Tidigare texter för Expressens kultursidor om Herta Müller respektive läget i Rumänien kan läsas här: ”En ensam röst”, ”Nostalgins år” och samma text: ”Nostalgins år” i rumänsk översättning.

Andra om: romer, förtryck, Rumänien, litteratur, Nobelpriset, zigenare

Jag har tidigare skrivit om Rumänien på samma kultursidor. Läs de tillhörande blogginläggen ”Nostalgins år – på rumänska” och ”Rumänien efter revolutionen”.

Andra om: Rumänien, litteratur, Nobelpriset, rumänska

Jag fick nyligen höra att den översatts till rumänska för att nå en läsekrets som inte talar svenska men som är intresserad av att följa den svenska rapporteringen om landet. Därför återpublicerar jag den översätta artikeln här nedanför och tackar Raluca Mihu för väl utförd översättning.

EXPRESSEN, 8 iulie 2009
Epoca nostalgiei

Au trecut 20 de ani de la căderea dictaturii comuniste în România. Emanuel Sidea relatează despre o viaţă culturală încă tributară perioadei ceauşiste.

BUCUREŞTI. Mă înconjoară case în stil belle époque, înnegrite de timp; cerul Bucureştiului se acoperă de nori joşi, întunecoşi. Lătratul câinilor sparge tăcerea, apoi se aud tunete. În taxi ploaia se aude răpăind, dar primesc asigurări menite să mă liniştească.
- Se înseninează, uite orizontul, îmi arată şoferul, după care schimbă subiectul.
- În ultimii şapte, opt ani s-a schimbat mult în bine, zice şi face slalom printre cozile de maşini de pe bulevardul imens.

Mulţi români impărtăşesc această opinie. În spatele lamentării iniţiale – deceniile de supunere forţată au făcut din nemulţumire sport naţional – freamătă de fapt un optimism moderat. Printre gunoieri, comercianţi stradali, chelneri şi vânzătoare, aflaţi la baza piramidei ce constituie România, părerea generală este că lucrurile se îndreaptă spre mai bine. Sunt încă multe lucruri în neregulă, însă se preferă viziunea optimistă în această ţară în care democraţia împlineşte în curând 20 de ani. Atât a trecut de când regimul comunist a fost înlăturat prin revoluţia din 1989, iar dictatorul Nicolae Ceauşescu a fost executat.
La restaurant mă aşez la masă cu Hanno Hoefer, regizor care conduce o casă de producţie împreună cu Cristian Mungiu, laureatul de la Cannes. El e de părere că pe români îi leagă experienţa comună a anilor petrecuţi în comunism. Regizorii de azi spun poveşti din acea vreme, şi chiar Hoefer va scoate în toamnă un film despre legendele urbane specifice perioadei comuniste.

S-au făcut câteva filme imediat după revoluţie, dar era mult prea devreme ca să prezinte o perspectivă realistă. Astăzi putem vorbi despre epoca ceauşistă în cu totul alt mod, declară el. În general românilor le place să creadă că istoria comunismului nu aparține doar fostului bloc sovietic, ci întregii Europe. Aşa cum nazismul, fascismul şi colonialismul au scris istoria Occidentului, şi comunismul ar trebui încadrat tot aici.
Totuşi, crede Hanno Hoefer, toată lumea ştie contextul istoric. Istoriile personale sunt detalii, ele vin ca nişte explicaţii şi încercări de a înţelege realitatea.
Dacă imediat după revoluţie se punea problema supravieţuirii, astăzi discursul se axează mai degrabă pe problematica trecutului, fapt ce e evident în producţiile culturale ale ultimilor ani, de pildă filmele remarcate pe plan internaţional. Hanno Hoefer subliniază că aşa zisul val cinematografic înseamnă de fapt o mână de filme ce-au ajuns un fel de “ultimul răcnet”.

Dar de ce se încăpăţânează oare producţiile culturale să se axeze în continuare în aşa mare măsură pe epoca ceauşistă, în loc să privească înainte? Fără îndoială, acea perioadă a lăsat urme adânci, şi într-o oarecare măsură românii par să ducă dorul timpurilor când ţara nu era marginalizată în Europa, ci măcar era celebră în lume pentru dictatura sa de fier.
- Nu se pune problema că regretăm acele timpuri, ba, dimpotrivă, absurdităţile zilnice ale epocii sunt subiecte de şuetă şi astăzi. Nostalgia ţine mai degrabă de tinereţea pe care mulţi şi-au petrecut-o chiar în acei ani, explică Hanno Hoefer.

Aceeaşi tendinţă spre nostalgie se regăseşte şi în literatură. Mircea Cărtărescu, cel mai important scriitor român contemporan, a cunoscut succesul internaţional cu poveştile sale despre epoca de dinainte de revoluţie, mai întâi cu volumul de nuvele Nostalgia, şi apoi cu trilogia Orbitor.
Însă interesul sporit pentru cultura română are şi o explicaţie, aflu în cadrul întrevederii cu Tania Radu, vicepreşedintele Instituluiui Cultural Român din Bucureşti, unul din cele 17 institute plasate în lumea întreagă, care lucrează activ pentru a promova exportul de cultură română.

Pe fondul sonor oferit de aerul condiţionat din birou, aceasta îmi explică cum România – după modelul polonez si unguresc – a adoptat o politică de export cultural, cu scopul de a face cultura română cunoscută în străinătate. În fiecare an, echivalentul a 100 de milioane de coroane suedeze, la care se adaugă salarii, sunt investiţi în fiecare filială a ICR.
Asta explică de ce atâtea edituri au început dintr-o dată să publice literatură română : editurile îşi aleg singure cărţile pe care vor să le publice, iar Institutul acoperă onorariul traducătorului şi o parte din costurile de producţie, şi în acelaşi timp specializează traducători şi oferă burse. Cu alte cuvinte, editurile au posibilitatea, practic fără nici un risc, să publice literatură română pe cheltuiala Institutului. În cazul în care cartea are succes de vânzări, câştigul îi aparţine editurii.

Această politică culturală a dat, fără îndoială, roade, din moment ce 160 de titluri româneşti au fost deja traduse în câteva zeci de limbi.
Există însă voci critice care susţin că strategia nu avantajează pe toată lumea.
Elena Vlădăreanu, poetă de succes şi realizatoarea unui emisiuni culturale zilnice la radio, e de părere că această politică a împins cultura română spre o ideologie orientată exclusiv către export. Elena îmi poveşte cum directorii de edituri din România se întorc de la târgul de carte din Frankfurt raportând interesul încă viu pentru cărţi despre perioada comunistă.

- Dacă aş scrie proză despre epoca ceauşistă, cărţile mele ar fi cu siguranță mai uşor de exportat, declară ea. Însă mie îmi place poezia şi nu vreau să mă adaptez tendinţelor.

(slut)

Andra om: Rumänien, rumänska, reportage, kultur, litteratur, film

Häromveckan skrev jag på Expressens kultursidor om min resa till Rumänien och hur kulturklimatet är i landet som firar ett tjugoårs jubileum efter att diktatorn Ceausescu avrättades 1989. Artikeln kan läsas här.

Andra om: Rumänien, reportage, kultur, litteratur, film, Bukarest, resa

Föregående mening är helt stulen från mig själv, från ett gammalt inlägg.
Att kasta ett ögonpar, och ner åt ett annat håll, eller titta på en skärm; läsning är mer än så. Det är också att minnas, internalisera och förändra.

Som stor anhängare av slowblogging, växer många av mina inlägg fram – de teoretiserande och inte här-och-nu-kladd – under en lång tid, resultatet av olika slags läsning och funderande. Inläggen blir få, många återkommande besökare bläddrar igenkännande förbi i väntan på nästa uppdatering. Bloggar är nämligen ett utmärkt exempel på ett stort skifte.

Jag tror det skedde i fjol, för 2007 var det var i alla fall inte. Ganska exakt 2008 förlorade vi förmågan att läsa som vi en gång gjort, informationsbombardemanget ledde oss dit och i dag när vi läser, är det en slags nyläsning. Mängden har grumlat vårt sinne och för många har orden förlorat sin kraft. Att läsa något som är direkt, upplyftande, förändrande och avgörande sker inte idag. Detta är inte min uppfattning, utan har slagits fast av fler som ägnar mer tid än mig åt denna tanke. (Läs mer i denna bok.)

För en tid sedan skrev jag om läsning, och sedan också om brev som exempel på vad som förlorats. Det hela hänger ihop: läsning, skrivande och minnet; när texter kan flerfaldigas (Ctrl+C) omedelbart står det i konkurrens mot allt det andra, och som läsare resignerar man inför det flerfaldigade i navigeringen mellan de nya, gamla och okända. I annan kontext, den svenska inte så mycket, finns en stark tro på läsning och litteratur, att kombinationen har en förmåga att förandra människor liv. Men när detta grumlas av vad Sokrates kallar för skenkunskap, står hoppet inte till mer nyläst kunskap utan större, ackumlerad vishet.

Andra om: bloggar, vishet, läsning, litteratur, kunskap, skenkunskap, böcker, läsa, moderniteten

Det var länge sedan vi hördes. Visst, du kanske sett mina små inlägg, mina kommentarer och sammanfattade, förkortade blogginlägg men det var länge sedan vi hördes på riktigt. Så, hur mår du?

Tack, bra även här. Och alla de nära har det bra, gott så. Under en längre tid har jag grunnat på att det var länge sedan vi hördes. På riktigt.

Visst, epost har skickats, sms likaså och annan kommunikation medelst internet. Men inga riktiga meddelanden, inget omfångsrikt, äkta och formulerat med eftertanke. Förr skulle det ha kallats för brev.

Brev är numera en utdöd form för att sprida ord. För en generation är posten frakt. Epost har gjort sitt intåg och står för en stor del av all korrespondens, i mångt har det blivit nästan en realtidskommunikation i förkortat format, och för att inte tala om instant messaging – en dialog inte olik småpratandet. Underbara framsteg som förkortat och påskyndat budskapet som med brev annars hade tagit en halv vecka i anspråk att ”mogna”, som Olof Lagercrantz skulle kallat det.

Vad hände med brevet?

Jag kan ibland snubbla på tidningar där en artikel får bära överrubriken ”Letter from…”. Där är formen betydligt närmare brevets ursprungliga form – som eftertänksam idébärare och en tillbakalutad beskrivning av ett skeende. Motsvarigheten idag är lite bilder på Facebook, Flickr och blogginlägg.

Det är som att använda röksignaler för att berätta en idé, det funkar inte – när komplexiteten är för stor för att kunna beskrivas med en platt distributionsform. (Vilket för övrigt Neil Postman är inne på i ”Underhållning till döds”.)

Inte utan anledning har brevet definierats som ”en ömsesidig envägskommunikation” och ”en monolog som saknar sin bättre hälft”. Som fenomen var det något som tidigare mottagare samlades kring, då breven var tilltänkta för hela familjen och närkretsen var flera. Även om det fortfarande bar en viss förtrolighet.

Det personliga brevet med endast en mottagare rymmer i själva verket fyra personer: de två som i verkligheten skriver till varandra och de andra två idealiserande föreställningar om varandra.

Oavsett antalet läsare kräver brevet i sin tid, genom att begära eftertanke och koncentration i anspråk att författa, och ställa brevskrivaren inför vilken bild som skall förmedlas skapas något mera än bara ord. För många författare är breven ett sätt att pröva orden, idéerna och skriva utkast för blott ett par ögon. Ett umgänge och trevande av ett utopiskt jag, en mycket trevlig plats så att säga.

Detta skall ställas mot dagens alternativ. Skriva brev idag är en perversion, en suspekt gärning – varför författa för hand något som går fortare att göra elektroniskt? Effektiviteteten har skördat tidsvinster men förlorat på det stora. Brevet är en domänförlust.

Men nu är det dags att säga adjö, jag hoppas vi hörs snart igen. Brevledes vore att föredra. Vänliga hälsningar, Emanuel

Andra om: brev, brevväxling, litteratur, författare, kommunikation, långsamhet

Mycket underhållande är John Waters samlade texter, ”Crackpot”, som är en hyllning till transgressiv kult. Några texter sticker ut: ”How to become famous” med det slutliga tipset ”dö!” eller tio anledningar att älska julen, en underbar liten text.

Annars gillar jag ”Svart jord” skriven min kollega Gunnar Lindstedt. Jag har noterat att ingen dagstidning ännu plockat upp den, kanske har den inte släppts än och vi på redaktionen har fått den före, jag vet inte. Om jag ändå håller på: Pontus Herin, också kollega på VA, har skrivit ”I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra”; om man vill följa Waters råd och handla julklapparna i oktober kan man ge bort en bra bok.

För den med oceaner av tid eller förkylning hänvisar jag till det författarskap som jag tror mig haft närmast relation till de senaste fem åren, tror jag. Marcel Prousts monumentala verk, dock för den otålmodige: läs Alain de Bottons bok, mycket lättsmält och bra för att skapa nog sug för att läsa de följande sju verken.

Om man inte tycker sig ha tid för att läsa en bok kan man alltid vända sig till lyriken. Då föreslår jag en relativt nyutgiven liten bok som heter ”I Wrote Stone”, signerad Ryszard Kapuscinski.

Andra om: lästips, litteratur, lyrik, skönlitteratur, John Waters, Proust, Kapuscinski

Jag äger inga aktier, har inga lån (minns Göran Persson: ”Den som är satt i skuld är icke fri”) eller på något sätt känner mig förankrad för att kunna påverkas av det ekonomiska läget, mot bakgrund av detta tänkte jag mig på att ge mitt bästa investeringsråd med bara sex ord.

Gör detta: Köp och läs böcker!

Inget slår en bra bok. Lägg vantarna på så många du kan, investera och köp för att äga och läsa. Handla urskillningslöst och odla en obegränsad vishet för inga pengar alls. Åratals av nedlagt arbete och insamlad kunskap kan du förvärva för under två hundra kronor. Köpläge! Ett investeringsråd som håller och har hållit i hundra år, minst.

Förvärvstempot är upp till dig själv. Mitt bibliotek vuxit i hygglig fart senaste veckorna. En bok om dagen är ett gott tempo. Vilka böcker jag uppskattat senaste tiden skall jag återkomma till.

Andra om: råd, böcker, köp, litteratur, investera, ekonomi, spartips

Andra om: nobelpriset, litteratur, cartarescu

Kul att fortfarande är kvar. Jag tänkte berätta om en artikel som jag nämnde i en bisats för ett tag sedan.

Den heter ”Is Google Making Us Stupid?” och utgår från frågeställningen om hur Google påverkar vårt tänkande – och i förlängningen om Googles lättillgängligheten gör oss dummare.

Medieteoretiker konstaterade redan på 1960-talet att medier är inte bara kanaler för information utan också medverkar till att forma tankeprocessen. Nicholas Carr skriver i nämnda artikel att internet minskar förmågan att koncentrera och komtemplera.

Sedan dess artikeln publicerades i somras har diskussionen blossat upp. Flera har påpekat och ifrågasatt behovet av utantill-kunskap när en Googlesökning tar två sekunder att genomföra. Jan Gradvall skriver i en krönika: ”Vad är definitionen på kunskap den dagen det går lika fort (eller snabbare!) att hämta den information vi söker från Google eller Wikipedia som det tar att hämta det från vårt eget minne?”

Samma spår är Anna Svensson inne på, som inte tror att internetanvändande har negativa effekter: ”att det skulle göra oss dummare eller vara en mindre intellektuellt utmanande lässtil tror jag inte”.

Föga överraskande håller jag inte med. Låt mig förklara varför med några exempel.

Kan Google ge svar på: Hur stor befolkning har Katrineholm? Varför avfolkas landsbygden? Vilka historiska motsättningar finns det mellan fjärs på Öckerö och ”badjävlar”?

Ta den första frågan, visst, den har ett omedelbart statiskt svar. Följande två frågor, nja inte lika lätt – så snart det kräver analys förutsätter det att någon skrivit om det specifika ämnet som då får dra slutsatsen åt en själv.

Det jag försöker få fram är att vi måste komma ihåg det grundläggande. Om vi inte minns vad som ska ligga till grund för analyser, betraktelse och erfarenheter gör vi stora förluster. Självklart går det inte att komma ihåg allt, själv har jag som ambition att minnas det mesta som jag läser om så inte allt så åtminstone det väsentligheterna: siffror, resonemang, argument och vissa formuleringar.

Ett argument brukar vara att det skulle vara flerspårigt att browsa, läsa saker på nätet. Mja. Men om du inget minns är det minst lika enkelspårigt som andra läseformer som inte är fragmentiserade. En bok är sällan inne på ett enda spår, boken blir till vad du är. Läsupplevelsen är en projektion av alla ens minnen.

Andra om: tänkande, läsning, litteratur, google, internet, modernt, minne