Tag Archives: accra

Ghanas första modevecka

ACCRA, GHANA. I helgen startade Ghanas första modevecka, och självklart var jag på plats på Holiday Inn vid Airport-området där evenemanget hölls.

Modevisningarna var sådär. Mycket mönster och färg, blandat med västerländska idéer om hur kvinnokläder ska se ut. (Jag hade inte med mig någon kamera, tyvärr.)

Vad som kunde konstateras från andra raden vid poolside var att Togo framstår som det land i Västafrika att hålla koll på i modesammanhang. En designer från Togo hade en mycket intressant mix: tänk Marie Antoinettes klänningar där underdelen behålls, och istället för korsett var det en överdel med rödgrönt broderat mönster.

Tyvärr fick modevisningarna avbrytas när regnet kom in över Accra. Vi tog tillfället i akt och flydde till Vanity i Osu.

Andra om: , , , ,

Nu hänger det på ledarskapet

ACCRA, GHANA. Är det Afrikas tur nu? Mycket talar för det. På 1960-talet, med självständighetsrörelsen som spreds över hela Afrika, med Ghana i spetsen, var det en sådan kraftig förvandling att många förutspådde att Europa skulle få se sig omsprunget av Afrika.

Än i dag, med de jag pratar med hänvisas det till de stora framstegen som gjordes av Kwame Nkrumah, landets förste president, som störtades 1966. På mindre än ett decennium gjordes mer än vad som åstadkommits sedan han störtades. Detta är en åsikt som alla vädrar.

I dag har etablissemanget ett drag av nyrikedom. Vad jag förstått är det inte ovanligt att stora summor plöjs ner i enorma parker med bilar till statsanställda och andra i NGOs. På Independence Square, inte långt från där jag bor, står minst 50 bussar, i princip helt oanvända, orörda dag efter dag. De tillhör IRS. Ja, Ghanas skattemyndigheter.

Häromdagen fick jag en historia berättad för mig om ett kanadensiskt forskarpar som gjorde utbyte i Accra, och på den gemensamma bloggen skrev forskaren att hon fann det mycket överraskande att det inte fanns pengar till avlopp, rinnande vatten, och liknande på universitetet, samtidigt som campus var fullpackad med nya SUV-ar och fabriksnya tyska bilar till de anställda. Paret fick plocka ner bloggen, och forskarna, efter lite om och men, blev hemskickade till Kanada.

Som Jan Eliasson påpekade för FN:s generalförsamling för tre år sedan: 1998 fanns det 13 större konflikter i Afrika, 2005 var antalet konflikter nere till 3. Utvecklingen går snabbt, och möjligheterna är stora. Stora företag är på plats, tar tillfället i akt. Är det Afrikas tur nu? Ja, alla är övertygade om det. Och inte på 40 år har det varit lika goda förutsättningar som idag. Förhoppningarna är höga, förväntningarna likaså, och självförtroende på topp. Nu krävs bara ännu bättre ledare.

Andra om: , , ,

Guldgrävare gör revolt

ACCRA, GHANA. Att guldpriset de senaste fem åren har trefaldigas, har gjort att allt fler börjar gräva guld illegalt i Ghana. Många av företagen på plats menar att de anställdas säkerhet sätts på spel om det är massa amatörer som gräver, skrev Ekots korrespondent i Johannesburg. Nu har jag inte länken här, men det var ungefär så.

Men det beror inte bara på stigande guldpriser, utan att många här anser att staten har gett bort guldet till företagen. Bara 10 procent av försäljningen går till staten, resten hamnar hos de utländska företagen, och många frågar sig varför inte staten kunde göra detta åt Ghana. Vad är svaret? Det är ett ledarskapsproblem. Och givetvis frodas folkets misstro för politiker; hur kunde de skänka borta landets guldfyndigheter?
Så istället för att diskutera mutor tar en del människor saken i egna händer – och blir guldgrävare.

Andra om: , , , , ,

Så blir man hjälte i Accra

ACCRA, GHANA. I Väst har mobiltelefoner en funktion som identitetsbärare. Med sitt mobiltelefonnummer identifierar man sig mot de uppringda och de som man skickar sms till. I Ghana gör man lite annorlunda, noterade även Nokias antropolog Jan Chipchase, som var i Accra för ett tag sedan.
Det är inte ovanligt med flera olika kontantkort, för att kunna välja att ringa i en viss operatörs egna nät, vilket brukar ett billigare alternativ.

I Ghana finns identitetsbärarna i ett mycket effektivare nät, vägnätet. Man ska veta att vägarna är i ett väldigt gott skick, dock, efterfrågan är större än vad det finns vägar. (Kanske kan det ha att göra med att en liter bensin här kostar motsvarande 6,60 kronor.) Köer på en timme på att komma ut ur stan hör till vardagen. Och de flesta kör väldigt vårdslöst, 2006 inträffade 11000 bilolyckor, samtidigt dog över 1100 personer på vägarna.
Det är jämt skägg mellan de värsta, tro-tros och taxibilarna. De senare är också numerärt flest, en siffra som sägs är att 80 procent av alla fordon på vägarna är taxibilar.

Alla taxibilar har på bakrutan taglines, många med uppenbart skrala teman: God is God, Baptithez in the Blood of Jesus, Showers of Blessings, Bless us God, God is Good, Jah Lives, och så vidare. (De som lägger till ett diagonalt ”Still” har varit med om en större olycka och är ”still” välsignade.) Sedan finns det andra kortare fraser: Hot, Best, Hero.
Tydligen är det så att om du vill fånga en taxi, och det vanliga ljudet – inte ropa, utan ett spinnande tss – blir överröstat av trafiken och inte går fram, kallar man på bilen genom ”Hey Hot”, ”Hey Hero”.
Därmed blir föraren den hjälte denne hade för avsikt att bli, genom att bli kallad för vad han önskade.

Andra om: , , , , , ,

Sveriges mörka historia i Afrika

ACCRA, GHANA. Sol och socker. Det är något speciellt med värmen, den tar musten ur kroppen. Som obruni – västerlänning – i Afrika, vi och jag, rör oss i vårt vanlig hetsiga tempo, resultatet märks på skjortryggen. Värmen är total och utan nåd.

Att leva i sådan värme går inte, och efter bara några dagar i ständig värme, börjar den äta upp en inifrån. Denna konstanta värme som aldrig mildras, och AC-chocken när man går in i en butik, sitt hotellrum eller en restaurang, är som paracetamolens tillfälliga lindring, innan man slängs ut i den varma verkligheten igen.

I Accra finns det inga uteserveringar i solen. Att sitta ner gör man i skuggan. Och de som är tvungna att röra sig utomhus, gör det i makligt tempo, med minsta möjliga ansträngning, det är en självbevarelsedrift.

Här, liksom i andra extremt varma länder, har socker en stor betydelse. För oss tempererade västerlänningar till svenskar är den smaksättare, och helst bör den undvikas, lär vi oss, onyttig och ohälsosamt som den är – tänk bara på diabetesrisken. Men här är den kicken i värmen, sötman som skänker lite kraft i den bedövande värmen.

Afrikanskt socker har också en äldre koppling till Sverige. Vår höga levnadsstandard, tidiga utveckling och modernitet bygger delvis på att vi redan under 1700-talet hade en omfattande handel med andra länder, där Storbritannien var en ledande exportör. Med andra ord, även om Sveriges imperialistiska ambitioner inte var lika infernaliska som britterna och belgarnas bedrev vi ändå handel med dem.

Vår lyxkonsumtion kändes minsann på skinnet av de tusentals slavar som arbetade med att skörda socker, som britterna importerade och sedan exporterade vidare till bland annat Sverige.

1850 importerades 10 700 ton socker vilket krävde ett så kallat spökareal om 3600-5100 hektar. Klas Rönnbeck slår fast i Ord & Bild (nr 2, 2008), baserad på egen forskning som doktorand vid Göteborgs universitet, att den svenska sockerkonsumtionen krävde 15700 slavar.

Varje år arbetade femtontusen sjuhundra slavar för att säkra skördar som skulle bli till sockerbiten till kaffet som gammelmormor drack på fat.
Denna erfarenhet, att alla länder och kulturer haft en bidragande roll – i olika stor utsträckning – bör kallas vid dess rätta begrepp, det heter att vi är del av kolonialiteten.

Andra om: , , , , , , , ,

Diamantjakten fortsätter

ACCRA, GHANA. Som synes lever jag, trots de som hört av sig med uppriktig oro om motsatsen. Det var diamanter jag sökte och en man hjälpte mig. Men det visade sig inte leda till konfliktdiamanter, blott vanliga butik. Nu har jag dock funnit en man som plockar stenarna ur jorden, erbjudandet är 1 carat för 400 dollar. Är det en konfliktsten? Kommer den från ett land som exkluderats från Kimberlyprocessen? Diamantjakten fortsätter.

Andra om: , , ,

På diamantjakt i Accra

ACCRA, GHANA. Det är mitt på dagen, temperaturen är hög, luften är fuktigt och det är svettigt. Jag är på High Street i centrala Accra, runt Bank Square där alla kända banker i landet har åtminstone en filial, de flesta har flera, på jakt efter diamanter.

Det är ett ämne som är lite svårt att ta upp i ett gathörn, ty jag har ljus hy vilket är liktydigt med en kapitalstark blivande köpare av vad man än har att sälja, och när det visar sig min förfrågan om diamanter inte kan tillfredsställdas tror försäljarna att jag bör kunna övertygas om guld, silver, smaragder och bijouterier. Men inte- det duger inte, jag vill ha blodsdiamanter.

Ghana används som transitland för blodiga konfliktdiamanter. Här kan diamanterna få fina papper och stämplar på att det är en godkänd sten, och därmed inte kommer från Elfenbenskusten, Liberia, eller andra områden där inkomsterna används till att köpa vapen. Detta är temat för filmen Blood Diamond, som kom häromåret.

En man har ett förslag, och jag följer med. Först senare förstår jag att det ska visa sig vara ett misstag…

Andra om: , , , , ,