ACCRA, GHANA. Vad gör jag här? Bruce Chatwins frågan har slängts hit från de i Sverige som hört av sig och undrar vad jag sysslar med i Afrika. Är det jobb, semester? Varför har jag åkt till Ghana?
Det finns ett svar, om än inte kort.
Alla har en åsikt om journalister. Vid sidan av politiker är det en yrkesgrupp som vanligt folk, vem det nu kan tänkas vara som är vanligt, har minst förtroende för. Men det är inte ofta yrket diskuteras i bredare folklager, och allt som ofta baseras folkets syn på de mest synliga och lästa journalisternas värv, det vill säga kvällstidningarnas.
I avsikt att försöka nyansera det hela en aning kan man säga att det är ett i dag ganska svårt yrke att utöva. För å ena sidan krävs det att man är extremt extrovert, de som är allra bäst i sitt skrå är de som har fingret i luften, örat mot marken och med i folkets samtal, redo att plocka upp eller delge något genom journalistiken. Å andra sidan när det ska produceras, ska man gå från den extroverta rollen till en mer introvert. Inte en omöjlig växling, den görs hela tiden, men det ska till att hela tiden snabbt växla i rollerna – betydligt mer krävande.
Sedan är det med att göra riktigt bra journalistik. Det brister på ett ställe, och detta tror jag alla i branschen instämmer i. Bra journalistik är tidskrävande. Problemet är att många läsare är alldeles för oerfarna, de kan inte läsa in hur mycket tid som ligger bakom ett jobb. Därför är incitamenten inte stora för att investera mera tid.
Där har journalisten ett ansvar. Men det finns också ett läsaransvar. Många tycker att tidningar är dyra när ”det ändå går att läsa på nätet”, snålheten bedrar oss. Delvis handlar det om att stödja bra journalistik – ingen värdering hos vilken tidning detta nu må vara – och då måste man betala för det. Som Homo economicus vill man gärna rationalisera bort, det är ingen idé förlänga prenumerationen av den och den tidningen som aldrig blir läst. Men det bör man göra, stödja den goda journalistiken.
För de goda journalisterna finns. Jag tror på en renässans av yrket, att vi nått ett bottenanseende och det nu är på väg mot det bättre. Och jag känner ett ansvar till att göra det bättre. Visst, journalistik är inte fantastisk och ibland dålig. Men jag tror, om något ska bli det bästa man gjort måste man våga riskera att det blir det sämsta man gjort.
Mina felsteg, jag tror att som journalist i dag bör man vara medveten om sådana görs, försöker jag inte plåstra om – utan göra om, göra rätt och fortsätta så. Världen är inte enkel, verkligheten är inte en, och komplexitet är den enda vägen framåt.
Därför har jag skapat ett journalistprojekt där man går med kortaste vägen från idé till handling, med egna pengar och egen obetald tid. Som denna resa till Ghana. Svenska tidningar må vara ointresserad av att bevaka Afrika, men jag tror att det finns läsare – och inte minst finns det ett ansvar hos den enskilda journalisten, mig själv, att skriva om det oskrivna.
För medierna heter det att man är tredje statsmakten i en demokrati, men liksom varje generation säkra demokratin måste också journalistrollen ständigt omvandlas. Ingen vet åt vilket håll eller vad som är rätt, inte heller hur detta ska göras, eller vad man ska göra. Att åka till Ghana är mitt sätt att med journalistiska principer belysa närma mig viktiga frågor.
Först och främst behövs lite lugn och sans i samtalet. På det området sällar mig till downshiftarna, som Nicklas Lundblad 
1. 1946 for den då 23-årige Stig Dagerman till Tyskland för att skriva en serie reportage för Expressens räkning. Målet var att skriva historien om efterkrigstiden och bilden av Tyskland som förlorare. Resultatet blev 
I samma tidning, men äldre nummer skriver Daniel Pink 
