Tag Archives: historia

Korrupt som få andra

STOCKHOLM. Ett logistikföretag i Nigeria hade beställt två stora containrar med nötkött från Argentina som skulle anlända i mars 2004. Den nigerianska regeringen hade förbjudit import av kött i december 2003, men medgav import under övergångsperiod om 90 dagar för redan beställt kött.

Containrarna skulle passera Lagos för att slutligen lossas vid Bonnyterminalen, söder om Port Harcourt, inom denna tidsram. Dock fanns det ett problem.

Polisen vid Bonnyterminalen hade beslutat sig för att grundligt inspektera alla leveranser. Det visade sig att hälften av alla containrarna i hamnen innehöll smuggelgods. Ägarna kunde inte lösa dessa och kvarlämnade i terminalen innebar det att andra containtrar inte kunde komma fram.

Fartyget med de två köttcontainrarna satte av mot Lagos för att istället lasta av där. Men nu hade de 90 dagarna passerat. Tjänstemännen i Lagos hamn visste att de satt på en potentiell guldgruva med containrar som nu innehöll illegala leveranser.

Under månader förhandlades storleken på ”serviceavgifter” som skulle betalas för att få papper i ordning. Det fanns också hamnavgifter att betala och förhandlingarna blev utdragna.

Slutligen, i augusti, bestämde sig logistikföretaget att betala alla: hamn- och tulltjänstemän, kranlyftare, lastbilschaufförer och poliser.

När de två containrarna äntligen släpptes lastades de på två lastbilar och skyndsamt kördes iväg om natten. Polis på vägen misstänkte att något inte var helt i sin ordning när två Maerskcontainrar fraktades nattetid. Så, mer mutor betalades till polisen för att leveransen skulle komma fram. En container skickades mot Warri i västra deltat, medan den andra var på väg mot Port Harcourt i öster.

Men till slut, vid ytterligare en vägspärr fanns det inte längre några pengar kvar att betala polisen. Cheferna på logistikföretaget beslutade att skicka mera pengar. Två lokalt anställda fick kontanter och skickades för att sätta leveransen i rörelse.

På vägen blev de två attackerade, rånade och dödade. Eftersom det inte blev några mutor, konfiskerade polisen containrarna. När man fick reda på detta konfiskerades också den andra containern i Warri. Chefen för logistikföretaget greps och fick spendera nio dagar i fängelse. Köttet kasserades, mer troligt är att ”någon” sålde vidare det.

Den totala kostnaden för alltsammans: Två liv, 4 miljoner Naira (225 000 svenska kronor) i mutor, transport och hamnavgifter, oändlig tid som slösades bort på att förhandla med korrupta tjänstemän. Plus, naturligtvis, de två köttleveranserna.

Andra om: , , , ,

Då kom Ken

STOCKHOLM. Det hade lika gärna kunnat vara några andra, men det var det ogonifolket som fick symbolisera kampen. Nigeria har en stor mångfald, landet hyser över 389 folkgrupper som talar 510 olika språk, och har under lång tid prövats av splittringar. Politiken har länge kretsat kring de stora folkgrupperna och en stor del av de mindre etniska grupperna har därför blivit förbisedda genom åren.

Dit hörde ogonifolket, som är en av de minsta grupperna, endast 500 000 till antalet i ett land med över 130 miljoner invånare. På deras marker, öster om Port Harcourt, hade olja hittats under mitten på förra seklet.ogoni

Efter decennier av oljeexploatering hade ogonifolkets omgivningar, ett 1050 km² stort område, motsvarande tre fjärdedelar av Öland, fått uppleva en för många oljespill och miljöolyckor: dricksvattnet var förstört och fiskeriet hade utarmats. Missnöjet grodde över att oljeföretagen inte betalat ogonis trots decennier av oljeexploaterande.

Då kom Ken. Det var en tidigare statsanställd och son till en Ogonibyhövding (chief), som försökt förbättra situationen men gett upp. Istället valde poeten och författaren Ken Saro-Wiwa att starta en icke-våldsrörelse, MOSOP (Movement for the Survival of Ogoni People).

Detta var i början av 1990-talet, Nigeria styrdes av en militärjunta och med minnet av Biafrakriget försökte man trycka ner minoriteter och andra uppstickare. MOSOP:s demostration i januari 1993 där 300 000 ogonis deltog skapade stora problem för regimen, Shell avbröt sin verksamhet och snart fick Ken Saro-Wiwa ett momentum. Han reste utomlands, träffade bland andra Bodyshops grundare Anita Roddick och snart kablades budskapet ut och shellprotesterna spreds med världens medier. Än i dag minns många bilderna från protestaktionerna och Shells logotype dränkt i blodröd färg.

Ogonifolkets protester besvarades av militärjuntan med våldsam kraft, med många dödade. Hundratals hem revs och tusentals blev hemlösa. Ken Saro-Wiwa greps i maj 1994 utan någon egentlig förklaring.

Men snart riktades en anklagelse, att han skulle under ett upplopp ska ha låtit mörda fyra Ogonihövdingar (samtliga visade sig vara vänner eller släktingar) och under följande tio månader hölls han och åtta andra fängslade utan rättegång. De torterades men nekades medicinsk vård.

En fredagsförmiddag strax före lunch sattes ögonbindlar på de nio (Ogoni Nine, som de kallades). I en specialtribunal hade de befunnits skyldiga och just den dagen, 10 november 1995, skulle straffet vinna laga kraft i ett fängelse i Port Harcourt.

Utan möjlighet att överklaga domen, sattes ett rep runt halsen på Ken Ken Saro-Wiwa och ett ögonblick före hängningen, tog han till orda och sade: ”Gud, ta min själ – men kampen fortsätter.”

Andra om: , , , ,

Våld i Sydafrika

DURBAN, SYDAFRIKA. Rädslan är alltid närvarande. Det är inte ovanligt att det förs på tal vid middag: i händelse av rån, vad göra?

Frågan är befogad och de flesta har antingen själva eller känner någon som har blivit pistolrånade. Det sydafrikanska samhället, med sina 47 miljoner invånare, är ytterst våldsamt. Som en polischef sade i en intervju: ”Tack gode gud för Bogota”. Colombia med dess huvudstad leder mordligan, nummer två på listan är Sydafrika med 49 mord per 100 000 invånare. Svenska siffror kan jag inte, men det kan jämföras med Danmark: 1 mord per 100 000 invånare. (Se siffror för fler länder här.)

Det finns en påtalig rädsla och oro för våldet. Trots att medelklassen bor bakom murar och våldet är koncentrerat till vissa grupper, är det självklart att fler grupper drabbas. Om man tittar på statistiken talar den ett tydligt språk. En av nio sydafrikaner är vita, men 32 av 33 mordoffer är inte det.

Enligt en undersökning som tittat på mord fördelade på polisstationernas upptagningsområde, cirka 1110 stationer över hela landet, kunde 25 procent av alla mord härledas till 33 stationer – området inbegriper endast 12 procent av landets befolkning. Utan undantag var dessa stationer placerade i innerstad eller kåkstäder i eller kring Johannesburg, Kapstaden eller Durban, landets tre största städer.

Vilka drabbas? Enligt statistiken är en genomsnittsoffret en ung man; en kvinna mördas per varje 6,5 man. Offrets snittålder är 31. 70 procent av alla mord äger rum under fredag, lördag eller söndag och majoriteten av dessa på natten. Vidare slår man fast att 69 procent av fallen kände mördaren och offren igen varandra vid namn eller hade setts tidigare. 68 procent av fallen har mordmotivet enligt polisrapporterna varit ”missförstånd eller bråk”. För att måla bilden än tydligare: 50 procent av de mördade är arbetslösa – och 70 procent har inte avslutat motsvarande svenskt högstadium. Och enligt en polisstations uppgift äger 80 procent av brotten rum inom 500 meters radie av en shebeen (illegal bar).

Men hur har samhället drivits till denna våldsamhet, kan man undra speciellt utifrån betraktat.
Det finns en rad teorier, men också det konkreta som märks med blotta ögat.

Arkitekturen är direkt våldsam och utsätter människor för stora faror. Stadsplanerarna har utgått från att ingen går på gatan; i bostadsområden finns inga trottoarer. Naturliga mötesplatser har reducerats bort, torg i dess ursprungliga form – shoppinggallerior finns det gott om – har upphört. Med tung trafik är resultatet tydligt; bara i jultrafiken har 1000 personer dött. Respekten för ett människoliv är ytterst begränsat.

Bland de som överlever trafiken urholkas förtroendet för de som arbetar i det allmännas tjänst. Det är inte ovanligt att polisen jagar bilförare, inte för trafiköverträdelser utan för att eska ”donationer”. Samtidigt om medelklassområden med husen omgärdade av murar – företag i säkerhetsbranschen leder tillväxtligan – anlitas privata säkerhetsfirmor som betalar sina vakter bättre än polisen. Detta förbättrar inte effektiviteten eller förtroendet för polisen.

Och vad tror teoretikerna, varför detta våld? Till en början är det de alltid givna förklaringarna med ökande fattigdom; faktum är att arbetslösheten har ökat sedan 1994 och de ekonomiska problemen försvåras av en ökande befolkning – om knappt 20 år väntas Sydafrika öka sin befolkning med nästan 30 miljoner invånare. En ökning med 66 procent till 71,6 miljoner invånare, enligt United Nations Population Fund.

Men en väletablerad teori är de styrande, som fick slut på apartheid, också har bidragit till detta. Efter ANC:s grundande 1912 och decennier av argumenterande för döva öron vänder man sig till en våldsammare strategi med en väpnad kamp (läs kampskriften från 1969), och får gehör bland bondfolk, industriarbetare och unga i städerna. Samhället byggts upp senaste 40 åren har varit baserat på konfrontation, och även det nu är femton år sedan under Nelson Mandela talade om försoning har det skett en dyster utveckling.

Bland de vita i landet, även om det kan låta kontroversiellt, vädras tanken om de nationalistiska strömningarna växer sig starkare att det under Jacob Zuma kan gå samma väg som Mugabes Zimbambwe. Vita blir persona non grata.

Andra om: , , , , , ,

Missa inte att läsa…

STOCKHOLM. Ni får inte missa att läsa Veckans Affärer som finns ute i butikerna med start i dag torsdag. I synnerhet omslagsintervjun med Richard Lium som jag skrivit, en väldigt spännande och inspirerande historia.

Om du vill prova på VA har jag ett bra erbjudande för bloggläsare – kika på www.va.se/kampanj!

Andra om: , , ,

Myriad av historier är historien

ACCRA, GHANA. När man läser om ett land, ett skeende eller en person – det kan vara i en bok eller tidning eller möjligen en encyklopedi, är det allt som ofta formulerat med en självklarhet som inte är stridbar.

Språket är givet, utgången på för hand bestämd, och förenklingen lyser igenom där det inte finns utrymme till andra tolkningar. Det kan inte vara så, och det är inte så – verkligheten är de många historiernas. En mening med mitt skrivande, som nu ges möjlighet att läsas omedelbart via bloggen, under denna resa är kanske inte att kunna berätta det statiska. Utan prövande, utforskande och reflekterande se om det går att skriva om den förste presidenten Kwame Nkrumah, om han kom till makten 1960 och hur han kuppades från den sex år senare.

Vår uppgift, som journalister och historieberättare, för det är vad vårt jobb egentligen handlar om, är att väga de många historierna och de mångas synsätt mot varandra och trevande komma framåt i en berättelse.

För historien är aldrig en, och den skrivs aldrig av förloraren. Därför har vi en plikt att känna till vinnarna och alltid lyssna på förlorarna.

Andra om: , , ,

Den stora strategiparadoxen

STOCKHOLM. Strategier är efterhandskonstruktioner. En förlorares strategi är aldrig den som går till historien. Därför är strategi en paradox med många likheter med historieskrivning.

I Henry Mintzbergs ”The Rise and Fall of Strategic Planning” beskrivs bristerna när de flesta direktörer pluskvamperfekt berättar om hur de och företaget med framgång uppfyllde sina mål med hjälp av sina strategier. Historier skrivna i efterhand med en tillbakablickande efterklokhet, och inte heller beskrivs hur den strategiska tanken uppstod och utvecklades. Inte så mycket historia som chefens syn på historien.

Michael E Raynors “The Strategy Paradox” fortsätter på temat. Istället för hålla fast vid en uppsättning strategier bör man istället ha en portfölj av strategiska möjligheter, menar han. Förslagsvis en optionsteori för att hantera det man gör efter att ha skapat scenarier, med strategier kring varje scenario och behandlar dem som optioner att läsa in allt efter som. Lite mer målande beskrivet – en bombmatta av på förhand ritade, analyserade och tänkbara vägar.

Det låter självklart? Jovisst. Kan man då tala om strategier? Kunskapsteoretiskt hemfaller detta åt ett slags förintande av begreppet, och som jag inte är på det klara med. Detta var som sagt ett fortsatt försök. Svaret är ännu inte uttömt, men någonstans har John Lennon rätt, tillåt mig att parafrasera: strategi är det företag gör när de blir omsprungna av konkurrenterna som bara gör.

Andra om: , , , , ,

Journalister är samtidshistoriker

DURBAN, SYDAFRIKA. Befann mig i Gateway, södra hemisfärens största shoppinggalleria, på boklådan Exclusive Books. Jag var på jakt efter böcker om staden och regionen runt Durban, fjärde största staden i Sydafrika med sina fyra miljoner invånare.

Den uppmärksamma handlaren svarade:
”Funny you ask, a lot of people have been here and asked for it. But as far as I know it hasn’t been written any about Durban and the surrounding. Sure, I’ve got alot ov books ’bout South Africa, but not any on Durban.”

Tillbaka i gallerian hittade jag en annan boklåda, på historieavdelningen var något bättre ställt med. Tanken slog mig att det kan vara en lösning på problemet med journalister.

Ett sätt att modernisera ett yrke som, just nu ligger på rekordlåga förtroendenivåer. Ett yrke som måste omvärdera vad man ska syssla med, speciellt i diskussionen om nya medier, bloggar och crowdsourcing (typ Wikipedia), och med det bristande självförtroende som journalister har mot bakgrund av den snabba utvecklingen.

Journalister bör betrakta sig som samtidshistoriker, de som ska skildra det som sker. På att förklara, komma ihåg det som nyligen skett, och beskriva det som nyligen skett på ett sätt som är meningsfullt och intressant för läsarna. Hur snabbt detta sker är sekundärt det viktigaste är att presentera det mot bakgrund av vad som tidigare skett. Tyvärr lider många journalister av minnesförlust. Tänk Mona Sahlins avgång, tänk Carl Bildts 1990-tal.

Andra om: , , , , , ,