ARLANDA, STOCKHOLM. Jag ska snart lämna svensk mark för julfirande, juldagen naturligtvis, i Sydafrika. Nu bordar jag snart Lufthansaflyget som ska ta mig via Frankfurt till Johannesburg.
Det kommer mera och många fler inlägg följer från Sydafrika. Härnäst på tur kommer ett inlägg om ett dygn eller så.
ARLANDA, STOCKHOLM. De fyra syskonen skall mötas på Landvetter. Min gode bror, som till vardags bor i Durban i Sydafrika landar efter resan från Johannesburg via London på göteborgsk mark nu på eftermiddagen. Strax före, har mina systrar tagit mark med flyget från Kreta. De landar vid tre, och han vid fem, och en halv timme senare landar jag med planet som jag snart ska gå ombord. Från Grekland, Sydafrika/London, och Stockholm möts vi på flygplatsen. Där väntar också våra goda chaufförer som ska ta oss in till staden. Det ska bli kul!
ARLANDA, STOCKHOLM. Det börjar bli en återkommande melodi, sittandes vid gaten, inför avresa skrivandes ett pliktskyldigt blogginlägg. Eller det är väldigt lite plikt, snarare skamsenhet. Jag vill skriva mer, men hinner inte.
Det är vid dessa tillfällen, strax före avresa som jag tänker på våra resor. Inte du och jag, utan resorna vi gör som folk, våra resor.
För hur vi reser säger mycket om oss. Och det brukade vara att vårt sätt att resa var mycket mer civiliserad. Ett ord som knappt har något värde nu.
Det är därför, trots miljödebatten, som jag fortfarande flyger framför tågar. På flyget är servicen mer formaliserat och på en generellt bättre nivå än tåg, mest för att det är två långsiktiga investeringar där flyg är den senaste.
Där en del flygplan från 1980-talet fortfarande är i bruk är det inte ovanligt med tåg från 1960-talet, med allt vad det innebär för bekvämlighet.
Det är synd, för ett annars trevligt sätt att resa; kunna gå runt i tåget, prata med ens resekamrater, se landskapens färger skifta och eftermiddagen bli kväll, läsa en bok, äta och dricka i restaurangvagnen, uppkopplad arbeta eller koppla av. Ja, tåget har avsevärda fördelar, men nackdelar är ack så tunga. Därför går jag ombord flyget nu, direkt mot Prag, tack.
ARLANDA, STOCKHOLM. Till skillnad vad en del kan tro, nej, jag är inte död, nej, denna blogg är inte heller död, och ja, jag har inte haft tid. Mellan resan till Barcelona och denna till Paris, har jag haft förhoppningen om att hinna klämma in lite, lite tid, för att skriva en gnutta på denna sida. Så blev det inte.
Nu ska jag snart gå ombord flyget som ska ta mig till Orlyflygplatsen, Paris, för det sedvanliga besöket. Under denna flygtur ska jag försöka få tid att skriva. Låt mig få återkomma.
STOCKHOLM. Svd:s miljöbloggare Susanna Baltscheffsky och Arbetarens klimatbloggare David Jonstad skriver om Veckans Affärers redaktionsfråga “Var går gränsen för ditt miljöengagemang?”, och nämner bland annat mitt svar, som är att ”flyga”.
Låt mig förklara varför flygande är viktigt för mig. För ett par veckor sedan när jag skulle till Göteborg försökte jag boka en biljett på SJ:s hemsida. Det gick inte, fullbokat som det var. Några timmar före avgång provade jag igen. Icke, samma svar igen.
Jag tänkte att det berodde på att de tilldelade platserna för internetbokning var slut, därför åkte jag till stationen för att köpa biljetten på plats. Vid informationsdisken utbyttes följande replik:
Jag: Jag försökte boka en biljett på nätet vilket inte gick, och nu skulle jag vilja åka med nästa X2000-tåg till Göteborg.
SJ-kundtjänstemannen: Då får du nog ta och sätta dig och vänta. Nästa tåg går klockan 8 imorgon bitti.
Jag gav upp och gick direkt till konduktören. På grötig göteborska sade ha att det ingen ”idéeeee att pröööva”, avgången var fullbokad. Istället för att föreslå att sätta in ett extratåg föreslog han att jag skulle ta nästa tåg.
Jag vände på klacken och åkte till Arlanda och tog ett Sterling-flyg till Landvetter. Det gick alldeles utmärkt att köpa på flygplatsen. Förresten var de var mycket glada över att jag valt att flyga med Sterling.
STOCKHOLM. Min sejour i Östeuropa blev kortare än väntat, men jag återvänder snart. Då kommer det förhoppningsvis vara samma resenär på ditvägen som på vägen tillbaka, och inte som denna gång.
Flyget från Budapest mot Bukarest gick väldigt bra, sedan jag å andra sidan satt jag i business class. Det är mycket sällan något från det utgångsläget går dåligt. Annat var det på marken, då en bil i hög hastighet möter dig och den inte styrs av någon chaufför, full fart emot dig. Den enda värre än att möta en sådan bil är att sitta i dess baksäte.
Det var min taxichaufför på väg in till den rumänska huvudstaden, runt 70 år och en och en halv meter och ett rakblad lång, som skrämde vettet ur varje mötande bil och mig. En så kallad knogförare, endast knogar syns dagtid, och nattetid ingenting alls.
Resan blev lång inte bara för hans körstil, utan för när vi småsnackade i bilen berättade jag min resväg, och han föreslog att svänga av och köra till staden jag ämnade besöka, Brasov. Vi snackade pris, och sedan åkte vi i alpina bergspass i tre nattliga timmar, med några av de vackraste vyerna (bilden ovan exempelvis). Samtidigt som min gode ledsagare höll på att ta livet av oss, två frontalkrockar undvek han i sista stund, och en avåkning (han höll på att somna) och ett antal svordomar senare nådde fram, och jag betalde mitt livs dyraste taxinota 180 kilometer längre bort än vi började (tidigare taxiresan på 33 mil var ett kap i jämförelse).
På återvägen, på måndagsmorgonen, höll vägarbetarna på att sopa igen spåren av de avkanade bilarna. Hålen i broarna fylldes på nytt, nya stenar lades i vägkanten där bilar fallit ner i stup eller fält, och på de solsvedda fälten lutade sig folk på det som närmast fanns intill och tittade mot vägen vi for förbi. Bort och vidare mot Otopeniflygplatsen som där mitt Cimberplan tog mig direkt till Köpenhamn, för anslutande flyg till Arlanda, Stockholm. Snart återvänder jag åt det hållet, förhoppningvis med ett och samma pass och inte två olika.
ISTANBUL. Torsdag efter svenska nationaldagen började med att jag drack dagens första kopp kaffe allena. Axel Gordh Humlesjö hade ett flyg knappt 20 minuter före mig på en annan terminal, men den som varit på Arlanda denna vår vet att det dess slumpmässiga amatörskap gör att det drabbar även de flesta resenärerna, det går inte att förutse något. Vi var där, men ändå inte.
Malevflyget tog mig effektivt, dock med en försenad (flygledarna såklart!) mellanlandning till Budapest där jag blev ledd som ett vip-barn till min uppgraderade stol ombord. I Istanbul har jag varit på båda sidor av Bosporen denna eftermiddag. Ska strax bege mig igen, men sviten på hotell Uyan har en sådan inbjudande jacuzzi, så det blir en hamman inhouse, innan jag lyfter ett till finger.
Mina lästips