STOCKHOLM. I dag skriver Lundin-bröderna Ian och Lukas på DN Debatt mot bakgrund av Aftonbladets granskningar av deras affärer. Jag ska inte gå in på kvällstidningsartiklarnas innehåll, dels för att jag tidigare har skrivit om ämnet i Veckans Affärer bland annat när jag besökte Lukas i Vancouver (bilden är därifrån), dels för att debatten är mycket mer intressant.
På ena sidan har man två affärsmän, duktiga på att tjäna pengar – låt vara metoden. På andra sidan har man en journalistik som speglar opinionen som finns mot dessa två affärsmän och deras bolagssfär inom olja-, gas- och gruvindustri.
Lundinbröderna kommer in i denna debatt så fel. Det är också här man märker vad som händer när någon sluta tänka själv och istället börja lita på dyrköpta PR-konsulter. En normal människa (som tänker, nota bene) skulle ha ställt sig skeptisk till en ”strategisk konsult” som föreslår debattartikel med detta innehåll.
Du kan som bekant aldrig vinna en diskussion bara genom att ”ta debatten”. Är det fel på din affär så kan du omöjligen argumentera dig ur det och hävda att den är korrekt. Men är affären fel då?
Precis vad man skulle argumenterat för! Istället försöker Lundin skriva sig ur anklagelserna i allmänna termer. Och i lika breda formuleringar hävda att den eventuella positiva utveckling där man varit och är verksam uppstått tack vare bolagets närvaro. Ett alternativscenario existerar inte så att hävda detta är ganska förmätet. Och kan man inte ställa sig frågan om det inte hade kunnat vara ännu bättre? Lundinbröderna borde förstå att de inte riktigt är i ett läge där man kan skryta. Återigen, det fattar en tänkande människa men inte en PR-konsult.
Lundin gör också misstaget att hoppa på medier med det klassiska förbehållet att man vill ha fria medier och så vidare. De tycker ändå att Aftonbladet tagit till ”en sorts svepande påståenden”. Lundin går inte in på vilka dessa är och därmed faller på eget svärd. Aj.
Bröderna tycks vilja återupprätta den framlidne fadern, Adolf H Lundins namn. Och man menar att det är felaktigt att beskriva dem som ”opportunistiska, diktaturkramande affärsmän” och man därför inte fattar vilka värden Adolf Lundin stod för.
Adolf H Lundin har själv medgett att han skulle kunnat tänka sig göra affärer med Hitlers nazistregim och han har själv mutat diktatorer (genom att ingå vadslagning med idiotsäker förlust). Det är en pragmatisk syn på affärer. Affärer går först och sedan får man städa upp allt som kommer därefter. Låt vara om det är att återgälda en by, sälja en oljefyndighet när våldsamma konflikter trappas upp, instifta en välgörenhetsorganisation för att få bättre pr, eller skriva debattartiklar när opinionen blir alltför baktung för affärerna. Som nu skett.
Ganska tidigt i debattartikeln finns det en nyckelmening som avslutas så här: ”det är möjligt att vi har begått misstag under årens lopp.” Den självrannsakan borde debattartikeln ha byggt på innan den nuvarande ens var påtänkt. PR-konsulterna hade då fått ett svettigt jobb med att få ihop något publicerbart.
