Tag Archives: accra

Korruption på Accras flygplats

publicerat 21 juli 2008

BODRUM, TURKIET. Det var nära att jag inte kom iväg från Ghana häromveckan. Det hela är en historia lite symptomatisk för hur byråkratin ter sig i landet. Å ena sidan, ska det inte finnas någon utbredd korruption (plats 69 på Transparencys lista), å andra sidan vanligt underbetalt folk, inte sällan i maktställning, ser varje möjlighet till lite extra intäkter.

Det var en onsdag och jag skulle åka från Accras förorter, Poukase närmare bestämt, till flygplatsen. Vi var lite sena, och en taxi fanns inte någonstans. Tiden var knapp, två timmar före avgång stod vi utan någon bil – ingen fara, gott om tid, tänkte jag. En lokal linjetaxi gick med på att köra oss till en tro-tro, dessa trånga bussar som går i någon som kan liknas vid linjetrafik, enda skillnaden att man sitter på spruckna säten, i dieseldriven trång minibuss, utan avgångs- eller ankomsttider. Med Poukause bakom oss, med en timme till avgång var körde en taxi i varje fall mot flygplatsen. Något stressade, trots att jag tidigare via nätet hade checkat in mig på flyget.

Taxin, en liten Daewoo, varvade och maxades för att hinna fram snabbt. Till ingen nytta, en trafikolycka hindrade framkomsten till flygplatsen samtidigt som tiden rann undan.

Trettio minuter före flyget skulle taxa ut på tarmac anlände jag till flygplatsen, utan boardingkort. Diskarna var stängda, ingen Lufthansapersonal någonstans. Jag tog mig till flygbolagets kontor i inrikesterminalen. Liten kö var redan bildad. En man steg fram ur skuggorna och frågade om jag hade något litet att erbjuda för lite ”påtryckningar”. I mitt trängda läge lyssnade jag intresserad. När det till slut blev min tur var kunde jag inte bli hjälp, kvinnan på Lufthansa konstaterade att jag skulle få ta morgondagens flyg vid samma tid.

Utan boardingkort kunde jag inte ta mig till min gate för en manuell incheckning. Tio minuter till avgång.

Ytterligare en av dessa kringdrivande hjälpsamma människor, som vill få betalt, gärna i dollar, steg fram och föreslog att jag skulle höra med markpersonalen om att bli ledd fram till gaten. Sagt och gjort; efter lite om och men vid första viseringen av boardingpass, gick vi igenom. Andra viseringen, denna gång av säkerhetspersonal stötte på patrull. De undrade varför jag saknade boardingpass. Bra fråga. Till slut gick det vägen.

När jag nådde båset tillhörande tullen frågade kvinnan varför jag inte fyllt i något formulär. Jag svarade att jag haft fullt upp med annat; klockan, sex minuter till avgång. Hon sade att hon skulle kunna fylla i det åt mig om jag gav henne något. Slängde över 10 cedi, motsvarande 60 kronor, och hon blev klar väldigt snabbt och lät mig signera.

Sedan först i kön till säkerhetsscannern, växelmynten förblev kvar på bandet, och därefter en snabb löpning till gaten. Fyra minuter kvar; personalen sade att jag inte var incheckad, men tillade på svenska att jag var mycket välkommen ombord. Bussen körde ut mig till Lufthansaflyget och någon minut senare lyfte planet mot Lagos.

Andra om: , , , ,

→ Kommentera

Mer om: , , , ,

Ekonomi i den informella sektorn

publicerat 3 juli 2008

ACCRA, GHANA. Människor överallt! Liksom de flesta länder utanför Västeuropa är du i Ghana aldrig ensam, inte när du äter, dricker, pratar, tittar, letar, undersöker, läser, eller funderar. Alltid någon med dig, och inte sällan vill ha din uppmärksamhet, manar och väntar sig en handling; hälsa, köpa, tycka, delta, och så vidare. Om du inte från början har en sinnesro kan man finna detta en aning stressande, och möjligen skapa irritation, och slutliga vilja lämna det hela. Jag tycker inte det är ett problem, utan vad som är problemet är vad alla dessa människor sysselsätter sig med överallt.

Oerhört många unga jobbar som säljare; antingen står man vid ett trafikljus, en liten plåtkiosk, träbänk med parasoll, eller i untantagsfall en butik. Ungefär i fallande ordning efter antal säljere är det vanligast att sälja: kontantkort och krediter till mobil, vatten, läsk och öl, chips av något slag, tidningar, frukt – oftast bara en sort, och där tar det slut.

Alltså, resonemanget är något i stil med: om min kompis som säljer vatten tjänar pengar då bör jag också kunna tjäna pengar på det. Så man ställer sig brevid och säljer vatten, eftersom man vet att kompisen som köper vatten för 5 cedis får behålla 1 cedi.

Vad man inte förstår är att det krävs väldigt stora volymer för att tjäna en cedi (motsvarande sex kronor) – en vattenpåse kostar 5p (30 öre). Det är uppenbara utbildningsbrister och dåliga affärskunskaper, därför funderar jag på vad man skulle lära dessa unga om man skulle undervisa de som är verksamma i den informella sektorn. Jag tror på att lära ut värdet av en diverifiering i den informella sektorn. Och att säljarna bör ha ambitionen att höja förädlingsvärdet på de produkter som säljs.

Andra om: , , , ,

→ 1 kommentar

Mer om: , , , ,

Taxiresa genom Accra

publicerat 3 juli 2008

ACCRA, GHANA. Tekniken gav med sig, här nedan kommer videoklippet.

Låten som hörs bakgrunden är E Dey Be med Mzbel, Ghanas största hiplife-stjärna. Hiplife är en korsning av den västafrikanska high life-musiken och hiphop. Är du nyfiken ska du se SVT:s inslag från Accra.

Videoklippet är taxiresa från Oxford Street i Osu, ner för Cantoments Road till Independence Square, att resan bara tar cirka 5 minuter beror på att det var allmän helgdag, Republic Day.

Andra om: , , , ,

→ Kommentera

Mer om: , , , ,

Sveriges slavhandel i Ghana

publicerat 3 juli 2008

ACCRA, GHANA. Mannen som reste den svenska flaggan på Guldkusten, Henrich Carlof, vem var han?

År 1649 hade han avskedats från holländska West-Indische Compagnie, som under två decennier etablerat sig vid Guineakusten. När erbjudandet kom om att göra detsamma för Sverige, dröjde han inte.

Nederländaren Louis de Geer, vid tidpunkten en av Sveriges största företagare, hade några år tidigare startat en egen handelsflotta med framgång. Svenska kronan gav honom fick uppdrag att starta Svenska Afrikakompaniet, och till sin hjälp tog han den erfarne Henrich Carlof. I Corso Cabo, nuvarande Cape Coast i Ghana, etablerade sig svenskarna.

C. G. Starbäck i Berättelser ur den svenska historien (V, 1886), skriver följande:
”Af kompaniets ombud, Henrich Carloff, afslöts den 28 Maj 1650 med en negerkonung å Guineakusten köp af Cabo Corso, som skulle blifva svensk besittning och tillhöra afrikanska kompaniet, hvilket förband sig att till konungen erlägga bestämd årlig tribut, hvaremot han utfäste sig att försvara detta område mot hvarje anfall. (…) Mot svenskt jern tillbytte sig kompaniet guld, elfenben och åtskilliga andra afrikanska produkter, hvilka sedermera med stor vinst afyttrades i Europa.”

De afrikanska produkter som åsyftas i sista meningen var slavar. De första fem åren skeppades 200-300 slavar till Sao Tomé, en portugisisk ö utanför Afrikas kust. Där fick slavarna arbeta på sockerplantage, och som medförde att svenskarna fick köpa portugisiskt socker.
Mot slutet av 1650-talet skeppades också 500-600 slavar till holländska ön Curaçao i Västindien, och svenskarna fick betalt i pengar (275 gulden per slav) och varor.

Men vid tidpunkten hade Henrich Carlof redan avsatts. Hans efterträdare byggdes ett fort på Guldkusten som fick namnet Carlousburg, och i dag är Cape Coast Castle.

Han må varit avsatt, men Carlof kom tillbaka under danskt flagg, och tog han över fortet 1658. Två år senare, när freden slöts i Köpenhamn 1660, och Sverige fick tillbaka Carlousburg, misslyckades man med att överta slottet och de svenska ambitionerna på Guldkusten planade snart ut.

Andra om: , , , , ,

→ 1 kommentar

Mer om: , , , , ,

När diamanter göder konflikter

publicerat 2 juli 2008

ACCRA, GHANA. Små små stenar, dessa dyrgripar som sägs vara en kvinnas bästa vän. Stenar som annars i dess oslipade form är viktiga verktyg för industrier. Men det är främst som utsmyckning, som slipad briljant vi lärt oss känna igen och uppskatta diamanten.

Efter att jag varit på jakt efter konfliktdiamanter fick jag frågan vad detta då kan tänkas vara. Konfliktdiamanter är de stenar som har vaskats fram i ett konflikt- eller krigsdrabbat område – ofta i Afrika – för att finansiera utgifter förenade med konflikten: vapenköp och krigsherrens dyra livsstil.

Angola var ett av de första länderna som förenade diamant- med krigsindustri under en konflikt, och var sannolikt en faktor som förlängde inbördeskriget 1975-2002. Trots att FN redan för tio år sedan, 1998, förbjöd medlemsländerna att köpa diamanter från Angola.

Först och först, förresten, det är väl inget nytt att länder under krig, och Angola under sitt inbördeskrig, ökar sin produktion för att kunna få fram mer vapen, genom ökad import eller egenproduktion. Men detta är inget man gör i en handvändning, omställningar i bytesbalansen, och att vrida om import-exporten är krångligt, summorna är stora, de räknas i förhållande till BNP, så stora är siffertalen. Därför har man alltid sökt nya vägar, ett ledarskap i ett instabilt land, gör att man tar till allt möjligt. I det läget blir diamanter den lilla hävstången som gör att ett land kan köpa ännu mera vapen, och den milisgrupp, som i Angolas fall, lyckats säkra områden för diamantutvinning, kunde då vara säker på stora inkomster till krigskassan.

Under 1990-talet var en stor del av diamanthandeln illegal, det finns uppgifter om att 15 procent av alla diamanter som såldes var konfliktdiamanter. (Svara inte ens om du köpt en diamant under det decenniet.)

När Angolas inbördeskrig, av fler skäl än just finansiellt understöd av diamanthandel, pågick under flera decennier, och när fler konflikter blossade upp dröjde det inte länge förrän man även där tog diamantverksamheter i besittning, och därmed finansierade sin illegala verksamhet på drömmen om att ett giftermål ska innebära en diamantring.

De diamantproducerande länderna i Afrika där konflikter uppstod under 1990-talet, dit räknas Liberia, Kongo-Brazzaville, och Elfenbenskusten, var blev de som också fick ut konfliktdiamanter ut på marknaden. Men när påtryckningar uppstod, i detta fall på Elfenbenskusten, som är grannland till Ghana, tog man efter droghandlarna och flyttande till en annan hamn. Eftersom Ghana har en inhemsk diamantproduktion kunde man få ut konfliktstenar via den marknaden. Och därmed få västerlänningar att sätta blodiga diamantringar på fingrarna och pengar i fickorna på krigsbaronerna.
Nu är frågan oundviklig – vad har du på dina fingrar?

Andra om: , , ,

→ Kommentera

Mer om: , , ,

Gatulivet i Accra

publicerat 1 juli 2008

ACCRA, GHANA. Nu hade jag tänkt vara multimedial och lägga upp både mp3- och video-fil (flash), men nu är internet i Ghana inte av den kvalité som man kan önska sig. Knappt elnätet funkar, jag har redan varit med om några elavbrott, och då ska man veta att det blivit väldigt bra jämfört med förra året då det ständigt var avbrott, säger dom bofasta.

Ni får hålla tillgodo med text, och ibland en liten bild. När jag får bättre förutsättningar till uppkoppling ska jag lägga upp ett litet videoklipp så ni får se gatulivet och lyssna på highlife.

Andra om: , , ,

→ 1 kommentar

Mer om: , , ,

Nattlivet i Accra

publicerat 1 juli 2008

ACCRA, GHANA. Hur är nattlivet i Accra? Det var en av frågorna som passades fram till mig, så jag försöka mig på att beskriva den och gå igenom själva kulturen kring alkohol och nattliv. Men först måste man veta lite om det ekonomiska utgångsläget för många människor.
Medelklassen kan äta en lunch på 10 cedis (60 kronor), samtidigt som samma summa räcker för matvaror i två veckor i ett hushåll om fyra personer – långt under FN:s definition om fattigdom, som räknas till att leva på under en dollar om dagen.

Därför finns det en viss nivellering i nattlivet, för folk även här gillar att dricka alkohol, trots att landet är extremt kristet – inte ovanligt med karismatiska pastorer som predikar på radion när man åker taxi eller ser på tv. Sedan står ölsäljarna utanför kyrkan och affärerna går rätt bra.

För de som vill dricka sig berusade är det väldigt, väldigt billigt. Spriten som de fattigaste dricker är olika ginbaserade bitters, bara häromkvällen när jag skulle handla plastpåsar med vatten (0,5 liter á 30 öre) stod kvinnor intill och drog shots, samtidigt som barnet på ryggen sov, och de passade på att turas om att bjuda varandra. Jag har provat Pusher, den var avskyvärd; men så kostar den 3 kronor för ett litet dricksglas.

Sedan har vi ölen: där Guinness är stort, liksom lagerölen Star, Castle och Gulders främst. Vinet är väldigt obefintligt, inte helt lättåtkomligt och jag ska ärligt talat inte säga att jag provat något av det, och inte heller mousserat vin. Enligt mitt eget Möet Chandon-index, delger oss att en flaska går loss på 700 kronor – Frankrike är långt härifrån och Ghana har aldrig varit Francafrique.

Med själva dryckerna presenterade, kan de lämnas därhän för att gå vidare på vad som är det intressanta: kulturen!

Vanligt folks ölhak, ungefär rumänska motsvarigheten till berarie, franska bör väl vara tabac, och i Sverige ölhall (jag tänker på 7:ans i Göteborg), kallas i Ghana för spot. Skillnaden mellan en spot och bar är att den tidigare är mer sliten, solstolar och rangliga bord under ett provisoriskt tak och någon slags solskydd runt om, medan en bar oftast är en del av en restaurang och har mer ordentligt arrangemang.
Men i motsats till vad man kan tro är det ingen prisskillnad mellan den ena och den andra. Om den frekventeras av turister kan man vara så säker på något högre priser, men fortfarande blott marginell. I de fall det är en skillnad är den kanske 20-40 procent. Spots besöks av alla, ofta tittar man på tv eller så sitter man i skuggan och dricker en Guinness (kostar 10 kronor flaskan) eller Malt Guinness (som är alkoholfri jästsmakande läsk).

Här tar man första och sista ölen. För många är detta nattlivet. Sent om kvällarna, spelas det hög musik, hip life, high life, nåt reggaeaktigt eller hiphopdito, påfallande ofta är det från Nigeria, där vanligt folk är av de åsikt som svenskar har om danskar, det vill säga allt annat än välvillig. (Nog om kreativa krafter som sätts igång vid begränsningar, se bara på moldavernas musikexport till Rumänien – manele.)

För oss som också kan betala runt 10 cedis för att gå in på en klubb finns det en hel del att välja på. De hippa nattklubbarna, som är i princip likadana överallt i världen; ni vet biffiga dörrvaktarer, rökigt inomhus och gärna uteservering (här är vädret väldigt tillåtande), öppnar vid 22, men festen drar igång tidigast vid midnatt. Dessa typ av nattklubbar finns även här, dock med en klentiel som också kan betala för sig. Vilka klubbar ska man gå till? Tja, runt de mångstjärniga hotellet är tumregeln har jag fått höra. Och så finns det några till. Själv blev jag förd till The Office, det var sådär. I globaliseringens tidevarv har till och med vissa beteenden blir ett enda.

Annars är Osu ett hippt område, det är tätt med kapitalstarka turister och därmed har också en del krogar öppnat, livemusik med pop- eller hiphopinslag är inte svårt att hitta. Dock, området är ganska ruffigt, dåligt upplyst om natten, och skulle du vilja ta dig dit är det bäst att lära sig hitta om dagen, när man ser avloppen och hur man tar sig runt bland plåtskjulen, så man inte river någons hem på väg hem.

En bra start är vid Oxford Street, som egentligen är en del av Cantoments Road, i Osu. Det närmaste man kommer till Stureplan, Avenyn, och motsvarande. Där finns en hel del trevliga spots dessutom.

Andra om: , ,

→ 1 kommentar

Mer om: , ,