Tag Archives: debatt

Lundin och medierna

STOCKHOLM. I dag skriver Lundin-bröderna Ian och LukasDN Debatt mot bakgrund av Aftonbladets granskningar av deras affärer. Jag ska inte gå in på kvällstidningsartiklarnas innehåll, dels för att jag tidigare har skrivit om ämnet i Veckans Affärer bland annat när jag besökte Lukas i Vancouver (bilden är därifrån), dels för att debatten är mycket mer intressant.

På ena sidan har man två affärsmän, duktiga på att tjäna pengar – låt vara metoden. På andra sidan har man en journalistik som speglar opinionen som finns mot dessa två affärsmän och deras bolagssfär inom olja-, gas- och gruvindustri.

Lundinbröderna kommer in i denna debatt så fel. Det är också här man märker vad som händer när någon sluta tänka själv och istället börja lita på dyrköpta PR-konsulter. En normal människa (som tänker, nota bene) skulle ha ställt sig skeptisk till en ”strategisk konsult” som föreslår debattartikel med detta innehåll.

Du kan som bekant aldrig vinna en diskussion bara genom att ”ta debatten”. Är det fel på din affär så kan du omöjligen argumentera dig ur det och hävda att den är korrekt. Men är affären fel då?

Precis vad man skulle argumenterat för! Istället försöker Lundin skriva sig ur anklagelserna i allmänna termer. Och i lika breda formuleringar hävda att den eventuella positiva utveckling där man varit och är verksam uppstått tack vare bolagets närvaro. Ett alternativscenario existerar inte så att hävda detta är ganska förmätet. Och kan man inte ställa sig frågan om det inte hade kunnat vara ännu bättre? Lundinbröderna borde förstå att de inte riktigt är i ett läge där man kan skryta. Återigen, det fattar en tänkande människa men inte en PR-konsult.

Lundin gör också misstaget att hoppa på medier med det klassiska förbehållet att man vill ha fria medier och så vidare. De tycker ändå att Aftonbladet tagit till ”en sorts svepande påståenden”. Lundin går inte in på vilka dessa är och därmed faller på eget svärd. Aj.

Bröderna tycks vilja återupprätta den framlidne fadern, Adolf H Lundins namn. Och man menar att det är felaktigt att beskriva dem som ”opportunistiska, diktaturkramande affärsmän” och man därför inte fattar vilka värden Adolf Lundin stod för.

Adolf H Lundin har själv medgett att han skulle kunnat tänka sig göra affärer med Hitlers nazistregim och han har själv mutat diktatorer (genom att ingå vadslagning med idiotsäker förlust). Det är en pragmatisk syn på affärer. Affärer går först och sedan får man städa upp allt som kommer därefter. Låt vara om det är att återgälda en by, sälja en oljefyndighet när våldsamma konflikter trappas upp, instifta en välgörenhetsorganisation för att få bättre pr, eller skriva debattartiklar när opinionen blir alltför baktung för affärerna. Som nu skett.

Ganska tidigt i debattartikeln finns det en nyckelmening som avslutas så här: ”det är möjligt att vi har begått misstag under årens lopp.” Den självrannsakan borde debattartikeln ha byggt på innan den nuvarande ens var påtänkt. PR-konsulterna hade då fått ett svettigt jobb med att få ihop något publicerbart.

Andra om: , ,

Släng slowfood på en bloggare

Sist jag lämnade er kvar i ämnet, var det med en pappersbit. Jag ska plocka upp därifrån, den där frågeställningen om webbjournalistik.

Först och främst behövs lite lugn och sans i samtalet. På det området sällar mig till downshiftarna, som Nicklas Lundblad skriver om här.

Istället för stort och snabbt, är det litet och slow – en långsam attityd till saker och ting. Slow food-kulturen börjar slå på andra områden, som designveckan i Milano. Kontentan i downshiftandet är att sansa sig lite, därför – ta det lite lugnt i snacket.

Alla försöker föregå den tid vi lever i, genom att stampa fram en debatt där man inte längre identifierar vad man pratar om. Som när att verktyget blir budskapet. Citat från Beta Alfa 2.0:

Otto och Jan är två bloggande karlar som använder kolumner och ledarsidor som bloggplattform. Tänk vad trevligt det hade varit om de hade klivit ned från sina höga stolar och gett sig in i debatten som vanligt, icke-märkvärdigt folk, och öppet kommenterat och debatterat på varsin blogg.”

Det blir ju lite dumt. Mitt långsamma förslag är att stanna upp ett slag, för att se vad bloggosfären diskuterar.

Själv charmas jag av bloggar som uppenbart är proffsiga i sitt hantverk. Många av bloggarna vill inte ta steget över (så vitt jag vet) till MSM utan nöjer sig med sitt amatörskap. Men åt andra hållet har man en hel bloggosfär som dömer ut den motsatta åsikten. Som senast, det i perspektiv måttliga bloggdrevet mot Gulliou för hans uttalande om bloggar.

Fortfarande finns det en skrämmande konsensus i bloggosfären – att MSM är farligt, och bloggare är bra. Alla bloggare är inte bra, och all MSM är inte heller dålig. Båda fyller en funktion, fortfarande. Först när man skapar en diskussionsbredd där det inte tas för givet kan man gå framåt i samhällsdebatten. Då kan man nog också se tendenser till att både Jan och Otto plockar upp det nya verktyget.

Därför är jag inte överraskad när journalistikexperten Jay Rosen, med stadig fot i MSM och den andra i amerikanskt bloggkontext, lanserar NewAssigment – som säger sig blanda etablerade mediers fördelar med open-source rapportering. Det låter som ett sansat initiativ och en god kombination, som långsamt går framåt.

Den glada amatörens tid

De senaste två åren, från augusti 2004, då bloggandet fick sitt genomslag tills idag kan sägas har präglats av att vara den glada amatörens tid. Att vi befinner oss i skiftet från giganterna till de små aktörerna, hänvisade jag i början av augusti. Med denna förändring hade jag hoppats att fler skulle bli bättre än att det bara skulle bli fler.

Nu är det istället mängder av amatörer. Bloggen Beta Alfa skriver om detta i ett inlägg om YouTubes lansering av skivbolagsköpt kanal:

”När nu YouTube tar ett steg i mer kommersiell riktning så lanserar de alltså en kanal för och med Paris Hilton. Vissa av er tycker säkert att Paris är en riktig “amatör” men hon är ändå väldigt kommersiell och det är inte den glada amatörens drivkrafter som ligger bakom hennes kanal på YouTube.”

I bloggvärlden är det inte bara fint att vara amatör, utan också upphöjt till ideal. Att vara en amatör är avväpnande och samtidigt förvirrande för mottagaren.

Bloggaren kan ena dagen ha högt ställda ambitioner för att i nästa stund åberopa sitt amatörskap, att det är fritidssysselsättning och inte professionalitet som ligger bakom. Ett försvar som bara fungerar från ena hållet. För en journalist, politiker, MSM-whatever kan nagelfaras rätt hårt av vilken random bloggare som helst utan att själv ha möjlighet till samma försvar. Samtidigt förs det få kritiska diskussioner i bloggvärlden mer än att det i alla lägen är överlägset MSM.

Ett exempel på hur svensk bloggcommunity, som jag själv förvisso tillhör även om jag arbetar med MSM, har tabbat sig är under valkampanjerna i år.

Den politiska debatten innehåller mycket brus. Med det syftar jag inte innehållet utan på vilket nivå man för diskussioner. I mina öron brusar på alldeles för låg och jämn nivå.

Jag skulle även vilja ha en akademisk debatt, vid sidan av den debatt där man pratar om hushållens plånböcker. Nu befinner man sig istället i ett mellanläge, som krönikören och professorn Leif Edvinsson nyligen skrev, som bara är transfereringserbjudanden.

Här skulle bloggarna egentligen in, om bloggars kraft vore stark nog. Men, bloggar skrivs i dag i hög grad av glada amatörer.

Vad jag hoppas av amatörerna är att de utnyttjar sin roll och sitt verktyg som en process, inte som ett nöjt mål. Då kan man prata om en kraftfull lång svans. För just nu är den bara något man får bära mellan benen.

Är du Post-PC?

Igår läste jag Caldwells reportage om svenska blatterörelsen i NY Times och idag fick jag ett rec-ex av Huntingtons uppdaterade ”Civilisationernas kamp”. Bläddrar därför lite pliktskyldig i kampskriften för det känns som det är någons avsikt att jag ska göra det.

Just där mellan sidorna slår tanken mig om inte Gringo, som är med i NY Timestexten, egentligen är sysslar med integration som står utanför det begrepp – politisk korrekthet – dom ofta fått annars.

Smartbögen Andrew Sullivan mytade ett härligt begrepp för politisk nyans som är taktfull och samtidigt smart nog att våga trampa tår. Han kallar det för Post-PC (post-political correctness). I den kategorin finns redan såna som Jon Stewart, Stephen Colbert, Dan Savage och Southpark.

En annan är Dave Chapelle. Satt och kollade för ett tag sedan på hans numera historiska sketch The Niggers och funderade om inte integrationsrörelsen i USA trampat vatten de senaste 20 åren. Man har humor men inget mer.

Sverige däremot har under trettio år haft välvillig sverige-integration men inget mer. Skillnaden mot förr och idag, både USA och i Sverige, är en begreppsförskjutning. Förr var politisk korrekhet att tycka saker som idag när de upprepas är väldigt icke-PK.

Å ena sidan har man halvmänniskor som Mauricio, som tycker saker som är icke-PK. Å andra sidan i PK-ringen har man Mångkulturårsivrarna som också tycker om integration, men väldigt onyanserat. Men man missar hela trettio år när man idag gottgör trettio års misstag och klantar sig med att försöka stryka i historien, medan halvmänniskan är helt fokuserad på klankar på 30-årsklantigheten och glömmer blicka framåt.

På nåt sätt är begreppet post-pc, vid sidan av uncool-hunters, väldigt 2006.

Generationskriget snarare mjukt

Nyss debatterade jag om hur det är att vara ung samt om motsättningen mellan 40-talister och sena 70- och 80-talister.

Från svt-sajten: ”Sverige har fler fattigungdomar än fattigpensionärer. Samtidigt som äldre blir allt rikare och välmående hamnar yngre allt oftare i otrygga arbeten, om de ens får något jobb. ”

Se inslaget här.
Om jag verkade lite skärrad i början av programmet finns det en anledning: Innan jag gick in i studio 2 såg jag en real-life-size version av Fredrik Virtanen. Bara sådär, lutad mot en vägg.

Absolut roligast var Dror Feiler som jag skvallrade med på taxiresan. Han hade varit i publiken på en debatt som jag lett där en Europaparlamentariker var stupfull. Konstigt nog kom han inte ihåg mina brutala misstag (don’t ask, don’t tell).

Anneli Enochson var också med i en annan debatt, roligt att träffa henne igen. Daniel Levin, som jobbade på GP samtidigt som mig är på SVT nu. Blev nyfiken att läsa hans bok om Bert Karlsson.

En annan otippad var Sonja från P3 Frank. Pikant och mycket trevlig att prata med. Hoppas se henne mer.

Och du, ska du vara intellektuell och klaga på content – skriv nedanför eller mejla mig.