Oerhört många unga jobbar som säljare; antingen står man vid ett trafikljus, en liten plåtkiosk, träbänk med parasoll, eller i untantagsfall en butik. Ungefär i fallande ordning efter antal säljere är det vanligast att sälja: kontantkort och krediter till mobil, vatten, läsk och öl, chips av något slag, tidningar, frukt – oftast bara en sort, och där tar det slut.

Alltså, resonemanget är något i stil med: om min kompis som säljer vatten tjänar pengar då bör jag också kunna tjäna pengar på det. Så man ställer sig brevid och säljer vatten, eftersom man vet att kompisen som köper vatten för 5 cedis får behålla 1 cedi.

Vad man inte förstår är att det krävs väldigt stora volymer för att tjäna en cedi (motsvarande sex kronor) – en vattenpåse kostar 5p (30 öre). Det är uppenbara utbildningsbrister och dåliga affärskunskaper, därför funderar jag på vad man skulle lära dessa unga om man skulle undervisa de som är verksamma i den informella sektorn. Jag tror på att lära ut värdet av en diverifiering i den informella sektorn. Och att säljarna bör ha ambitionen att höja förädlingsvärdet på de produkter som säljs.

Andra om: accra, ghana, människor, ekonomi, säljare

Akt 2 Var finns de modiga människorna? De som har mod att handla, ta tag världens stora problem – våld och meningslöshet. Mod att agera, när alla andra står och tittar på. In på scen: De modiga; och alla människors manifestation. Paus.

Akt 3 Våld är en konsekvens av vilja, ambitioner, risktagande; låt oss kalla det mod att handla. In på scen: De modiga, och Sergels torgs alla passiva.
Meningslöshet och meningsfullhet ligger i betraktarens öga. En stilla syn från de som inte agerade. — Ridå.