STOCKHOLM. Brittiskfödda adelsklass-indiern Pico Iyer minns jag mestadels från att ha läst honom i FT och Time, dock utan att lägga hans skriverier på minnet.
Nu har jag snubblat på honom igen, hur det nu blev, och fastnade för hans historia. Han har bosatt sig på landsbygden i Japan. I en lägenhet som han delar med sin partner, en japanska som han inte kan kommunicera med – hon kan inte engelska och han kan inte japanska; talar gör de genom ett förenklat pidginspråk. I den lägenheten, sittandes vid ett barnbord med en Hello Kitty-penna har han fått ur sig en rad böcker, bland annat om hur det är att växa upp utan ett hem och känslan av att vara rotlös.
I någon intervju sade han att leva i Japan är den bästa platsen om man känner sig rotlös (hans förra bostad i USA brann ner till grunden), det är ett land man för alltid ses som en utlänning och kan aldrig räknas som en japan. Det är mycket intressanta teman som förmodligen jag återkommer till.
