Man behöver inte ha varit på mässan i Blå hallen igår för att komma ihåg vad Richard Floridas böcker om ”the creative class” går ut på. I den senaste utnämner han Sverige som kreativitetens centrum på jorden för att man når max i Talang, Teknologi och Tolerans. (Recap ska finnas här.)
Han fick 300.000 kronor för under 44 minuter säga, i kondenserat format, ”varje enskild person är kreativ”. Jag brukar också säga sånt när jag föreläser, det är bra för människor att höra – DU ÄR KREATIV. Självuppfyllande grejer. Så jag gillar det han säger, men det finns problem på några områden.
Han är ganska låst vid platser som betydelsefulla. Och som andras kritik har varit, typ Thomas L. Friedman och Long Tail-Chris Anderson, glömmer man bort att tekniken underlättar och förminskar avstånd.
På en front har han rätt med platser, men det beror på att den kreativa klassen idag utgörs av den äldre generationens tänkare, de som tänker i termer av boplatser. Vänta bara, den nya generationen är betydligt rörligare; och otrogen. Den kreativa klassen är otrogen mot andra och trogen mot sig själv enbart. Allt ska vara enabler. Därför handlar inte den hetaste platsen idag om att det är bra möjligheter i infinitiv utan om att det skapar fler alternativ att vara där just nu, i ett kort perspektiv, för att sedan dra vidare i nätverket till en annan plats.
En annan käpphäst som han har är den svenska tolerensen, något som snarare är en relik baserad på den outmanane svenska lågmälda non-protestkulturen än att man glatt omfamnar alla eritreaner. Strukturrasismens utbredning är lika diskret som viljan att (och lusten att låta andra) sticka ut i mängden.
Den första boken (”the rise of…”) handlade om USA, i den senare (”the flight of…”) hyllas Sverige. Men mätmetoden är annorlunda. I flightboken är Floridas statistik är baserad på nygjorda attitydundersökningar. Det är som att fråga den välmenande rasisten om han har fördomar. Det är lite skillnad på vad man vill och hur det är.
Men det är spektaklet Florida som kanske behövs för att skapa lite snackis i Sverige. Florida är ändå “the author who argues that creative people need specific types of environments in order to flourish”. Men jag tycker att det visar en underliggande dålig attityd hos Florida själv. Det klingar dåligt med ”every single human is creative”. Taglinen kanske ska omformuleras mer kreativt: “every single creative human makes environments to flourish”.
I senaste Attention har en intervju där han säger: ”länder som vill bli framgångsrika konkurrerar om att skapa de bästa förutsättningarna för den kreativa klassen”.
Jeff Chu påpekade i TIME (19/1 -04) att Sverige följer EU:s råd om 3 procent av BNI satsas på R&D: ”We can’t keep the scientists at home if we can’t give them the same environment to work in.” sa Erna Möller, verkställande ledamot Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse.
Så trots att pengar satsas, är forskarna otrogna. Kan vara för att platsernas betydelse är inte avgörande, att folk drar sig mot en plats är att det i stunden känns som intressantare och har fler alternativ. Men lika fort åker man vidare efter alternativen tömts.
Så lika snabbt som det blomstrar kan det vissna. Människor är rörlighet är snabbare än tidigare, om man inte dra sig undan helt och använder tekniken till ständig semester – härarbeta, som det Teo Hären döpte sitt koncept till.
