STOCKHOLM. Kära Läsare, Hur mår du?
Det var länge sedan vi hördes. Visst, du kanske sett mina små inlägg, mina kommentarer och sammanfattade, förkortade blogginlägg men det var länge sedan vi hördes på riktigt. Så, hur mår du?
Tack, bra även här. Och alla de nära har det bra, gott så. Under en längre tid har jag grunnat på att det var länge sedan vi hördes. På riktigt.
Visst, epost har skickats, sms likaså och annan kommunikation medelst internet. Men inga riktiga meddelanden, inget omfångsrikt, äkta och formulerat med eftertanke. Förr skulle det ha kallats för brev.
Brev är numera en utdöd form för att sprida ord. För en generation är posten frakt. Epost har gjort sitt intåg och står för en stor del av all korrespondens, i mångt har det blivit nästan en realtidskommunikation i förkortat format, och för att inte tala om instant messaging – en dialog inte olik småpratandet. Underbara framsteg som förkortat och påskyndat budskapet som med brev annars hade tagit en halv vecka i anspråk att ”mogna”, som Olof Lagercrantz skulle kallat det.
Vad hände med brevet?
Jag kan ibland snubbla på tidningar där en artikel får bära överrubriken ”Letter from…”. Där är formen betydligt närmare brevets ursprungliga form – som eftertänksam idébärare och en tillbakalutad beskrivning av ett skeende. Motsvarigheten idag är lite bilder på Facebook, Flickr och blogginlägg.
Det är som att använda röksignaler för att berätta en idé, det funkar inte – när komplexiteten är för stor för att kunna beskrivas med en platt distributionsform. (Vilket för övrigt Neil Postman är inne på i ”Underhållning till döds”.)
Inte utan anledning har brevet definierats som ”en ömsesidig envägskommunikation” och ”en monolog som saknar sin bättre hälft”. Som fenomen var det något som tidigare mottagare samlades kring, då breven var tilltänkta för hela familjen och närkretsen var flera. Även om det fortfarande bar en viss förtrolighet.
Det personliga brevet med endast en mottagare rymmer i själva verket fyra personer: de två som i verkligheten skriver till varandra och de andra två idealiserande föreställningar om varandra.
Oavsett antalet läsare kräver brevet i sin tid, genom att begära eftertanke och koncentration i anspråk att författa, och ställa brevskrivaren inför vilken bild som skall förmedlas skapas något mera än bara ord. För många författare är breven ett sätt att pröva orden, idéerna och skriva utkast för blott ett par ögon. Ett umgänge och trevande av ett utopiskt jag, en mycket trevlig plats så att säga.
Detta skall ställas mot dagens alternativ. Skriva brev idag är en perversion, en suspekt gärning – varför författa för hand något som går fortare att göra elektroniskt? Effektiviteteten har skördat tidsvinster men förlorat på det stora. Brevet är en domänförlust.
Men nu är det dags att säga adjö, jag hoppas vi hörs snart igen. Brevledes vore att föredra. Vänliga hälsningar, Emanuel
Andra om: brev, brevväxling, litteratur, författare, kommunikation, långsamhet
Med anledning av att Herta Müller i dag tar emot Nobelpriset i litteratur skriver jag om det ännu i dag pågående förtrycket i Rumänien. Detta kan läsas på kultursidorna i dagens Expressen eller här på webben: ”De bortglömda romerna”.
