STOCKHOLM. Efter ett kort hopp till Göteborg och tillbaka är jag på östkusten igen, men betydligt mer upprörd än när jag åkte. Resan till den hemliga destinationen, som jag skrev om, berodde på en svensexa, mycket stilfull sådan, som varade i cirka 30 timmar och som fick mig att ta ett snabbt flyg dit. Mitt annars orubbligt goda humör stördes dock av Luftfartsverket och deras flygledare.
På flygplatsen fick jag vänta, eftersom SAS-avgången sköts upp, vilket dock mildrades av att jag träffade Ingrid Rydell och Emma Svensson som hade varit på en grej för Veckans Affärer. Alla vi hade försenade avgångar, Malmö, Göteborg och Östersund – så vi väntade allesammans.
Men väl ombord mot Göteborg blev det värre. I högtalarna malde kabinpersonalen, de utgår från att resenärer gillar att höra de senaste menykombinationerna, nya partners i Star Alliance, om direktavgångar till Kina, och att det finns en ny mobi-sajt. Vilket inte bekommer mig.
På planet tillbaka, med en snedmotiverad prissättning av Sterlingbiljetten, var det likadant. Avgången var försenad en timme och de verkade tycka att planen alltid bör vara försenade, för de motiverade inte detta.
I detta fall måste Arlanda skärpa sig. De kan inte låtsas vara en internationell flygplats och skylla alla sina försenade avgångar på att det inte finns flygledare. Matematiken i att 100-talet passagerare måste vänta på en person som ska skänka piloterna en slot är ologisk. Detta kommer bara få folk att lockas till de mindre flygplatserna.
På expresståget tillbaka från Arlanda till Stockholm träffade jag Ingrid igen. Hon skulle med morgonflyget till Köpenhamn efterföljande dag. Egentligen ville hon åka direkt från Östersund, men ansåg att hon löpte för stora risker till förseningar. Därför åkte hon först hem, efter att ha väntat på en försenad avgång, för att 7 timmar senare återvända till samma plats – bara för att Arlanda inte kan göra sitt jobb. I slutändan drabbar det de som ändå betalar för hela kalaset – kunden. Det borde leda till åtminstone någons avgång.
