ha en mer originell än den klassiska kvälliskonceptet. Om du är villrådig och vill av mig fått ett credo – ta denna som jag har över: se till att alla gör fantastiska saker och när så inte sker, kräv ansvar.
6. ”bah! Ingen vill anställa mig!”
Okej du har ett inramat examensdiplom efter en medieaktig utbildning. Perfekt. Ditt problem är att ingen anställer dig. Damn it boy. Vad sa mamma? Att livet blir allt lättare med åren? Tvärtom, det är nya tider. Det kommer bli svårare och svårare. Vänj dig bara.
Vänta dig ingen anställning. Du är din egen boss och borde vara så nöjd slippa slita på samma DN-kneg 100 år framåt, där din chef frotterar sig med andra chefer som är ute varje kväll utan oro för vad dom andra ska säga när man minglar framför alla vimmelfotografer.
Det du behöver är cash. Därför är frågan egentligen ett par steg: kom på bra idéer – sälj dom – producera; inse and repeat.
7. ”Bara om dom upptäcker mig! Då. Då. Då!!!”
Om hela din karriär hänger på en idé, ett reportage, en upptäckt – och att det är du som gör det, då är det kört! Du kommer inte lyckas. För vad händer om din fab idé inte är så unik, och någon annan hinner före? Du står där utan och inget mer.
Likadant med jobb. Om karriären hänger på att du får det där P3-jobbet kommer du bli fett besviken väl där att ingen ”upptäckt dig”. Att du lever för att bli klappad av andra är en attityd skapad av en incestiös karriärism. Sudda bort det och byt ut mot —
ingenting. Istället för att dagligen se efter om du är ”upptäckt” se till att vara industriell. Utvecklat: produktion, produktiv och proaktiv. Kort sagt betyder det en sak – göra, göra, göra. (Inte imorgon utan nu!)
8. ”Ingen vill publicera mig… buhu”
Inte för att du är dålig, tvärtom. Du gör fel när du limmar för hårt. Se därför till att skapa eget forum. Och en blogg är inte det enda svaret. (Ok, även om det är som att spotta i en téhandel: en tidning kan vara ett bättre sätt. Svårighet är ibland bara ett sätt att testa seriositet.)
Annars sikta på mindre aktörer på marknaden, om du är så grym som du tror kommer du lyfta aktören och dom ledande kommer märka det. Den som vågar chansa och jobbar med mindre aktörer kommer senare inse att en stor aktör inte alltid är mycket bättre.
9. ”Jag fattar inte. Varför är det så hårt…!?”
Modellklyschan ”watch out, det är en så hård bransch” gäller också för journalisterna i mediebranschen. Okej, lite då.
Men medievärlden är inte så hård. Du har bara inte hajjat reglerna. Dom är enkla. Var dig själv, hela tiden. Det du idag ser som ”hårt arbete” är tio procent av det du måste jobba för att jobba hårt. När du idag jobbar 100% arbetar du egentligen bara 10%.
Löses enkelt, lär dig jobba mer!
10. ”Jag är journalist, inte säljare.”
Denna borde vara nummer ett, men för att du inte ska glömma har jag satt den som sista punkt.
Sälj är det som definerar journalistik: du berättar någons historia, du berättar din åsikt, redaktören ska köpa din idé, du säljer alltid på någon annan din text: övertyga / sälja / förstå – allt det du ska uppnå.
Utan sälj kan du inte leva på det. Ändå är det något som alla drar sig mest från att göra. Varför? Det är nya möten, dina nya idéer som ska värderas, och i slutändan DU som ska göra det, vad DU kommit på ska värderas, och vidare.
Till det behövs mod. Vilken gräns för ditt mod har du sprängt på sistone?
PS. Där ser du, #2 bröt jag redan med denna text.
I bloggvärlden är det inte bara fint att vara amatör, utan också upphöjt till ideal. Att vara en amatör är avväpnande och samtidigt förvirrande för mottagaren.
