Sista dagarna i Nigeria gick jag på jakt efter vykort. Det visade sig vara betydligt svårare än att bara köpa i närmaste kiosk.

LAGOS, NIGERIA. De flesta svenskar har stött på Nigeria genom så kallade Nigeriabrev. Ett gammalt trick som skojare och tjuvar i decennier nyttjat för att lura godtrogna på pengar. Betydligt mer avancerade upplägg än epostbrev existerar i Nigeria där denna typ av bedrägeri kallas för 419 efter lagparagrafen som förbjuder detta.

LAGOS, NIGERIA. Alla laster kännetecknas av en smygande framväxt. Förrädiskt slår den sig till ro – först som en debut, följt av en ovana, en oregelbundenhet, sedan blir det en olycka, något som händer under speciella – inte sällan gladlynta – förutsättningar, och sedan har dess antal över tid blivit en regelbundet, lasten har blivit en rutin.

Är det säkert i Lagos? Svaret beror på vem man frågar. Men de allra flesta är eniga om att det blivit bättre än det varit tidigare.

Det här med att skriva: å ena sidan finns det massor att berätta, å andra sidan finns ett värde i att låta det gro en tid.

Nu borde jag ha landat på Murtala Muhammed International i Lagos.

Det var nära att jag inte kom iväg från Ghana häromveckan. Det hela är en historia lite symptomatisk för hur byråkratin ter sig i landet.