Tag Archives: globalisering

Vad alla talanger redan vet

Nu är jag tillbaka, och ska jag skriva något vettigare än bara dagbok.

Vad behöver dagens unga känna till för att bli en såndär talang som alla pratar om? Henry Jenkins presenterar i en white paper vilka egenskaper som de nya talangerna kan näras av.Läs här (pdf) eller nedanför.

Utvik: Förresten, varför är bloggare inte mer på hugget och släpper sina bästa inlägg i något jämförbart med white papers. Kanske kan man kalla de för blogpaper, där man låter andra bloggare kommentera. Så det blir djupare diskussioner än bara inlägg för inlägg.

Henkins nämner elva egenskaper:

1. lekfullhet – förmågan att exprimentera med omgivningen som en form av problemlösning

2. uppträdande – förmågan att alternera mellan olika identiteter, i syfte att upptäcka och improvisera

3. simulera - förmågan att tolka och konstruera dynamiska modeller av verkliga processer

4. träffsäkerhet/ton – förmågan att meningsfullt sampla och remixa vad som skulle kunna betecknas som ”innehåll”

5. multi-taska – förmågan att refokusera mellan nära och bortre uppmärksamhet

6. bruka ”know-how” – förmågan att interagera med på ett meningsfullt sätt med verktyg som utvidgar mentala kapaciteter

7. gruppintelligens – förmågan att lyssna in kunskapen från andra för att uppnå ett gemensamt mål

8. omdöme – förmågan att utvärdera tillförlitlighet och trovärdighet hos olika informationskällor

9. plattform-oberoende navigation – förmågan att följa historier och information genom flertalet former (se fördjupande artikel här)

10. nätverka (i vid mening)- förmågan att söka efter, sammanställa, och sprida information

11. förmedlande – förmågan att röra sig mellan olika gemenskaper, urskilja och respektera flera perspektiv, och begripa och följa andra normer

Visst har Jenkins en hel del poänger, men det saknar förankring i den rådande tidsandan. Jag skulle gärna se ytterligare en nivå på det. Jag lägger till tre angelägenheter:

* underskottet av delaktighet – orättvis tillgång till möjligheter, erfarenheter, talanger och kunskaper

* problemet med transparens - utmaning i att skapa förståelse för hur medierna formar uppfattningarna av världen

* utmaningen av etiken – förklaringsgrunden är metamorf under undervisning, vilket ifrågasätter etiken som det undervisas med

Men sedan finns det en aspekt, som handlar om en resonemangen som varje individ för. En nivå om det egna och omgivningen, i brist på bättre förklaring, skulle kalla vägen och världen.

Vägen: Ingen fråga har större betydelse idag för dagens unga än frågan om vad man ska göra med resten av livet, det pågår en kollektiv identitetskris i det tysta. Även om det finns diskussioner, ofta i suspekta vänsterfilosofiska sammanhang där man pratar om arbetets närvaro i människors liv. Men det förs ingen bred diskussion.

Världen: Det kronologiska livet/vägen i jämförsle med världen har en ojämvikt – ofta vet man mer om världen än om sig själv. När man läser litteratur i skolorna är det för att tyda bokens kontext och inte människans formande. I motsats till vad man kan tro i tider av individualsiering vet man inte mer om sig själv än om världen.

Jag ska framöver försöka fördjupa detta ämne, med fler källhänvisningar (hittar inte just nu), och går från abstraktion till konkretition.

Intersektionalism är nya långa svansen

Pratet om långa svansar är hett denna sommar. För det är marginalerna som det händer. En, ur samhällsperspektiv, bättre och bredare förklaringsmodell än långa svansar är John Hagel och John Seely Browns förklaring av ”the edge” i The Only Sustainable Edge.

Hagel/Seely Brown menar att tillväxt, innovation och värdeskapandet sker i marginalerna, och de företag, grupper och individer som lyckas bemästra marginaler kommer kunna överleva kommande tiden. Som vanligt är det mer intressant utveckling som sker inom affärsvärlden än i den offentliga sektorn. Därför är den något väl bizniz-omfamnande, men i huvudsak är den på ett tankeväckande spår.

”The edges”, eller marginalerna, kan delas upp i fyra olika områden där männskor agerar: socialt, företag, marknad och utbildning.

Socialt: handlar om relationerna med vilka vi definererar individuella identiter och socialt deltagande med vilka vi formar

Företagande: handlar om hur vi skapar ekonomiskt värde, och hur vi definerar gränser inom dessa ekonomiska koncept

Marknad: handlar om hur vi konkurrerar och samarbetar på en global nivå för att skapa, leverera och behålla värde, som på marknaden mäts med ekonomiska termer

Utbildning: handlar om hur vi lär oss, med betoning på interaktion mellan individer och grupper

När dessa fyra områdens marginaler interagerar kommer spänningar skapas, som i korsningen/intersektionen kommer behöva lösas, och det är där vi är i dag.

Små grupper, nicher är intressanta att följa och den långa svansen har lockat oss in i intersektionen, nu måste vi ta i tu med det.

Samma problemställning finner Sveriges f d statsminister. I maj höll Carl Bildt den årliga Wibbleföreläsningen, hans ämne var statsstyre eller mer korrekt ”governance”.

Han säger i sitt tal, att vi är förbi, och lever i kölvattnet av klasssisk kollektivism – nation, ras, klass. Politiken behandlas nu, med Hagels terminologi, i ”the edges”.

Johnny Munkhammar sammanfattar vad Bildt menar är politikens spänningsområden i dag.

- De stora politiska striderna idag gäller mindre klassisk ideologi och mer identitet, som etnicitet och religion.

- Regerandets konst: att veta verkligheten, ha en vision och hjälpligt veta vägen från den ena punkten till den andra.

- För femton år sedan var uppdraget att visa svenskarna att vi är en del av Europa, idag är uppdraget att visa att vi är en kommun i världen.

(…)

- Sverige har kunnat surfa på det stora systemskiftet globalt och det lilla systemskiftet nationellt. 1994 och 1995, vid regeringsskiftet, var tillväxten högre än något annat år sedan dess.

Det skildras, men vem för diskussioner idag – ett valår – om visioner, Sverige i världen och identiteter?

Osäker politik

I går morse såg jag Göran Persson sitta i Nyhetsmorgons trädgård i Almedalen. Steffo berättade att hans nya bok hade kommit, ”Se dig själv i andra”, vilket han frågade om. Persson berättade om hur svenskar har det idag och sade, något i stil med: ”många människor är oroliga”, ”vi lever i nya tider”, och ”många vill stanna upp”. Och punchlinen: Därför måste Sverige bli ett tryggare land, där man ser sig själv i andra.

  • Inte alls så osäkert

När politiker, oavsett från vilken allians, pratar om att förbättra livet för svenskarna, glöms det bort att problemen inte löses genom att invaggas i en säkerhet, en tro om att staten (eller du) kommer skapa en tryggare omgivning för dig.

För om det finns en oro som är förankrad hos medborgarna är även en interimistisk lösning försenad. Det är redan ett misslyckande att man inte märkt av det tidigare.

Här finns en nyckel – för vad det handlar om. Plåster-på-såren-politiken handlar om att man lever i en tid där man inte kan förutse vad svenskar kommer oroa sig för. Därför väljer man något godtyckligt vissa områden som är problemområden, där medborgare skall invaggas i en trygghet.

Men det är inte osäkra tider, bara annorlunda. Att svenska arbetare måste konkurrera med polsk arbetskraft gör inte denna tid till en osäker. Visst den skiljer sig från förr – men det är inte osäkerhet.

  • Att svara på osäkerheten

Inte heller är denna tidsålder då ondskan härjar fritt eller diktatorer styr i större omfattning, tvärtom.

Det är människors ambitioner som syns mer än tidigare. Det kan vara att man väljer att bo på en annan plats, bortom krig, förtryck och… eller bara den i mina ögon självklara rättigheten att korsa dom gränser man vill: personliga, sexuella, geografiska, och så vidare.

Men gränsöverskrinadet på så många fronter är förvirrande. Och det säger något om vårt väsen.

Jean-Louis Barsoux och Preston Bottger skriver i FT (26/3 2006) hur man ska förhålla sig till när världen förändras. Nyckeln är (sett i livs- och historiskt perspektiv) och har alltid handlar om:

”an entity’s ability to generate fast and powerful responses to environmental volatility”

Men om man jämför det offentliga med det privata syns det tydligare. Företag märker konsekvenserna av förändringar mycket snabbare. Dom är nödgade att använda sig av mätverktyg mer noggrant än vad en policy mäts, och det indirekta ansvar som myndigheter har för resultatet av implementeringen.

Att i efterhand, många år efter man insett att grupper har ett problem, att vissa människor inte integrerar i samhället och senare kommer med ett förslag, har problemet redan förändrats. Lösningens bästföredatum är årsgammalt, problemet är ett annat.

Vilket påminner om något som jag sett förut, jag tror mig rent utav att historien upprepar sig: att se sig själv i andra är att ha komma ihåg, men inte leva sig kvar i hågkomstens tidevarv.

När man inser att vi svenskar är alla invandrare i framtiden, och vi blir behandlade på samma sätt som vi behandlar våra idag. Då kan vi börja prata politik.

Talangjakten: Du ska inte vara med

Den nya ekonomin är en kreativ tidsålder som efterfrågar kreativa människor, som är kunniga, smarta och talangfulla.

Men det skrämmer upp oss svenskar. Modest som man är frågar man sig hur pass kreativ dom efterfrågade ska vara, hur smart man själv är och om man verkligen är kunnig – i förhållande till alla dom andra.
I ett reportage jag gjorde för typ ett år sedan som hette Supertalagerna (och handlade om framtida styrande och redan nu makthavande), blev många lite sneda för att det inte alls vara några talangfulla personer som var med – tyckte dom.

När Richard Florida var i Sverige för inte så länge sedan skrev jag ett inlägg om att Sverige inte är speciellt talangfull plats.

För jag tror vi pratar oss runt problemet.

I mycket av det jag föreläser oavsett om det handlar om medier, journalistik eller politik, handlar på ett högt plan om kunskap, idén om vad man själv kan i förhållande till andra och vilken rätt man har till att bruka detta.

Vilket man kan bryta ner till tre olika områden:

  • Människorna: Arbetets roll

Dom som inte känner sig inkluderade i rollen som att dom arbetar med ett kreativt yrke, vilket kan ledas till att identititen om vilka dom kreativa arbeten är (reklamare, konstnärer, andra producenter som sätter särprägel på det dom gör).

Oro är befogad över att man inte upplever sitt arbete och sin roll i arbetet som speciellt kreativt, och när man pratar om kreatörer och kreativa tider känner man sig inte delaktig; och ibland inte ens att man känner – man tänker inte på det.

  • Sverige: Arbetsmarknaden

Backar man upp en nivå finns det ytterligare en uppfattning som är fel, och det är hur arbetsmarknaden fungerar. Det stämmer att antalet som arbetar i riskkapitaldrivna startups eller med webb-baserade (gärna web 2.0) produkter är få.

Men att det finns denna väg gör det hela annorlunda för alla andra. Den nya ekonomin är tydligaste budskap är att det är nya regler och att alla påverkas.

Detta måste förklaras bättre för alla unga och gamla, och byta ut idén om att vi lever i en global osäkerhet där indier tar våra jobb mot att vi lever i en tid utan nollsummespel där vi skapar våra egna förutsättningar till att leva och arbeta i Sverige.

  • Omvärlden: Globalisering

Kanske är jag partisk, kanske är jag för optimistisk. Men. Skolorna lär ut för lite om hur omvärlden ser ut. Lärarna är ganska partiska, av det material jag fått se som används i undervisningen är den allt annat än nyanserad (i tron att dom ska lära ut den ”andra sidan” av debatten, när i själva verket inte finns nån debatt om globaliseringen – nåja, Norberg driver sitt enmanskärnkraftverk för frågan).

Lärarnas kunskaper är relativt daterade, mycket av det vi vet om den globaliserngens effekter är färskare än deras examen. Deras kunskaper är därför filtererade genom vad dom egenhändigt lärt sig att lära ut.

Kanske är det så att jag fått skev bild av det, men de tiotusen ungdomar jag träffat senaste tio månaderna genom föreläsningar har bekräftat bilden av att deras motreaktion på verklig kunskap om en global tid är – konservatism. Därför röstar man på sverigedemokraterna, i tron att en stängd gräns sätter Sverige på undantag från globaliseringen.

Dessa tre områden man måste lägga fram en ny strategi för hur man ska ta itu med, som alla är sprungna ur en källa som inte ifrågasätts, som vilar på en myt som är så utbredd och etablerad att den har gömt sig för all analys.

Det handlar om oväckt potential, nedtystad förmåga och en idé om att du står utanför. Det är en kollektiv idé – förmedlad av dom som fått stämpeln eller gett sig själv titeln talangfull som riktas mot dom som ännu inte insett detta. Jämförelsevis är det ett marxistiskt sätt för talangöverklassen att inte stimulera flera människor till att bejaka sina talanger, för att inte få sin position hotad i konkurrensen som firad talang.

Lyckas man förändra detta, om så i liten skala, kommer man med fjärilseffekter kunna leda det till att skapa talang i landet. När alla ser sig själva som talanger.

Det kreativa Sverige

Man behöver inte ha varit på mässan i Blå hallen igår för att komma ihåg vad Richard Floridas böcker om ”the creative class” går ut på. I den senaste utnämner han Sverige som kreativitetens centrum på jorden för att man når max i Talang, Teknologi och Tolerans. (Recap ska finnas här.)

Han fick 300.000 kronor för under 44 minuter säga, i kondenserat format, ”varje enskild person är kreativ”. Jag brukar också säga sånt när jag föreläser, det är bra för människor att höra – DU ÄR KREATIV. Självuppfyllande grejer. Så jag gillar det han säger, men det finns problem på några områden.

Han är ganska låst vid platser som betydelsefulla. Och som andras kritik har varit, typ Thomas L. Friedman och Long Tail-Chris Anderson, glömmer man bort att tekniken underlättar och förminskar avstånd.

På en front har han rätt med platser, men det beror på att den kreativa klassen idag utgörs av den äldre generationens tänkare, de som tänker i termer av boplatser. Vänta bara, den nya generationen är betydligt rörligare; och otrogen. Den kreativa klassen är otrogen mot andra och trogen mot sig själv enbart. Allt ska vara enabler. Därför handlar inte den hetaste platsen idag om att det är bra möjligheter i infinitiv utan om att det skapar fler alternativ att vara där just nu, i ett kort perspektiv, för att sedan dra vidare i nätverket till en annan plats.

En annan käpphäst som han har är den svenska tolerensen, något som snarare är en relik baserad på den outmanane svenska lågmälda non-protestkulturen än att man glatt omfamnar alla eritreaner. Strukturrasismens utbredning är lika diskret som viljan att (och lusten att låta andra) sticka ut i mängden.

Den första boken (”the rise of…”) handlade om USA, i den senare (”the flight of…”) hyllas Sverige. Men mätmetoden är annorlunda. I flightboken är Floridas statistik är baserad på nygjorda attitydundersökningar. Det är som att fråga den välmenande rasisten om han har fördomar. Det är lite skillnad på vad man vill och hur det är.

Men det är spektaklet Florida som kanske behövs för att skapa lite snackis i Sverige. Florida är ändå “the author who argues that creative people need specific types of environments in order to flourish”. Men jag tycker att det visar en underliggande dålig attityd hos Florida själv. Det klingar dåligt med ”every single human is creative”. Taglinen kanske ska omformuleras mer kreativt: “every single creative human makes environments to flourish”.

I senaste Attention har en intervju där han säger: ”länder som vill bli framgångsrika konkurrerar om att skapa de bästa förutsättningarna för den kreativa klassen”.

Jeff Chu påpekade i TIME (19/1 -04) att Sverige följer EU:s råd om 3 procent av BNI satsas på R&D: ”We can’t keep the scientists at home if we can’t give them the same environment to work in.” sa Erna Möller, verkställande ledamot Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse.

Så trots att pengar satsas, är forskarna otrogna. Kan vara för att platsernas betydelse är inte avgörande, att folk drar sig mot en plats är att det i stunden känns som intressantare och har fler alternativ. Men lika fort åker man vidare efter alternativen tömts.

Så lika snabbt som det blomstrar kan det vissna. Människor är rörlighet är snabbare än tidigare, om man inte dra sig undan helt och använder tekniken till ständig semester – härarbeta, som det Teo Hären döpte sitt koncept till.