Tag Archives: kunskap

Skenkunskap grumlar sinnet

STOCKHOLM. Om du inte minns att du läst detta som följer, ska du verkligen fortsätta?

Föregående mening är helt stulen från mig själv, från ett gammalt inlägg.
Att kasta ett ögonpar, och ner åt ett annat håll, eller titta på en skärm; läsning är mer än så. Det är också att minnas, internalisera och förändra.

Som stor anhängare av slowblogging, växer många av mina inlägg fram – de teoretiserande och inte här-och-nu-kladd – under en lång tid, resultatet av olika slags läsning och funderande. Inläggen blir få, många återkommande besökare bläddrar igenkännande förbi i väntan på nästa uppdatering. Bloggar är nämligen ett utmärkt exempel på ett stort skifte.

Jag tror det skedde i fjol, för 2007 var det var i alla fall inte. Ganska exakt 2008 förlorade vi förmågan att läsa som vi en gång gjort, informationsbombardemanget ledde oss dit och i dag när vi läser, är det en slags nyläsning. Mängden har grumlat vårt sinne och för många har orden förlorat sin kraft. Att läsa något som är direkt, upplyftande, förändrande och avgörande sker inte idag. Detta är inte min uppfattning, utan har slagits fast av fler som ägnar mer tid än mig åt denna tanke. (Läs mer i denna bok.)

För en tid sedan skrev jag om läsning, och sedan också om brev som exempel på vad som förlorats. Det hela hänger ihop: läsning, skrivande och minnet; när texter kan flerfaldigas (Ctrl+C) omedelbart står det i konkurrens mot allt det andra, och som läsare resignerar man inför det flerfaldigade i navigeringen mellan de nya, gamla och okända. I annan kontext, den svenska inte så mycket, finns en stark tro på läsning och litteratur, att kombinationen har en förmåga att förandra människor liv. Men när detta grumlas av vad Sokrates kallar för skenkunskap, står hoppet inte till mer nyläst kunskap utan större, ackumlerad vishet.

Andra om: , , , , , , , ,

Den stora strategiparadoxen

STOCKHOLM. Strategier är efterhandskonstruktioner. En förlorares strategi är aldrig den som går till historien. Därför är strategi en paradox med många likheter med historieskrivning.

I Henry Mintzbergs ”The Rise and Fall of Strategic Planning” beskrivs bristerna när de flesta direktörer pluskvamperfekt berättar om hur de och företaget med framgång uppfyllde sina mål med hjälp av sina strategier. Historier skrivna i efterhand med en tillbakablickande efterklokhet, och inte heller beskrivs hur den strategiska tanken uppstod och utvecklades. Inte så mycket historia som chefens syn på historien.

Michael E Raynors “The Strategy Paradox” fortsätter på temat. Istället för hålla fast vid en uppsättning strategier bör man istället ha en portfölj av strategiska möjligheter, menar han. Förslagsvis en optionsteori för att hantera det man gör efter att ha skapat scenarier, med strategier kring varje scenario och behandlar dem som optioner att läsa in allt efter som. Lite mer målande beskrivet – en bombmatta av på förhand ritade, analyserade och tänkbara vägar.

Det låter självklart? Jovisst. Kan man då tala om strategier? Kunskapsteoretiskt hemfaller detta åt ett slags förintande av begreppet, och som jag inte är på det klara med. Detta var som sagt ett fortsatt försök. Svaret är ännu inte uttömt, men någonstans har John Lennon rätt, tillåt mig att parafrasera: strategi är det företag gör när de blir omsprungna av konkurrenterna som bara gör.

Andra om: , , , , ,

Frågor framför insikt

STOCKHOLM. Vad vet du? Denna kunskapsteoretiska fråga handlar inte om filosofi utan om en samhällstendens.

I dag när du är två Google-klick från att bli upplyst, är det memorerade inget värt och varför skulle veta något utantill om en sökmotor blixtsnabbt kan ge svar, då behöver man inte minnas stycken ur böcker.

Om det inte är något värt att kunna något utantill, blir det ingen som försöker ens, eftersom det inte kostar att ställa frågor. Dock är det monumental kostnad i ansträngning för att lära sig minnas. (Mer filosofisk sentens: det är svårt att göra det som är svårare, betydligt lättare är det att göra vad som är lätt.)

Konsekvenserna är att ingen vet något utantill. Ingen kan minnas siffror, eller kan citera prosa, eller kan berätta precisa detaljer, eller minnas komplexa tankemodeller. Du kanske undrar vad vinsten är att kunna recitera Shakespeare, ja, den kanske inte är stor, men begränsningen blir att det inte går att elaborera och göra tankeexperiment om varje steg innebär en liten sökprocess. En insikt som hade krävt ett dussin precisa uppgifter som underlag för att funderar och passivt bearbetas nås mycket sällan om någonsin. Varför? Det säger sig självt – insikt, en stunds klarsynthet, kräver att minnet förblir tillräckligt intakt fram tills inblick och förståelse har infunnit sig.

Andra om: , , , , , , ,