Tag Archives: kapuscinski

Därför är oljan en lögn

STOCKHOLM. I kommande inlägg tänkte jag ta upp tekniken bakom oljeutvinning. Men det finns aspekter som är betydligt mer intressanta. Överhuvudtaget är det en naturresurs som är speciell och har en unik betydelse för människor.

”Olja föder märkliga känslor och förhoppningar, eftersom olja framför allt är en stor frestelse. Det är frestelsen att snabbt uppnå välstånd, rikedom, styrka, framgång och makt. Det är en smutsig illaluktande vätska som snällt sprutar upp i luften och faller tillbaka ner på jorden i form av en rasslande skur av pengar.

Att upptäcka och äga oljekällan är detsamma som att känna det som om man efter att länge ha vandrat under jorden plötsligt har snubblat över en kunglig skatt. Man blir inte bara rik, utan man grips också av den mystiska övertygelsen att högre makter har sett på en med nådens öga och storsint upphöjt en över andra, urvalt en till gunstling.

Många foton har förevigt det överblick när den oljan sprutar upp ur brunnen: människor hoppar av glädje, faller varandras armar, gråter. Olja skapar illusionen av ett totalt förändrat liv, ett liv utan arbete, ett gratisliv. Olja är resurs som bedövar tanken, grumlar synen, korrumperar. Folk från fattiga länder går omkring och tänker: Gud, om vi bara hade olja! Oljebegreppet uttrycker fullkomligt den eviga mänskliga drömmen om rikedom man uppnår genom en lycklig slump, genom en kyss av lyckogudinnan och inte genom svett, oro, hårt arbete. I den bemärkelsen är olja en saga och som varje saga något av en lögn.

Olja fyller oss med sådan arrogans att vi börjar tro att vi lättvindigt kan övervinna sådana omedgörliga hinder som tiden. Med oljan, brukade den siste shahen säga, ska jag skapa ett andra Amerika på en generation! Det gjorde han aldrig.

Oljan har sina brister, hur mäktig den än är. För härskare är en av dess mest förföriska egenskaper att den förstärker auktoriteten. Olja producerar stora vinster utan att sätta massa människor i arbete. Olja orsakar få sociala problem därför att den skapar varken ett talrikt proletariat eller en betydande bourgeoisie. Följaktligen är regeringen, som inte behöver dela vinsterna med någon, fri att använda dem enligt sina egna idéer och önskemål.

Titta på ministrarna från oljeländer, se så högt de håller huvudena, vilken känsla av makt de har, energimagnaterna som bestämmer huruvida vi ska köra bil i morgon eller gå till fots. Och oljans förhållande till moskén? Vilken livskraft, glans och betydelse denna nya rikedom har givit dess religion islam som just nu upplever en period av tilltagande expansion och som drar till sig nya massor av trogna.”

Detta skrev Ryszard Kapuscinski i Shah of Shahs, om den sista shahen av Iran. Men det gäller alltjämt för Nigeria.

Andra om: , , ,

Mina bästa lästips just nu

STOCKHOLM. Apropå det förra inlägget om att investera i böcker, vilka böcker bör man läsa? Den senaste tiden har det varit en elektisk mix.

Mycket underhållande är John Waters samlade texter, ”Crackpot”, som är en hyllning till transgressiv kult. Några texter sticker ut: ”How to become famous” med det slutliga tipset ”dö!” eller tio anledningar att älska julen, en underbar liten text.

Annars gillar jag ”Svart jord” skriven min kollega Gunnar Lindstedt. Jag har noterat att ingen dagstidning ännu plockat upp den, kanske har den inte släppts än och vi på redaktionen har fått den före, jag vet inte. Om jag ändå håller på: Pontus Herin, också kollega på VA, har skrivit ”I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra”; om man vill följa Waters råd och handla julklapparna i oktober kan man ge bort en bra bok.

För den med oceaner av tid eller förkylning hänvisar jag till det författarskap som jag tror mig haft närmast relation till de senaste fem åren, tror jag. Marcel Prousts monumentala verk, dock för den otålmodige: läs Alain de Bottons bok, mycket lättsmält och bra för att skapa nog sug för att läsa de följande sju verken.

Om man inte tycker sig ha tid för att läsa en bok kan man alltid vända sig till lyriken. Då föreslår jag en relativt nyutgiven liten bok som heter ”I Wrote Stone”, signerad Ryszard Kapuscinski.

Andra om: , , , , , ,

Detta är Accra

ACCRA, GHANA. ”Jag har varit här i en vecka. Jag försöker lära känna Accra. Denna liksom förökade, förväxta småstad som kravlat sig ut ur bushen, ur djungeln, och hejdat sig vid kanten av Guineabukten. Accra ligger platt, med låghus, ruckel, men här finns också hus med hela två eller tre våningar. Ingen raffinerad arkitektur, ingen lyx och inget prål. Banal fasadputs, pastellfärgade väggar, ljusgula, ljusgröna. På väggarna fullt med fuktfläckar. Färska, strax efter regntiden, bildar de oändliga konstellationer och collage av fläckar, mosaiker, fantasikartor, snirklar och krumelurer. Ett trångt bebyggt stadscentrum. Trafik, packat, stojigt, livet försiggår ute på gatan. Gatan är en körbana avskild från sidorna med öppet flödande rännstenar. Trottoarer finns inte. På gatan kör bilar mitt bland folkhopen. Allt förflyttar sig tillsammans: människorna, bilar, cyklar, flyttkärror, lite kor och getter. Vid sidan av, på andra sidan avloppsrännan, pågår längst hela gatan hemliv och näringsliv. Kvinnor mal maniok, bakar taroknölar på kol, lagar någon maträtt, säljer tuggummi, kex och aspirin, tvättar och torkar sängkläder. I allas åsyn som om det fanns ett påbud att alla måste komma ut ur sina hus klockan åtta på morgonen och visats ute på gatan. I själva verket är orsaken en annan: bostäderna är små, trånga och torftiga. Där är kvavt, det finns ingen ventilation, luften är tung, lukterna är kväljande, inget finns att andas. Och dessutom: om man är hela dagen ute på gatan kan man delta i sällskapslivet. Kvinnorna pratar med varandra hela tiden, ropar, gestikulerar, och sedan skrattar de. Där de står vid sin lilla gryta eller sitt tvättkar har de bästa möjliga utsiktspunkt. De kan se grannarna, de förbipasserande, gatan, lyssna på grälen och skvallret, följa händelserna. Hela dagen är man mitt bland folk, man hänger med i rörelsen och är ute i friska luften.”

Detta skriver Ryszard Kapuscinski i Ebenholtz, 1957. I dag har Accra vuxit till sig, och vuxit samman med hamnstaden Tema. Men på 51 år har inga stordåd gjorts.

Andra om: , ,

Gårdagen var en sorgens dag

På sorgens dag var det mingel i förlagshuset. Efter det åkte jag till Il Tempo. Där vi åt lite och tömde Valipolicellaflaskor och Prosecco. För mitt sällskap förklarade jag surrealismen betydelse i globalismen (ungefär).

Ingen jag berättar det för finner idén osannolik eller kan finna något som motsäger den. Jag är något på spåren!, – som sagt, det kommer snart här på bloggen.

Apropå konstyttring: årets vackraste evenemang måste utan tvekan vara Gallianos couture-visning i Milano. Fantastiskt att se den klädedräkt jag drömt om innan bäras av honom. Något helt annat än de huvudburna resväskorna.

Samtidigt, när tiden blev sen, så vi taxar till Riche för ett sista glas skumpa. Hastigt taxar jag tillbaka till Mariatorget, ungefär då jag inser att dagen är förbi. Och likaså är sorgen över att Kapuściński är död.

Resesjukdomen är obotlig

Ryszard Kapuscinski, På resa med Herodotos (sid 86):

”Resan börjar ju inte i det ögonblick man ger sig av och slutar inte när man kommit till målet. I själva verket börjar den långt tidigare och slutar i praktiken aldrig någonsi: bandet med minnena rullar vidare även om kroppen inte rör sig ur fläcken. Reseviruset är en vådlig smitta, och sjukdomen är obotlig.”