STOCKHOLM. Delar av redaktionen stod samlad framför tv-skärmen när Horace Engdahl läste upp vem som vunnit Nobelpriset i litteratur. Jag drog en lättnadens suck när vinnaren inte var Mircea Cartarescu eller Herta Müller. Den senare har jag inte fördjupat mig i på samma sätt som den tidigare. Det är skönt när böcker får förbli uppskattade för innehållet och inte på grund av en utmärkelse.
Andra om: nobelpriset, litteratur, cartarescu
Hem är ett rum där de egna värderingarna gäller, ett undantag från omgivningens värderingar. Ett hem är en plats som hjälper oss vara de vi vill vara, skriver Alain de Botton i ”Lyckans arkitektur”. Men också där vi samlar vackra, inspirerade prylar som smitta av sig de inre egenskaper det ger fysisk gestalt åt.
Rörelsens kraft i resandet gör att det inte finns några fasta punkter. Som Bernard Noëls påstående: ”Farten skapar sin egen tid, en synlig tid”. Även om resenären tar i mark, blir det inte några bopålar som får fäste.
Nyligen släpptes poeten Sinan Antoons hyllning till den sargade staden, ”The Baghdad Blues”. Han skriver i samma anda som andra arabiska exilförfattare, som palestinske poeten Mahmoud Darwish och assyriska poeten Adonis – en hyllning till det undanglidande hemlandet. Liksom svenskgreken Theodor Kallifatides bidrag till diskussionen om exilerfarenheten i ”Mödrar och söner”.
Sociologen Ruth Hill Useem tillbringade två år i Indien under 1950-talet och blev intresserad av hur erfarenheten påverkade hennes barn. Hon senare studerade barn som följde med sina föräldrar när de flyttade till ett annat land. Dessa barn, tog med sig element från hemlandet till det nya landet och skapade en egen hybridkultur, blev ”third-culture kids”.
När vi talar om förändring är det inte människor som förändras. De är sig lika, det är omgivningen som först ändras och med den skapar oron för att världen inte längre är sig lik. När de länder, städer och platser vi en dag övergett numera inte längre överenstämmer med minnet frammanar det en känsla av vårt förgängiga ursprung, vår egen hemlöshet, och en nostalgi inte helt olik Mircea Cartarescus ”Nostalgia”.
Andra om: bostad, Cartarescu, exil, hem, hemland, litteratur, kultur
I går när jag lämnade Bukarest, såg jag på Otopeni flygplats författaren Mircea Cărtărescu. Vi satt vid samma gate, jag väntade på flyget till Warszawa, samtidigt som de som till Köpenhamn boardade Cimbers plan.
När jag var i Rumänien 2004 var jag på intervjujakt. Men det gick inget vidare. På BUC (universitetet) svarade han inte och i register fanns han inte.
Häromdagen i Bukarest, av en händelse, träffade jag vän till hans ex-fru som berättade att han, vilket man kan tro, är oerhört excentrisk och väldigt krävande att göra med.
Själv tyckte jag att Cartarescu var ganska sliten, där han satt och med sin oerhörda lätthet, han reser blott med en enkel läderportfölj där han förvarade mobiltelefonen som han tittade på som äldre människor gör, genom att hålla den med hela handen. En kort stund senare reste han sig abrupt, och gick sin väg. Även han med destination Stockholm, förstod jag i dag.
Andra om: Mircea Cartarescu, litteratur, flygplats, Bukarest, Rumänien
Mircea Cartarescu ~ Nostalgia ~ Övers Inger Johansson ~ Panache/Bonniers.
Hela livet längtar vi tillbaka till vår barndom. Nostalgia är drivkraften men också tillståndet. Cartarescus verk består av fem historier, eller tre långa historier som omgärdas i början och slutet av två kortare.
Verket tar sin början med Roulettspelaren, eller slutar beroende på om man i bokens senare hälft tagit till sig uppmaningen att börja med slutet och sluta med början.
Den rysk-roulett spelande mannen är otursförföljd, oavsett hur han laddad sexpatronstrumman än är vinner han alltid. Han satsar sina pengar på sin död och vinner genom att förlora. Spelaren är fiktion, delger berättaren oss och glädjande upptäcker att själv han är; ”(…) litterära gestalter dör aldrig, de lever så ofta som deras värld blir läst.”
Mircea Cartarescus fantasivärld är förankrad i sin verkligt hopbringade illusionsbild av Bukarest (”för övrigt var staden grå som alla städer som bor i pärlor”). Ur den växer det fram en väv av historier, likt den som av spindeln vävs. I stunder är berättaren själv spindel. När berättaren inte väver samman historierna gör gestalterna det själva, som när två älskande i hängivelse yttersta akt byter kropp med den älskade. För Cartarescu är det ingen skillnad på verklighet, visioner och surrealism.
Sinnesutvidgande och symboliska passager öppnar upp för tolkningar i samma avsnitt som han i klarspråk delger en åsikt, som den om litteraturens förmåga; det ”finns en plats i världen där det omöjliga är möjligt, och det är i böckerna, i litteraturen”. För Cartarescu är dröm och verklighet är inte en motsättning, lika lite som den mellan tid och rum, minne och hågkomst.
Kurragömmaleken som flickorna leker i ”REM” är en symbolik som blickar inåt. Inslagen är mystiska – som när de stiger in i en annan värld, groteska – som i den med den 20 meter långa människoskelettet, och fantastiska i sitt omfamnande allt och som inte gör skillnad på något.
Nostalgia handlar om den njutningsfyllda längtan, det längtansfulla minnet i jakten på ett minne i ett glömt minne. Prousts efterlämning till postmodernisk litteratur, bortsett från madeleinekakan. Nostalgia är förhållningssättet till vår samtid.
Mircea Cartarescu har sagt ”om jag inte kan komma ihåg det förflutna, så uppfinner jag det, rekonstruerar det. Istället för att förutspå framtiden, förutspår jag mitt förflutna”.
Mina lästips