Sättet teknik påverkar kultur är alltid intressant.
En snabb fundering såhär i en kaffepaus:

Bloggar hade aldrig fått genomslagskraft för fem år sedan. Det fanns bloggare då, men inte så utbrett trots att de som idag bloggar internettade lika mycket då som nu.
Det hänger nog snarare på att alla har bättre skärmar nuförtiden.
Du kan läsa i timmar, utan problem. Förr klagade många på ögonont, nu har man blivit avtrubbad.
Det hänger nog också mycket på typsnitten, fler använder serif-typsnitt.

Att man läser mer på skärmen har resulterat i större och ökad utgivning av böcker i pdf-format; men liksom alltid är företagen steget efter – speciellt i Sverige. De har inte fattat att fler vill få tag på kunskapen, men inte behöva bära pärmarna för att tänka sig betala för det.
Jag kan betala för en fil, bara jag får den billigare än den tryckta versionen.
Låt säg att gränsen går vid tre fyra euro för en bok, och ungefär detsamma för en talbok. Ingen tryckkostnad – författarna får alla pengar rätt ner i fickan. Fatta!

    ·     ·     ·

Om två veckor kommer bomben. Stay tuned.

Jag forsätter mina påbörjade trådar om min teori om att historieberättandets renässans. Senaste inlägget skrev här, men började egentligen här.

Hursomhelst. Det jag menar är att att idévirus är så tätt förknippat. För den som inte stött på begreppet idévirus så kan jag kort sammanfatta att det är Seth Godins begrepp för det som blir en snackis som sprids okontrollerat likt virys; det kan vara allt ifrån eBay.com, Amazon.com till mindre internetberoende företag såsom VW:s bubbla – det talas om det bara för att det är. Godin släppte en e-bok som blev ett idévirus i sig – i den förklarar han i detalj om detta – ladda hem här. (Jag går närmare in på detta inom kort.)
Hans uppföljarna böcker är sprugna ur samma idé och uppmaning till företag; stick ut, var annorlunda, definera din grupp, be om att få etablera en kontakt med dina blivande kunder, med mera.
Det jag vill komma till är att det hänger på att bli en historia, att bli den grejen som läggs på minnet – en rolig historia som berättas vidare, eller just det tipset som tipsas till alla man känner eller mejlet som mottagaren inte kan låta bli att skicka vidare. Det är nära besläktat med historieberättandet är kravet om en vidare krets – att fler måste höra, göra och köra på det!
Så visst kan man säga att vårt tidevarv inte bara är historiberättandets renässans. Utan också idévirusets. (Eller memets som andra har kallat det.)

    ·     ·     ·

Var dag gör jag avvägningen huruvida man ska avslöja idéer i bloggen. Om man ska delge ett intellektuellt kapital – och var dag tar jag beslutet att inte göra det. Nåja, ibland slinker det emellan, men för det mesta behåller jag det till den reella världen.
Dumt, för om jag inte bara resonerat utan satt det i praktik det som alla teoretiserar – just att ingen äger intellektuellt kapital (jmf Creative Commons) Jack Foster skriver om i ”How to Get Ideas” om du äger aldrig en idé och det alltid finns ett mervärde i att dela med sig det till andra. Jag håller med, helt och hållet. Men jag vill kunna kontrolla vad som sprids vidare. Däremot kan jag alltid berätta när idéerna är satta till verket!
Många oroar sig just för att de sprider massa information om sig själva, att de blir sina egna spioner som man om tio femton år kommer kunna googla sig till när någon gör personporträtt. Men, man kan alltid invända mot det – livet är föränderligt, likaså med åsikter man skriver och blogginlägg man gör. Nåt att tänka på.

· · ·

Jag blir allt mer sugen på att utveckla en bok, skriva en bok med hjälp av läsarna.
På svenska, om ett ämne som berör oss alla. Vad skulle Ni säga om det?
Skriv gärna i kommentarslådan eller epostlådan.

I onsdags var jag således på Chadies arbetsplats och talade om bloggar. Det jag hann säga var (om jag inte missminner mig): varför jag bloggar, om vad jag bloggar, hur (?) jag bloggar. Fill me in Chadie, är ju nästan en vecka sen.
På den korta tiden på scenen jag hade svarade jag:
- för jag tror vill att någon/några vill läsa vad jag tycker (egoist-tanken)
- att det saknas personliga forum på annat håll
- och att jag skriver om det jag har intresse för.

Tiden på scenen var varken 15 minuter eller 15 sekunder. Lärdom: idag räknar man inte ens tiden någon får uppmärksamhet. Warhol sa minuter, IT-gurus sa sekunder men idag är det ingen som räknar längre.

    ·     ·     ·

På allmän begäran, och att det från och med igår är möjligt, har jag lagt in möjlighet att kommentera mina inlägg. Gör så.

    ·     ·     ·

I förra veckan skrev jag om historieberättande. Jag missade helt och hållet en aspekt som för unga män är viktigast. Tiden efter gymnasiet spenderar de i en lekskola där man leker krig. De gör lumpen. Det enda de tar med sig därifrån, förutom dålig humor och smörja skor, är berättelser för tiden på förläggningen, fältet och festerna.

Uppenbarligen har någon redan brukat min affärsidé, som jag trodde var unik.
Amerikanska företaget Audible erbjuder betalande ”prenumeranter” att lyssna på New York Times, amerikanska storsäljarböcker eller klassiker. Ganska hög månadskostnad är det ändock, för $14,95 får man månadsvis tillgång till en talbok och en periodisk prenumeration i deras eget format. (Med filändelsen .a men det ska gå att konvertera till mp3, annars måste man ha vissa kompatibla spelare för att kunna lyssna.)
Men ännu har jag inte stött på en svensk motsvarighet. Visst kan man köpa talböcker på AdLibris och andra internetbokhandlar men jag vill inte betala för skivan – jag vill bara komma åt innehållet. Hör av Dig epostväg om Du hittar någon svensk motsvarighet till Audible.

I hemstaden Göteborg kunde jag låna talböcker på Stadsbiblioteket utan att ha ett handikapp, medan i Stockholm krävs det att man har ett hinder för att få låna ur talboksbiblioteket. På sätt och vis förståeligt, men om man värnar om att folk ska läsa mer bör de öppna upp det och låta alla få låna. Tillgängligheten skulle minska för de som har handikapp, men via internet skulle de utan handikapp kunna ladda ner talböckerna. Även om urvalet känns något daterat och oprioriterat skulle det nog uppskattas av många att äntligen få läsa klassiker. I bilen – på vägen till jobbet.

Och: idag ska jag prata om bloggar på Chadies hemliga arbetsplats i samband med nysatsning av annat onämnbart (eller?!). Mer om detta imorgon.

Historieberättande betyder allt. Länge har de legat i lä för att nu bli viktigast. Inte sedan sextiotalets newjournalism-historieberättande, via avbrottet under 1800-talet (då romanen blev en populär genre) och med historiska avstampet som togs av antika Homeros med sitt lyriska berättande på hexameter. Låt mig berätta varför.

Dagens kultur är helt fokuserad på att kunna berätta historier. Tala är silver, men en god historia är guld värd. Att det är populärt kan bero på just avsaknaden där det bör berättas en historia. När halva innehållet i tidningarna är notiser eller enfrågesartiklar som inte ens lämnar hågkomsten om texten efter sig blir det att man vill ha en historia; om inte sin egen så i alla fall andras. Man vill ha historier ur vardagen som tål att berättas för andra, det som de facto är grunden bakom notiserna. Istället har något annat uppstått. Jackass, Dirty Sanchez och andra tv-gladiatorer uppkom i denna brist på historia. En brist på dråpliga berättelser att berätta i fikarummet. Realityshower lämnar en grund till andra historier man berättar.

Som journalist är man den verklige historieberättaren. Eller bör vara. Men inte inte de enda nuförtiden. Andra har upptäckt att det går att tjäna pengar på historieberättande. Rapparen Petter berättade för Metro i en Popovaintervju att han vill berätta historier nu med sin nya skiva. Företaget StoryatWork.com som har gjort historieberättande till en affärsidé. För de har fattat grejen med berättande, det är en bra metod för att få folk att lära sig. Historier behövs. Goda historier är välskrivna, ja en sån man kommer ihåg att berätta vidare.

Jag har lurat er och mig själv. Att jag skulle ha mer tid var inbildning. Intenstiv vecka då måndagen var en tisdag. Hursomhelst, här följer mina noteringar från den gångna veckan.

Radiokanalen Voice som har affärsidén att bara spela RnB och hiphop. Det är genialiskt! Men konstigt 0att inte färre bolag tagit det initiativet, då det utomlands länge funnits detta. Tänker på bland annat på London. När en bekant forskade där spelade han in kassettband från jazzradiokanaler som han än idag lyssnar på i bilen. Kanalen kommer växa och slå kanalerna som inte är säkra på sin identitet.

Grev Ture-kultur. Som nyinflyttad göteborgare är det ett intressant fenomen som utspelar sig på Grev Turegatan i Stockholm på Stureplans bakgård. På en sträcka av kanske 50 meter sitter unga och gamla brats och vegeterar; om de nu inte står upp och gör detsamma. Mestadels folk från området men också några importerade från Djurgården eller Tyresö som gillar läget. Det ser inte bra ut. Inavel aldrig har gett bra resultat när adeln gifter adel.
Kul att det är exakt samma sak försegår någon kilometer därifrån. Vid Åhlens hörnentré mot Drottninggatan, vid tunnelbaneuppgången. Kulturellt är det milavstånd emellan.

Sverige är oföretagssamt. Vi är i bottensiktet när man räknar antal företag fördelat på befolkningen. Jag tror det beror på tre saker som hänger ihop. Ett: socialdemokratin, två: fackföreningar, tre: föreningslivet. Jag samtalade med Fatima Fransson i fredags, inte just om företagande utan mer om vad socialdemokratin gjort med Sverige. Hon är politisk vilde och lämnade socialdemokraterna för folkpartiet för ett halvår sedan.
Ett välutbyggt föreningsliv sänker företagsamheten hos unga. Istället för att starta eget går man med i föreningar. Undantaget är ju de som arbetar sig upp till en position för att sedan gå över till näringslivet. It-exemplet är Jonas Birgersson som kommer från Sverok. Fler finns det, men sett i förhållande till aktiva medlemmar i föreningar är det en droppen ett hav med paddlande scouter.
Tillbaka till anledning två, fackföreningarna. Medlemmarna har kunnat känna sig trygga, och när missnöje funnits eller lönekrav har man gemensamt kunnat kräva det. Tryggheten har gjort medlemmarna nöjda över att de kan påverka, men bittra över att det inte går den vägen de vill. Därför skyllt på oidentifierade orsaker som aldrig har ansikten; grupper istället för personer. Lösningen har för dessa har aldrig varit entrepenörskap, det har liksom aldrig slagit tanken att lösningen på missnöjet kan vara egenhändighet.
Fransson fångade lite av det missnöjet som jag tror är på uppgång i alla stora maskinerier. En strukturell revolution är på gång. Det ser man på folkpartiet efter valet 2002, och då Fatima Nur från (m) gick över. ”Prinsen” Trolin representerar också en nyskapande falang av blattar som använder sig av vänsterretorik för att locka till sig revolutionärer utan partitillhörighet. Vi får väl se hur det går.