STOCKHOLM. Hobbyanalyser av de egna (och andras) beteenden brukar alltid snärja in sig i en en oundviklig fälla planterad av herr Sigmund Freud.
Slutledningen är att man gör på ena eller andra sättet beror på barndom, uppväxt, föräldrar, (etnicitet om man är åt det hållet), och så vidare; och där tar analysen slut. Det som inom psykologin kallas för regression, och inom statistik heter det likadant och har samma funktion: hitta en tolkning som bäst passar observerade data (beteendet).
Detta studeras noga av Steven Pinker i ”Ett oskrivet blad”, och Nassim Nicholas Taleb i ”Fooled by Randomness” som skriver om vilka erfarenheter som skapar individen respektive kausalitet.
Jag väljer dock att se det hela från framtiden bakåtblickande, de vardagliga infallen och de kortsiktiga tillfälligheterna där beteendet bara är bensin och inte motor. Det vill säga att man ser det som en slump, som har har mera gemensamt med ett icke-deterministiskt synsätt, (”det bara blev så”).
Och på den vägen leder det till ett underlag som inte desto mindre kan analyseras, med Freuds filter. En i sammanhanget apart person, Leif GW Persson, sade en gång (jag kommer inte ihåg sammanhanget) i parafras av Friedrich Nietzsches ”allt som inte förintar oss gör oss starkare” att det som inte bryter ner skapar erfarenheter som möjligen gör oss starkare på något sätt — men också förändras oss på ett annat; vi är inte längre den vi var förut.
