Den tidigare tillhör den gruppen av länder som kallas för PIIGS, då Italien har snarlika statsfinansiella problem som Portugal, Irland, Grekland och Spanien.

Det är intressant. När jag var i italienska Toscana i fjol var turisterna många och av blandad sort: svenskar, danskar, holländare, spanjorer, tyskar, mycket tyskar. Häromveckan var situationen ett helt annat, då syntes och hördes i princip bara representanter från Europas starkaste ekonomi, Tyskland. Frånvaron var så stor att man undrade vad som hänt på ett år. Möjligen kan det förklaras med den nuvarande ekonomiska krisen i Europa.

Dock, till skillnad från Italien har Estland en positiv rörelse. Finanserna är alltmer under kontroll och landet vill ansluta sig till euron, vilket planeras ske redan i januari 2011. Så jag åkte dit för att ta reda på mer.

I den på torsdagen utgivna Veckans Affärer (nr 21/2010) publiceras reportaget från Tallinn och Pärnu, som jag besökte. Mycket nöje.

(På bilden ovanför skymtar ett av mina favoritplan, Saab 340.)

Andra om: Veckans Affärer, reportage, ekonomi, Estland, Italien

MILANO.

Hemma i Sverige har Veckans Affärer (nr 19/2010) precis utkommit, och i vilken jag skrivit åtskilliga sidor – en tredjedel av tidningen, räknar jag det till.

Inför numret har träffat entreprenören och numera tv-kändisen Mats Gabrielsson, som profileras i tidningen och också är på omslaget. En intressant läsning utlovas.

Intressant och därtill mycket aktuellt är min artikel om Storbritannien och dess nära förestående skuldkris. Jag skriver om hur världens sjunde största ekonomi blev den som är i värst skick efter Japan.

Andra om: Veckans Affärer, ekonomi, Storbritannien, Italien, intervju

Omgiven av karga berg glimmar havet så långt ögat kan se, det enda som bryter upp det oändliga havet är brutala klippor som reser sig upp ur havet, under vilka det finns dränkta historiska städer. En miljö, med solen högt på skyn, inte helt olikt Kapstadens omgivningar; berg och hav i samma vy.

Det är på ett sådant berg som huset ligger, med välklippta gräsmattor, en svalkande pool och med en fridfull skugga där man tar sig ännu ett glas vitt vin, efter att törsten släckts med drinkar.

Allt som kan önskas av en semester finns inom räckhåll eller mycket nära. Göltürkbüku har de lyxiga beachklubbarna för turkisk aristrokrater och amerikaner med Onassiskomplex, i centrala Bodrum hämtar man pide, i Turgutreis tar man in på La Blanches spa, eller i Gümüslük sätter sig på lokalt kända fiskekrogen Mimosa, placerad precis på sandstranden, mot Yaklikavak hittar man den bland Istanbulturkar populära meze- och köttkrogen Limon. För den som vill roa sig, finns det små vattenhål, som nyöppna Jazz Café i Gümüslük, en gigantiska nattklubben Halikarnas i centrala Bodrum, som för övrigt ger bort öl på tisdagsnätterna.

Vad gäller kontakt med omvärlden är den begränsad, dock finns internetuppkoppling. Bortsett några tabloider, finns inga engelskspråkiga tidningar – det mentala ottomanska imperiet är större än det reella. Istället lyssnar jag på BBC World Service för att följa internationella nyheter, och affärsnyheter på VA.se och FT. Det räcker så.

I stort är den turkisk vardagen för européer mycket härlig, inte helt olik den under Italiens och Amalfikustens guldålder, jag tänker på Positanos oupptäckta och oexploaterade omgivningar på 1950-talet och ett fåtal decennier fram, en bilden som än i dag lockar amerikaner och européer till italienska exploaterade miljöer.

För egen del har jag senaste årets har jag varit i Turkiet fem gånger, en gång i Istanbul, och de senaste fyra gångerna här i Bodrum. Det finns en del att säga om landet, liksom det fanns en del åsikter om 1950-talet Italien. Men som europé är det ett mycket behagligt värv att leva här.

Andra om: Positano, Italien, Turkiet, Bodrum, Gumusluk, semester

Innan hade jag åtnjutit Italiens unika säljpoäng; maten, vilket också var det som hade fått mig iväg ut för att springa. Lunchen på påskafton börjades med fyra espresso med söksaker, och en rejäl porcetta med ett glas husets röda hos Er Burchetto, där Franco visar upp gästboken som svenskar skrivit idiotiska noteringar i – vi översatte åt honom från svenskan och han log.

Sedan en kaffe i solen vid Termini, där det ekonomiska läget i Skandinavien jämfördes med kontinental-europa och den italienska politiken, för att sedan återvända till San Giovanni för en påsklunch som började med förrätten salate de buffet.

Sedan blev det soppa på komage, under tiden jag förklarade att det är en svår sak att laga, Greta svarade att det var en småsak. Palmerna utanför de rosatonade husen svajade lätt, samtidigt som vi lät vältempererad Prosecco släcka törsten.

Därefter följde drob, som är lamm i alla former – köttfärs med inälvor – lever, hjärta, lungor, och så vidare. Fantastiskt rätt igenom. Det följdes av nybakta pizzettor al forno som rundade av måltiden. Crescendo blev enorma portioner av tiramisu med ananas och naturligtvis Prosecco.

Ett antal timmar efter att vi börjat var lunchen över, och jag tror att palmerna ännu svajar i den heta solen, när jag nu sitter i business class skriver dessa rader, på väg mot Amsterdam där flyget mot Stockholm väntar.