STOCKHOLM. Sex månader har gått sedan jag var i Ghana. Här är mitt nästa uppdrag som jag under kommande tiden bevaka på bloggen.
Sommarens bloggkampanj där jag skrev mycket och ofta under tiden jag var i Ghana var mycket lyckat och uppskattat. Nu ska jag företa mig ett nytt projekt med kickoff om två veckor. Bilden ovanför är en tillräcklig förklaring just nu.
STOCKHOLM. Bevakningen av Västafrika har stannat upp här på sidan. Om du inte fått nog av de tidigare Ghana-inläggen finns det mer att läsa.
I Veckans Affärer som kom i dag (nr 35) har jag skrivit ett reportage om etanolproduktion i Ghana.
BODRUM, TURKIET. Det var nära att jag inte kom iväg från Ghana häromveckan. Det hela är en historia lite symptomatisk för hur byråkratin ter sig i landet. Å ena sidan, ska det inte finnas någon utbredd korruption (plats 69 på Transparencys lista), å andra sidan vanligt underbetalt folk, inte sällan i maktställning, ser varje möjlighet till lite extra intäkter.
Det var en onsdag och jag skulle åka från Accras förorter, Poukase närmare bestämt, till flygplatsen. Vi var lite sena, och en taxi fanns inte någonstans. Tiden var knapp, två timmar före avgång stod vi utan någon bil – ingen fara, gott om tid, tänkte jag. En lokal linjetaxi gick med på att köra oss till en tro-tro, dessa trånga bussar som går i någon som kan liknas vid linjetrafik, enda skillnaden att man sitter på spruckna säten, i dieseldriven trång minibuss, utan avgångs- eller ankomsttider. Med Poukause bakom oss, med en timme till avgång var körde en taxi i varje fall mot flygplatsen. Något stressade, trots att jag tidigare via nätet hade checkat in mig på flyget.
Taxin, en liten Daewoo, varvade och maxades för att hinna fram snabbt. Till ingen nytta, en trafikolycka hindrade framkomsten till flygplatsen samtidigt som tiden rann undan.
Trettio minuter före flyget skulle taxa ut på tarmac anlände jag till flygplatsen, utan boardingkort. Diskarna var stängda, ingen Lufthansapersonal någonstans. Jag tog mig till flygbolagets kontor i inrikesterminalen. Liten kö var redan bildad. En man steg fram ur skuggorna och frågade om jag hade något litet att erbjuda för lite ”påtryckningar”. I mitt trängda läge lyssnade jag intresserad. När det till slut blev min tur var kunde jag inte bli hjälp, kvinnan på Lufthansa konstaterade att jag skulle få ta morgondagens flyg vid samma tid.
Utan boardingkort kunde jag inte ta mig till min gate för en manuell incheckning. Tio minuter till avgång.
Ytterligare en av dessa kringdrivande hjälpsamma människor, som vill få betalt, gärna i dollar, steg fram och föreslog att jag skulle höra med markpersonalen om att bli ledd fram till gaten. Sagt och gjort; efter lite om och men vid första viseringen av boardingpass, gick vi igenom. Andra viseringen, denna gång av säkerhetspersonal stötte på patrull. De undrade varför jag saknade boardingpass. Bra fråga. Till slut gick det vägen.
När jag nådde båset tillhörande tullen frågade kvinnan varför jag inte fyllt i något formulär. Jag svarade att jag haft fullt upp med annat; klockan, sex minuter till avgång. Hon sade att hon skulle kunna fylla i det åt mig om jag gav henne något. Slängde över 10 cedi, motsvarande 60 kronor, och hon blev klar väldigt snabbt och lät mig signera.
Sedan först i kön till säkerhetsscannern, växelmynten förblev kvar på bandet, och därefter en snabb löpning till gaten. Fyra minuter kvar; personalen sade att jag inte var incheckad, men tillade på svenska att jag var mycket välkommen ombord. Bussen körde ut mig till Lufthansaflyget och någon minut senare lyfte planet mot Lagos.
ACCRA, GHANA. Människor överallt! Liksom de flesta länder utanför Västeuropa är du i Ghana aldrig ensam, inte när du äter, dricker, pratar, tittar, letar, undersöker, läser, eller funderar. Alltid någon med dig, och inte sällan vill ha din uppmärksamhet, manar och väntar sig en handling; hälsa, köpa, tycka, delta, och så vidare. Om du inte från början har en sinnesro kan man finna detta en aning stressande, och möjligen skapa irritation, och slutliga vilja lämna det hela. Jag tycker inte det är ett problem, utan vad som är problemet är vad alla dessa människor sysselsätter sig med överallt.
Oerhört många unga jobbar som säljare; antingen står man vid ett trafikljus, en liten plåtkiosk, träbänk med parasoll, eller i untantagsfall en butik. Ungefär i fallande ordning efter antal säljere är det vanligast att sälja: kontantkort och krediter till mobil, vatten, läsk och öl, chips av något slag, tidningar, frukt – oftast bara en sort, och där tar det slut.
Alltså, resonemanget är något i stil med: om min kompis som säljer vatten tjänar pengar då bör jag också kunna tjäna pengar på det. Så man ställer sig brevid och säljer vatten, eftersom man vet att kompisen som köper vatten för 5 cedis får behålla 1 cedi.
Vad man inte förstår är att det krävs väldigt stora volymer för att tjäna en cedi (motsvarande sex kronor) – en vattenpåse kostar 5p (30 öre). Det är uppenbara utbildningsbrister och dåliga affärskunskaper, därför funderar jag på vad man skulle lära dessa unga om man skulle undervisa de som är verksamma i den informella sektorn. Jag tror på att lära ut värdet av en diverifiering i den informella sektorn. Och att säljarna bör ha ambitionen att höja förädlingsvärdet på de produkter som säljs.
ACCRA, GHANA. Tekniken gav med sig, här nedan kommer videoklippet.
Låten som hörs bakgrunden är E Dey Be med Mzbel, Ghanas största hiplife-stjärna. Hiplife är en korsning av den västafrikanska high life-musiken och hiphop. Är du nyfiken ska du se SVT:s inslag från Accra.
Videoklippet är taxiresa från Oxford Street i Osu, ner för Cantoments Road till Independence Square, att resan bara tar cirka 5 minuter beror på att det var allmän helgdag, Republic Day.
ACCRA, GHANA. Mannen som reste den svenska flaggan på Guldkusten, Henrich Carlof, vem var han?
År 1649 hade han avskedats från holländska West-Indische Compagnie, som under två decennier etablerat sig vid Guineakusten. När erbjudandet kom om att göra detsamma för Sverige, dröjde han inte.
Nederländaren Louis de Geer, vid tidpunkten en av Sveriges största företagare, hade några år tidigare startat en egen handelsflotta med framgång. Svenska kronan gav honom fick uppdrag att starta Svenska Afrikakompaniet, och till sin hjälp tog han den erfarne Henrich Carlof. I Corso Cabo, nuvarande Cape Coast i Ghana, etablerade sig svenskarna.
C. G. Starbäck i Berättelser ur den svenska historien (V, 1886), skriver följande:
”Af kompaniets ombud, Henrich Carloff, afslöts den 28 Maj 1650 med en negerkonung å Guineakusten köp af Cabo Corso, som skulle blifva svensk besittning och tillhöra afrikanska kompaniet, hvilket förband sig att till konungen erlägga bestämd årlig tribut, hvaremot han utfäste sig att försvara detta område mot hvarje anfall. (…) Mot svenskt jern tillbytte sig kompaniet guld, elfenben och åtskilliga andra afrikanska produkter, hvilka sedermera med stor vinst afyttrades i Europa.”
De afrikanska produkter som åsyftas i sista meningen var slavar. De första fem åren skeppades 200-300 slavar till Sao Tomé, en portugisisk ö utanför Afrikas kust. Där fick slavarna arbeta på sockerplantage, och som medförde att svenskarna fick köpa portugisiskt socker.
Mot slutet av 1650-talet skeppades också 500-600 slavar till holländska ön Curaçao i Västindien, och svenskarna fick betalt i pengar (275 gulden per slav) och varor.
Men vid tidpunkten hade Henrich Carlof redan avsatts. Hans efterträdare byggdes ett fort på Guldkusten som fick namnet Carlousburg, och i dag är Cape Coast Castle.
Han må varit avsatt, men Carlof kom tillbaka under danskt flagg, och tog han över fortet 1658. Två år senare, när freden slöts i Köpenhamn 1660, och Sverige fick tillbaka Carlousburg, misslyckades man med att överta slottet och de svenska ambitionerna på Guldkusten planade snart ut.
Andra om: cape coast, accra, ghana, slavar, Sverige, slavhandel
ACCRA, GHANA. Små små stenar, dessa dyrgripar som sägs vara en kvinnas bästa vän. Stenar som annars i dess oslipade form är viktiga verktyg för industrier. Men det är främst som utsmyckning, som slipad briljant vi lärt oss känna igen och uppskatta diamanten.
Efter att jag varit på jakt efter konfliktdiamanter fick jag frågan vad detta då kan tänkas vara. Konfliktdiamanter är de stenar som har vaskats fram i ett konflikt- eller krigsdrabbat område – ofta i Afrika – för att finansiera utgifter förenade med konflikten: vapenköp och krigsherrens dyra livsstil.
Angola var ett av de första länderna som förenade diamant- med krigsindustri under en konflikt, och var sannolikt en faktor som förlängde inbördeskriget 1975-2002. Trots att FN redan för tio år sedan, 1998, förbjöd medlemsländerna att köpa diamanter från Angola.
Först och först, förresten, det är väl inget nytt att länder under krig, och Angola under sitt inbördeskrig, ökar sin produktion för att kunna få fram mer vapen, genom ökad import eller egenproduktion. Men detta är inget man gör i en handvändning, omställningar i bytesbalansen, och att vrida om import-exporten är krångligt, summorna är stora, de räknas i förhållande till BNP, så stora är siffertalen. Därför har man alltid sökt nya vägar, ett ledarskap i ett instabilt land, gör att man tar till allt möjligt. I det läget blir diamanter den lilla hävstången som gör att ett land kan köpa ännu mera vapen, och den milisgrupp, som i Angolas fall, lyckats säkra områden för diamantutvinning, kunde då vara säker på stora inkomster till krigskassan.
Under 1990-talet var en stor del av diamanthandeln illegal, det finns uppgifter om att 15 procent av alla diamanter som såldes var konfliktdiamanter. (Svara inte ens om du köpt en diamant under det decenniet.)
När Angolas inbördeskrig, av fler skäl än just finansiellt understöd av diamanthandel, pågick under flera decennier, och när fler konflikter blossade upp dröjde det inte länge förrän man även där tog diamantverksamheter i besittning, och därmed finansierade sin illegala verksamhet på drömmen om att ett giftermål ska innebära en diamantring.
De diamantproducerande länderna i Afrika där konflikter uppstod under 1990-talet, dit räknas Liberia, Kongo-Brazzaville, och Elfenbenskusten, var blev de som också fick ut konfliktdiamanter ut på marknaden. Men när påtryckningar uppstod, i detta fall på Elfenbenskusten, som är grannland till Ghana, tog man efter droghandlarna och flyttande till en annan hamn. Eftersom Ghana har en inhemsk diamantproduktion kunde man få ut konfliktstenar via den marknaden. Och därmed få västerlänningar att sätta blodiga diamantringar på fingrarna och pengar i fickorna på krigsbaronerna.
Nu är frågan oundviklig – vad har du på dina fingrar?
Andra om: accra, ghana, diamanter, konfliktdiamanter
Mina lästips