Tag Archives: förmågor

Förnuftet är oförnuftigt

Detta är första inlägget på temat om vilka förmågor som bör bejakas. Texten är något förkortad, dess fulla version publicerades i Magasinet Neo #3.

I en rationell tid som vår uppfattas en människas intuition inte som särskilt tillförlitlig. Intuition är en instinkt, vilket känns både djuriskt och omodernt. Att gå på magkänsla är därför minst sagt kontroversiellt.

I The Paradox of Choice (HarperCollins, 2004) beskriver Barry Schwartz hur den tekniska utvecklingen har skapat så många valmöjligheter att mångfalden har blivit svårnavigerad. Och den mänskliga reaktionen när valfriheten blir allt större är inte säkrare val, utan stress och en känsla av okunnighet.

De flesta människor intar i detta läge en förnuftig attityd för att ändå försöka göra rationella val. Vilket visserligen gör oss till ganska kloka, men samtidigt fega människor. Ett illustrativt neuroekonomiskt exempel på detta ges av Schwartz: om man ställs inför valet 1000 kronor
som man säkert får, alternativt en möjlig förlust eller vinst på 2000 kronor, kommer de flesta människor att välja de säkra pengarna. Den logiska människan är benägen att säkra sina vinster – risker tar man för att förhindra förluster.

Men i stället för vara överrationell borde det tidsenliga svaret på valmöjligheternas mångfald vara att fatta snabbare, och mer känslostyrda beslut. I Blink (Penguin Books, 2005) beskriver journalisten Malcolm Gladwell människor som tänker utan att tänka, de som handlar på intuition. Ett av många exempel är yrkesmän som när de ställs inför ett beslut, ofta före de själva är medvetna om det, redan har fått en klar känsla för vad som är det korrekta och goda beslutet att fatta.

Modernitetens största erbjudande är att få välja, men hur lång tid ska valet få ta? Gladwell lyfter fram ett tempohöjt beslutsfattande där det inte finns inte tid att tveka inför ett val genom att vänta ut beslutet. Blink omfamnar både analys och intuition, och det är på denna punkt många av hans kritiker inte får det att gå ihop, att dessa två motsatta poler skulle kunna förenas. Man är helt enkelt låst i tänkandet om hur man tänker.

Tanken att intuition är något som bara passar vissa människor härstammar från CG Jungs personlighetsmodeller och förfinades under 60-talet genom personlighetstestet ”Myer-Briggs typindikatorer”. Testet, som klassificerar deltagaren enligt sexton olika personlighetstyper, skiljer ut personer som antingen intuitiva eller analyserande. Inte både och.

Men enligt Gladwell är de två polerna är redan förenade genom sin källa – hjärnan. Biologin bakom intuition, som Gladwell beskriver den, är att hjärnan omedvetet och hela tiden processar information. Där mixas inlärd kunskap, abstraktioner och teorier med erfarenheter. I informationen finns mönster av vilka hjärnan gör omedelbara analyser, som blir vad man intuitivt känner av. Denna känsla kan inte alltid formuleras. Men efter mera intryck och tid länkas den medvetna delen av hjärnan till samma insikt.

Största risken med intuition är inte konsekvenserna, utan rädslan för den. I viljan att agera förnuftigt bortser man från faktorer som är av värde för beslutet. Inställningen att något som känns för bra inte kan vara riktigt okej leder till att man väljer det som verkar tillräckligt bra intellektuellt, men som borde vara ett andrahandsalternativ.

Förmågan att följa sin intuition särskilt vanlig bland entreprenörer. De som inte känner kommer alltid att se idéerna på skissbordet som irrationella – att ta risker är nämligen inte förnuftigt, vilket The Paradox of Choice bekräftar. Den som däremot vågar lita på idéer som känns rätt må betraktas som oförnuftig men har, till skillnad från den förnuftiga, chansen att kamma hem de stora framgångarna.

Kanske är det därför inte främst ”förnuftiga” åtgärder som skattesänkningar och regelförenklingar som företagsklimatet i Sverige behöver, utan fler oförnuftiga medborgare. Fler som i ord inte kan motivera sina val, fler som använder sin förmåga att känna in, fler som handlar efter sin intuition och tar risker istället för att välja den säkra tusenlappen.

Talang omdefinerat

Häromdagen när jag skrev om talang gick jag inte in närmare på vad talang är, vilket borde omdefineras en aning. Anledningen är enkel.

När ord används frekvent genom att bli ett modeord (corporate bullshit om du så vill) urlakas den ordsliga betydelsen, och blir till slut en floskel. Så har skett med talangbegreppet.

För vad är talang? Jag tror med begreppsförskjutningen att det finns ett före och ett efter, två typer av talang.

1. Den första är en teoretiskt och strukturell form, och handlar i princip om förmåga att skapa innovation genom diversifiering, och att man har en god struktur för att ta till vara talang med bra knowledge management inom den egna sfären, organisationen eller området.

2. Den andra typen är idémässigt mer praktiskt, mer fokuserad på innovation i produktion. Att man urskiljer sig från andra jämbördiga i sitt skapande. Vilket med Allain de Bottons begrepp, leder till att folk känner sig statusstressade.

Denna typ är också omgärdad av den värsta av föreställningar som går så långt att man blandar in gudarnas finger: att människor föds med vissa talanger.

Detta är inte corporate bullshit, utan vanlig bullshit.

Föds vi verkligen med talanger?

När man säger att människor föds med talanger – tar vi något som är en variabel som de facto är rörlig och gör den konstant.

Det finns ett otal människor som i intervjuer inte drar sig för att säga att de föddes med en begåvning. (Senast Croneman i DN.)

Jag kan acceptera att vissa föds md en fallenhet eller begåvning – men kalla det inte talang, som är mer kulturell koppling än annat. Biologin bakom är oundviklig: du kan födas med gener där din fallenhet är att använda vänster hjärnhalva till större del än höger eller att du gör snabba kopplingar mellan hjärnhalvorna – biologiska faktum som dom flesta håller med om, även jag.

Men denna fallenhet kan ta sig uttryck på många sätt, men när man kallar vissa utövande för talangfulla och andra inte har man missat allt.

Förra månaden skrev freakonomerna Dubner/Levitt i NY Times om hur talanger skapas:

(…) the trait we commonly call talent is highly overrated. Or, put another way, expert performers — whether in memory or surgery, ballet or computer programming — are nearly always made, not born.

Bloggen Creating Passionate Users (som skriver i detta ämnets kringmarker, som till exempel senast om perspektivet en livstid) delar åsikten.

I inlägget ”How to be an expert”, tar dom upp hur vissa människor praktisering gör dom talangfulla:

Most of us want to practice the things we’re already good at, and avoid the things we suck at. We stay average or intermediate amateurs forever.

Talang och tid har en korrelation. Lägger man inte tid blir det inte mycket till resultatet, och när man ser tillbaka – vad som kallas för talang. Skillnaden är i hur man förhåller sig till tiden.

Ser man livet relativt linjärt (i vår tänkartradition), då ser man att dom flesta människor föds med samma förutsättningar. Dom människor som stimuleras att göra något kommer så klart få försprånget på det området, bli bra musiker om instrumenten finns i hemmet, eller böcker om det finns välfyllda hyllor hemma eller revolt mot allt det.

Men om vi ser vad vi gör som en sträcka, hur lång tid tar innan man blir bra, eller bli rentutav expert?

Browsar man igenom olika genrer bland non-fictionböckerna på Amazon ser man att det finns en stor grupp böcker som mutar in sig som en bok som ska göra dig till bättre och mer kunnig än vad du är nu – och dom lovar att det ska ske på kortast möjliga tid.

I Statusstressandan sätter alla sitt fokus på en person dom gärna skulle vilja byta jobb/plats med, men glömmer bort kunskapen, timmarna och erfarenheterna som ligger bakom.

För det tar tid. Enligt forskarna Hayes och Bloom, oavsett vilket området man väljer att bli expert inom tar det ungefär tio år.

Med andra ord, det handlar om att göra och inte dissiskera om man borde eller inte borde göra. Biologin har redan svarat på frågan om talang: Alla föds med potential att applicera sig själva i det dom gör, och alla gör det hela tiden med olika stor framgång. För det tar tid.

Vad feminister bör göra:

Sedan vi hördes senast har det varit en sån där vecka med lite avkoppling, lite uppkoppling, och mycket avknoppning. Det har fört mig från Stockholm till Göteborg, och tillbaka, fyra föreläsningar i Märsta, vidare till Luleå och sent igår kväll kom jag hem från Finland. Min fotograf Emma höll på att missa planet för att hon hänger hela nätterna på kändisfester med Anna Book, ungefär.

En sak som gnagt mig är feministers tjockskallighet. Genus är inte min favorite dish, men en idé har jag.

Lisa Marklund et al skrev om att kvinnors beteende är destruktivt för andra kvinnor, och att det inte hjälper i karriären direkt. Samtidigt är män grymt bra på att att förbrödas i omklädningsrum, bastu och andra platser av bara män (styrelserum!). Mansbeteendet skapas av framgången – det är mer fördelaktigt att samarbeta och lyfta fram varandra. Och det ger resultat över generationer också – det föds mer än killar än tjejer.

En gammal studie från 2000 visar att det föds fler tjejer i nordeuropeiska länder – där kvinnor är mer framträdande och når mer framgångsrika positioner i samhället, kanske också för att forskning visar att de kvinnor som är stressade föder tjejer. Beteendet och tron att kvinnor är överlägsna gör också att i framavlandet skapar fler kvinnor. Könsteoriker bör därför sträva mer efter kvinnors framgång än de båda könens jämställdhet.

Så var det sagt. Annars försöker jag koordinera den nya remaken av bloggen. Ska bli spännande, kommer om typ två veckor.