Säg mig vad heter och jag ska säga hur långt du kommer nå. Jag tror namnet avslöjar din karriärspotential. Sälja sig själv betyder allt i vår tid som är konkurrensens tidevarv. Men jag har råd hur du lär dig överleva i vårt hårda samhällsklimat där den starkaste överlever. Krister Petersson var chefsåklaren i rättegången mot Mijailo Mijailovic. Namnet Mijalio Mijaliovic kommer gå till historien, Anna Lindh likaså men chefsåklaren kommer bara bli en parentes som snabbt suddas ut av generationer av dåligt minne. Han kommer inte gå till historien som åklagaren Krister Pettersson, för hans namn är på tok för likt den på andra sidan lagen dömde Christer Pettersson. Ett namn som får ses som ”upptaget”, om än av någon som är chefsåklagarens diametrala motsats.
 
När jag är ute på skolor och föreläser om hur det är att jobba som ung journalist lär jag ut att sälja sig själv är avgörande för hela karriären. Inget nytt under solen, för att om du inte kan visa dig själv och sticka ut från mängden spelar det ingen roll hur mycket du kan. Det handlar om att bygga ett varumärke kring ditt namn, vilket är svårt om man föregås av någon bär likadant namn som du; då inbjuder ditt namn att falla i glömska. När du bär ett väldigt vanligt namn blir det svårt att visa på ditt övriga oersättliga unikum.
 
Vore du först, skulle namnet inte spela någon roll. Se på exempel som Dan Josefsson, Britt-Marie Mattson och Sören Larsson som lyckats profilera sig och förknippas som goda journalister. Eller ta Sofia Eriksson, Leif Johansson eller Göran Persson. Allihop har de ytterst vanliga svenska namn, som det finns tusentals utav – men lyckats knyta namnet till sig och din yrkesutövning.
Visst du kan konkurrera med deras namnvarumärken, men du är i rejält underläge när du får tävla mot någon som heter likadant och minst lika bra som på det du gör. Tänk bara på Göran Persson. Ja, den andre som hamnar i skuggan av den större. Båda som sitter i riksdagen, men vilken av de båda kommer du ihåg?
 
För karriären kan det vara fatalt att inte bära ett originellt namn, och i medietidsåldern är det konkurrens till döds. En skådespelarska jag känner, tampas med detta problem. Hon är duktig och vill göra nå framgång, men problemet är att hon är till utseendet lik sin kändare skådespelarkollega. Dessutom är hon från samma land och bär i princip likadant namn med en liten avvikelse.
I Hollywood är vanligare att man i de fallen byter namn; Michael Keaton döptes till Michael Douglas, som var upptaget av en betydligt kändare skådespelare. Vi svenskar har väl inte riktigt börjat med namnväxlandet i någon större utsträckning, men det är framför oss.
Detta till trots, går det att klara sig utan att byta namn – se bara på Bush. Han hade namnet emot sig med en farsa som hette George H W Bush och han själv George W Bush, ändå lyckades han (med viss hjälp) dra vinstlotten och bli president.
President eller inte, är namnet avgörande. Du blir vad du heter; en i mängden eller en som sticker ut.

PS. Till en utkonkurrerad generation, kan fallstudier vara lösningen på hur man övervinner förlusten – nästa gång. Mina bästa tips är Chuck Palahniuks ”Fight Club”, Michel Houellebecqs ”Konkurrens till döds” och Bret Easton Ellis’ ”Glamorama”.

Kanske är det bara jag, men intrycket jag fått är mättnad och slapphet. De sidor jag besöker, läser för att roas eller bildas har varit osedvanligt loja. På den fronten har även jag varit det, men resor och mycken arbete har uppdagit tankearbetet. Men idag, på Nyhetsmorgon (alltid detta program, som i sig är helt oinspirerande slentrianmässigt gjort) blev jag inspirerad. De slappa dagarna är förbi. Vive la travail!

Hallå!?! Är det någon som hör mig? Någon som läser mig? Lyssnar på mig?
Vi formligen översköljs av budskap, intryck och lockelser till den milda grad att vi drunkar i det. Alla skriker, men ingen hörs. Alla hörs, men ingen lyssnar. Jag vet vad det beror på.
 
Är mitt rop en önskan om hjälp? Ja, absolut.
När vi insuper så mycket information att vi inte längre vet vad vi ska ta oss till, är det dags att börja välja. Och vi vill att någon ska välja åt oss. Jag vill att någon ska vara min curator, att någon ska navigera mig in i det bästa åt mig.
 
För två år sedan skrev jag för nättidningen Sourze.se. Det var rätt schysst, betala en summa mot att få skriva på sidan och bli läst av andra. Där kunde man starta sitt eget lilla mediedrev, en debatt som försökte införlivas i de andra medierna, även om det inte alltid blev succé.
Det funkade, kanske för att det var en krydda med debattämnen som tidigare begränsats till fikarum där de mest intressanta inläggen egentligen gjordes. Men de inläggen hörs inte i dagens medier, de blir aldrig notiser, de blir aldrig artiklar. Flertalet perspektiv förblir ohörda.
 
Föraktet mot medierna, som spridare av dålig journalistik och föraktet mot politikerskrået är tätt sammankopplad. Anledning är att de tillsammans basunerar ut samma idéer, samma åsikter och samma visioner. Men inte ur gemene mans perspektiv, inte den annorlunda flora av synvinklar som vanligt folk har. Utan de som hörs kommer allihop mediemänniskor, ett lågstående släkt som trivs att arbeta i flock, umgås med andra vita män i 50-årsåldern, som också bor i trygga idylliska bostadsområden.
Ett tydligt exempel på flockbeteendet är rapporteringen av Anna Lindh-mordet. Alla tidningar är sig lika och ingen pratar med dödgrävaren. Det underminerar förtroende för tidningarna och deras uppgift att kritiskt granska makthavare. Att föra samtal, berätta saker för varandra intresserar alla människor. Formen är det som varit ointressant.
 
Sourze’ framgång må avta. Det är ett naturligt skeende, för nästa fas i nydemokratiseringen av samhället har anlänt – på bred front. Bloggen har gjort sitt inträde på internet.
Blog är en opersonligt hållen dagbok på nätet, där genom tekniken kan sammanlänkas till andra bloggar – och på så sätt föra debatter utan att behöva någon tidning som medium. Debatten i sig blir mediet, och där blir de nya perspektiven möjliggjorda.
 
Att vi översköljs med budskap beror på att det är samma dygna som faller över oss, av denna drunkar vi. Kvantiteten är stor, men kvaliteten är låg. Men i den nya blogsfären väljer vi själva vem vi vill läsa, vem vi vill lyssan på, vems tips vi vill höra. Du är din egen curator, och vår välja i dina egna medieaktörer i nyhetsflödet. Därmed blir det en mer nyanserad och mer intressant bild av verkligheten än traditionella medier har att erbjuda. När du lyssnar på få, kommer du få höra dem alla.

Inget säger lika mycket om människans förhållande till litteraturen än platsen vi läser på. För många av oss är det en skön fåtölj i hemmets lugna vrå där en god bok får bli avrundningen på en arbetsdag. För än fler är det sängen som är platsen för vårt intima med besök med författarens värld.
När jag gick på högstadiet sa min lärare att en måltid är något speciellt, det är inte med vem som helst man sitter ner och äter tillsamans med. Det är en invit till att komma närmare den människan. Jag tror att det är samma sak med litteraturen: de största upplevelserna är när man är avväpnad sitt kritiska humör. När man är långt bort från sin egen granskande blick vid köksbordet framför morgontidningen – eller arbetsplatsens skeptiska fikarum där nyhetsskrönor blandas med verklighet. Därför är sängen den plats du gör längst resor ifrån och närmast kommer litteraturen nära, sinnet färdas längre och öppnas mer för flykt och frihet.
 
Färdlektyr bringar hemtrevnad åt något som är så banalt som en resa från A till B, en resa som görs dagligen och därför helt saknar funktion annat än förflyttning bort från eller till hemmet. En resa som annars aldrig är så intressant än de undantagsfall någon eller något fångar ens intresse.
Sällan skulle man säga att man läser under resor till nya platser, då är man nyfiken på den visuella värld som är framför en. Ändock väljer man att ta med en bok. För när de nya intrycken blivit för många vill man fly hem för en kort stund, till den hemtrevnad som läsning på sitt hemspråk åstadkommer. Därför har läsning under resa en funktion av att bygga sitt hem på platsen man befinner sig på.

Från sin piedestal ser de alla ut som filmstjärnor. De håller tal med pastorala kännetecken, de är alla borgliga och vill skicka välsignelser ut över hela sitt land. Ja, just det – de vill allihop också bli USA:s nästa president. De är tio nu, snart är de bara två kvar.
 
Om några få dagar, den 19 januari är det primärval och de demokratiska kandidanterna drabbar samman för att locka till sig Iowas och New Hampshires röster. Eller det är snarare elektorernas röster de vill åt, men för att få dessa måste de tjusa det fåtal som går till valurnorna. Valet följer ett komplicerat regelsystem, som lättast förstås genom att spola tillbaka bandet.

Elektoratsystem. Presidentkandidater i USA tävlar inte om att få flest röster, utan att vinna flest delstater. Det är ett elektoratsystem som innebär att en kandidat som vinner i en delstat får alla elektorer (electoral collage members). Men för att gynna småstater finns undantagsregel, och därför blir Maine och Nebraska viktiga delstater att få många röster i, därför att kandidaterna får ett visst antalet elektorer baserat på det procentuella utfallet.
 
President blir den som fått ihop 270 elektorer, därför väljer olika kandidater att satsa sina pengar på olika delstater i förhoppningen vinna dessa. Kalifornien ses som en så kallad key-state eftersom det är den rikaste och den mest befolkningsrika delstaten i USA, och man får alltså 54 elektorröster vid vinst.
 
Till skillnad från Sverige där man basunerar ut partiets ståndpunkter är det en personbaserad PR-kampanj där valaffischerna endast uppmanar till att rösta på denne till president. Till detta behövs pengar. Men även för hur mycket pengar man får använda i kampanjen finns det regler för. Skillnad görs på ”hard money” och ”soft money”; det senare är ett begrepp för de pengar som samlas in utanför lagarna om Federal Election Campaign Act, vilket kan vara bidrag från föreningar och sammanslutningar. Lagen möjliggjorde att genom ett kryphål använda sig av ”soft money” i presidentkampanjer, men sedan 2002 är det förbjudet.
”Hard money” är de pengar som insamlats innanför ramarna för valkampanjlagen. Privatpersoner får som mest donera 2000 dollar per kandiat och val. De första 250 dollarna som doneras kan han fås lika mycket för ur federala ”matching funds”, som presidentkandidaten har rätt till mot att han gör sin valkampanjs ekonomi öppen för granskning.

Demokratkandidater. I 2004 års presidentval ställer George W Bush Jr upp för omval, vilket blir republikanernas representant. De nio demokraterna tävlar sinsemellan, och de som ställer upp är Wesley Clark, Howard Dean, John Edwards, Dick Gephardt, John Kerry, Dennis Kucinich, Joe Lieberman, Carol Moseley Braun och Al Sharpton. Den tippade favoriten framför alla är läkaren och ex-guvenören Howard Dean, som enligt en undersökning av Time/CNN (Time 12/1-04) på allvar hotar Bush om presidentskapet under den kommande mandatperioden. En annan stor konkurrent är före detta generalen Wesley Clark. Men undersökningarna blir högst spekulativa då dryga hälften av de röstberättiga röstar.
 
Det som talar emot Howard Dean är mycket. Han anses vara för liberal och oförsiktig; därför är han omtyckt av de som inte gillar politiker. Dean som läkare ställer sig emot att senaten ska avgöra i medicinska beslut (abortfrågan), och han varit kritisk mot Irakinterventionen, vilket blivit svårare efter att Saddam blivit gripen. Irakkritik har även Wesley Clark riktat mot Bush, vilket kan tyckas som dumt då presidenteter oftast vinner på att betona inrikespolitik framför att vara ”opatriotiska”; ett område som Clark visat sig vara okunnig inom. Båda har fått stöd av tidigare populära politiker. Wesley Clark får stöd av Bill Clinton och Howard Dean av Al Gore.

Omval. George W Bush oro över att bli omvald eller inte beror först och främst det faktum hur pass långt gånget avslutningsarbetet i Irak är när det är dags att rösta. Ett annat eldprov är ekonomin, trots sina skattelättnade för medelklassen (som vill tas tillbaka av motståndarkandidater) är det svårt att dra i hamn ett val under lågkonjunktur, även om USA går mot ljusnande tider – som enligt Bush själv beror på hans ekonomiska politik.
Det som ligger Bush i fatet är just att han ökade sin popularitet efter 11 september, han lyckades fånga Saddam och att landet faktiskt befann sig i lågkonjunktur redan innan 11 september.
 
Och varför skulle George W Bush Jr inte vinna på nytt, även om hans far misslyckades med det efter det lyckade Kuwaitkriget. Men faktum kvarstår att ingen annan president, under sin pågående mandatperiod, har fått lika mycket kritik som George W Bush.
Släpps det böcker med titlar som ”Lies and the Lying Liars Who Tell Them”, ”Bushwhacked: Life in George W. Bush’s America”, ”The Lies of George W. Bush: Mastering the Politics of Deception” och ”The Bush Dyslexicon: Observations on a National Disorder” – till på köpet har Michael Moore i spetsen på motståndarsidan, ja då kommer det bli svårt för Bush att dra detta omval i hamn. Vi får bevaka valet och valutgången på behörigt avstånd, här på den lugna sidan av Atlanten.

Litteratur dras med ett problem som är lika avgörande som den är oundviklig. Trots att den bär på stora möjligheter till insikt, fördjupning och intellektuellt motstånd kan den, oavsett vilja, göra mer än att skildra en sak åt gången. Ett tidsfragment, vilket omöjliggör försök att bringa precision åt det andra som skedde samtidigt.
För alltid när den ser tillbaka misslyckas den att skildra det som händer i nuet. Den hamnar i ett tillstånd av fördröjning. Den lyckas aldrig ta sig ur tiden. Tiden förföljer litteraturen, och varje försök att påstå att den kan stå utanför är humbug. Denna omöjlighet, denna litteraturens problem beror också på språket som påverkas av tiden. Utan hänsyn till tiden den skildras färgas den med författarens samtida penslar. Aldrig går detta att komma runt. Aldrig.

I Dagens Nyheters På Stan har Kristoffer Poppius skrivit om stammisar:
”Som inflyttad har man ju dessutom ingen ‘egen’ stadsdel och dem man känner väl bor utspridda i små kyffen över hela stan. Då känns det tryggt att veta att man i alla fall hör hemma nånstans. Att åtminstone någon känner igen en.”

Redaktörsvikarien Måns Wallgren skriver: ”Att bli stammis kräver uthållighet, ett förtroende från båda sidor man bygger upp under lång tid. Kanske något ovanligt i en era av ‘instant pleasures’. Därför är det också något att avundas.”

Och jag gillar mitt stammisställe, ett kafé i centrala Göteborg. Vågar man avslöja vilket?