Medan du sov skedde ett paradigmskifte. Även om det var många nätter sedan.
För typ ett år sedan skrev Daniel H Pink boken A Whole New Mind, som är i stil med (jag har skrivit om) The Long Tail, Blink och The Wisdom of Crowds. Detta är en bok som förklarar den tid vi lever i, ur ett bizniz-perspektiv – och därför är det en bok att strunta i.
Det går att strunta i den om man anser att förflyttning av humankapital bör kontrolleras. Om du instämmer i att människors gränsöverskridande bör begränsas, då kan du hoppa över denna bok. Men för den som står på motsatt sida, bör kunna ansluta sig till att Pink stundtals spelar på en intressant sträng.
Han menar att vi lever i en konceptuell tidsålder, där vi inte längre behöver de analytiska yrkesmännen, med ett linjärt och logiskt tänkande. Utan denna tid är för ”creators and empathizers”.
Att vi nått dit är av samma anledning som den agrikulturella, industriella och informationsåldern bryggats från den ena till den andra – det har drivits av teknik, överflöd och globalisering.
Än så länge syns effekten inte så mycket. Men ett faktum som sådant är att Svenska Dagbladet hyr in researchers i Kina, genom företaget Convenient tyder på att det är ett budskap gällande även Sverige.
Andra inom KPO (knowledge process outsourcing) är Evalueserve, som Veckans Affärer skrev om (15/5 2006). Ägaren Ashish Gupta räknar med att KPO-branschen 2010 kommer omsätta 17 miljarder dollar, och ge 300.000 personer jobb. Sug på den och piggna till.
Daniel Pink skriver vidare att den föregående informationsbaserade tidsåldern har krävt din vänstra hjärnhalva, men nu i den nya åldern kommer den högra behövas i högre grad. Orsaken beror på, enligt Pink, och som Erik Starck på den utmärkta bloggen Framtidstanken bevakar (och skrivit om flera gånger) är tre samhällstendenser: överflöd, Asien och automatisering.
Vi har ett enormt överflöd. Ett hushåll i väst lägger mer pengar på soppåsar än vad hushåll i 90 andra länder spenderar på något annat. Det gör det hela till en mättad marknad. Som nobelpristagaren Robert William Fogel säger ur ett västkontext: ”All of our survival needs are being met so we can now pursue self-realization.”
Asien som i termer av out-sourcing. Den effektivaste vägen kommer alltid hittas, och många jobb kommer läggas ut i länder med lägre löner. I riskzonen är rutinjobben: analys, grundläggande bokföring, juridik, teknisk support, tillverkning, forskning, och så vidare. Slutsatsen är att man arbetar med jobb som inte kan göras någon annanstans.
Förenkling och automatisering av saker som tidigare var betydligt mer avancerade. Som exemplifieras med programvara som skriver programvara (som de facto är en blogg: en databas genererar denna sida varje gång och som låter dig interagera med den).
Men Pink är inte pessimistisk, han ger en lista på sex egenskaper som behövs i den nya tidsåldern: ”design, story, symphony, empathy, play and meaning.” Han syftar på story, empati, meaning och symphony, och skriver:
”When facts become so widely available and instantly accessible, each one becomes less valuable. What begins to matter more is the ability to place these facts in context and to deliver them with emotional impact.”
För att återgå till redan bevandrad mark, ska jag sammanfatta vad Richard Florida skriver i The Flight of the Creative Class om Frank Levy och Richard J Murnanes forskning.
Levy och Murnanes har granskat 12 000 moderna yrken, och resultatet är att det i huvudsak finns fyra olika grupper av arbeten.
1. ”expert thinking” – kreativitet och problemlösning som huvudområde.
2. ”complex communication” – där det i huvudsak är design, innovation, motivation eller management av andra med fysisk kontakt gäller
3. ”routine cognitive tasks” – repetiva och av felsökande karaktär, med kundtjänst som exempel, och därför yrken som löper större risk för outsourcing
4. ”routine manual tasks” – fysiska jobb som är beroende av ”optical recognition” och ”fine muscle control”, exempelvis vårdarbete
Kategoriseringen är hård, och kräver svaret på vad sysslar vi med. Vad är det som vi gör, och med vilken mening?
Daniel Pink har ett förslag med tankenöten 20-10: om vi skulle ha 20 miljoner dollar eller 10 år kvar att leva – skulle vi då göra samma sak? En tankeställare som jag läst någonstans lyder: Sysslar du med det svårare i ditt område, och inte så är fallet – varför inte?
Det finns ett obegränsat stort intresse för att göra meningsfulla saker, som Volontärbyråns framgångar vittnar om.
Men jag tror det saknas ett monetärt incitament. Det finns exempel på tävlingar där man med kombinationen göra sin grej, pengabelöning och erkännande lyckas få stort intresse med innovativa bidrag.
Ett exempel är tävlingen Ansari Prize X som i 2004 premierade första farkosten som kunde ta sig ut i rymden två gånger inom en vecka. Gänget bakom SpaceShipOne (se bilden ovan) som lyckades med bedriften kunde casha in 10 miljoner dollar.
Nu, i Web 2.0-tider, kanske det kan växa fram något sådant. Communityn InnoCentive matchar företagsinitierad forskning och forskare, som sedan kan belönas med tiotusentals dollar för framgångsrik forskning, är en bra början. Men den är för smal, och Interesting.org för amatörmässig. Något däremellan, något för svensk marknad, och något för svenska arbetare. Det är dags att skapa mer mening i arbetet.
