ACCRA, GHANA. Sol och socker. Det är något speciellt med värmen, den tar musten ur kroppen. Som obruni – västerlänning – i Afrika, vi och jag, rör oss i vårt vanlig hetsiga tempo, resultatet märks på skjortryggen. Värmen är total och utan nåd.
Att leva i sådan värme går inte, och efter bara några dagar i ständig värme, börjar den äta upp en inifrån. Denna konstanta värme som aldrig mildras, och AC-chocken när man går in i en butik, sitt hotellrum eller en restaurang, är som paracetamolens tillfälliga lindring, innan man slängs ut i den varma verkligheten igen.
I Accra finns det inga uteserveringar i solen. Att sitta ner gör man i skuggan. Och de som är tvungna att röra sig utomhus, gör det i makligt tempo, med minsta möjliga ansträngning, det är en självbevarelsedrift.
Här, liksom i andra extremt varma länder, har socker en stor betydelse. För oss tempererade västerlänningar till svenskar är den smaksättare, och helst bör den undvikas, lär vi oss, onyttig och ohälsosamt som den är – tänk bara på diabetesrisken. Men här är den kicken i värmen, sötman som skänker lite kraft i den bedövande värmen.
Afrikanskt socker har också en äldre koppling till Sverige. Vår höga levnadsstandard, tidiga utveckling och modernitet bygger delvis på att vi redan under 1700-talet hade en omfattande handel med andra länder, där Storbritannien var en ledande exportör. Med andra ord, även om Sveriges imperialistiska ambitioner inte var lika infernaliska som britterna och belgarnas bedrev vi ändå handel med dem.
Vår lyxkonsumtion kändes minsann på skinnet av de tusentals slavar som arbetade med att skörda socker, som britterna importerade och sedan exporterade vidare till bland annat Sverige.
1850 importerades 10 700 ton socker vilket krävde ett så kallat spökareal om 3600-5100 hektar. Klas Rönnbeck slår fast i Ord & Bild (nr 2, 2008), baserad på egen forskning som doktorand vid Göteborgs universitet, att den svenska sockerkonsumtionen krävde 15700 slavar.
Varje år arbetade femtontusen sjuhundra slavar för att säkra skördar som skulle bli till sockerbiten till kaffet som gammelmormor drack på fat.
Denna erfarenhet, att alla länder och kulturer haft en bidragande roll – i olika stor utsträckning – bör kallas vid dess rätta begrepp, det heter att vi är del av kolonialiteten.
Andra om: accra, ghana, kolonialism, postkolonialism, socker, sol, kolonialitet, spökareal, slavar