Igår kväll var det jubileum för Gringo på Metro. Många på plats: Dan Blomberg, Ingrid Rydell, Zaida Catalan, Isobel Hadley-Kamptz, Johannes Forssberg, Linda Backman, Richard Slätt, och mängder av andra som jag glömt bort. Vad jag kommer ihåg:
I baren: ”Om förorten är så jävla fantastiskt, varför har Gringo sin fest i stan? Jävla dubbelmoral” sade en snubbe med rakad skalle, okänt vem.
Fick av en Londonbo höra om att hans talangfulle kompis hade på vinst och förlust hört av sig till Financial Times om jobb. Redaktörerna älskade honom och han fick gå deras interna utbildning. Han producerade fantastiska artiklar under några månader. En kväll var han ute med ett par börsdirektörer och blev bananas-full. Han skämtade och gjorde dom åtlöje under sitt rus. Nästa dag förlorade han jobbet. I dag jobbar han på lokaltidningen Yorkshire Post. Sicken karriär!
En trend som bubblat under våren men som nu i höst verkar slå igenom på allvar är jobbalans och sånt. Ett tag var det sjukt hett att vara att ha så mycket att göra att man låg på bristningsgränsen i arbetsbörda. Den trenden verkar vara förbi. Ingen betonar mängden övertidstimmar, snarare det fantastiska i kunna ha helt annorlunda sidoverksamhet.
På plats var även Tara Moshizi, P3-programledare som nu gått till Aftonbladet, dessutom min gamla kollega som skrivit en icke så smickrade artikel om mig, vilket jag påpekade. Hon kontrade med att jag borde kunna ta det. Det gör jag alltid.