Efter att i månader tänkt skriva om ämnet, tar jag mig äntligen i kragen och gör det – skriver om det som kallas googlejournalistik. Men vad betyder googlejournalistik? Erik Stattin har på senare tid uppmärksammat antalet gånger fenomenet påträffats i tidningar och det visar sig att det förekommer allt oftare. Vad Stattin klassificierar som googlejournalistik är att man delger läsarna antalet träffar de själva skulle få upp om de angav samma sökord som artikelförfattaren har gjort.
Låt oss börja där. Google är en sökmotor som levererar bra sökresultat. Punkt. Men många ser det gärna som något mer: googletvillingarnas sucée som nördarnas revansch, som en så intressant börsintroduktion att den måste skrivas om världen över, i bloggar, tidningar (och för några månader sedan medverka med stort reportage i TIME), och att det intresserar alla. Nja, där slutar det väl.
Inte riktigt. Google är något mycket större, därav sin haussning.
Google fångar det som är totalt avgörande för oss, och det är form går före innehåll, yta framför substans.
Du kommer ihåg det själv, man trillar dit och börjar prata om att man uppgraderat sin dator, köpt en fin laptop med senaste processorn och senaste hittan och dittan. Det är en enorm njutning över att ha en otrolig högpresterande, mobil, slick dator; och sedan visar det sig att man inte gör annat än skriver epost på den – om den överhuvudtaget används.
Resultat är oviktigt, att visa antalet träffar en sökmotor får är lathet.
Journalistik ska vara av sådan art att den visa på något som få inte sett tidigare, och då betyder det inte att man gör det lätt försig att komparera två ord genom att, med statistiken som urskuldning, redovisa skillnaden i träffarna och därifrån dra någon slags slutsats. Det är journalistik i sin sämsta form.
Ja, jag använder Google dagligen. Jag har till och med en sån toolbar installerade. Och jag använder den i mitt journalistiska arbete, men jag skulle aldrig drömma om att bara nyttja mig av den eller värdera samhällsskeenden genom antalet träffar och sidtoppar på Google.
För i de fallen kan Google bytas ut mot ordet ”nonsens” när det är prefix till journalistik. Gärna i dess engelsk betydelse ”no sense” alltså ingen mening. För det är nonsens är att fokusera sig oväsentligt mycket på oväsentligheter.
Jag vet inte varför, men för mig är google (oj, det hra plötsligt blivit ett egennamn med samma gemena status som coca-cola) förknippat med bloggar. Kanske för att bloggar i hög grad handlar om Google. Dumt.
Det var väl de som var först ut på internet som började blogga, teknikens avantgarder – de som fokuserade på verktyget för att helt se förbi innehållet. Det är lite det som är problemet med google: folk glömmer att det är sökmotor – bara en sökmotor som är väldigt bra. Googlejournalistik är detsamma som nonsensjournalistik. Att delge läsarna antalet träffar på Google säger inget förutom en siffra som inte säger något – absolut ingenting, förutom något som vilken läsare som helst själv hade kunnat söka sig till genom ett musklick.
· · ·
När jag nu ändå ägnat mig åt sökmotorer i dagens högbrynthet så kan jag passa på att tipsa om ett bra program – ett googleprogram för din dator. X1 heter verktyget som när du skriver ”brev” visar den alla filer där ordet ”brev” påträffas – det räcker att du kommer ihåg två bokstäver och vilket typ av fil det var (kanske doc-fil?) och på två sekunder listar X1 filerna som matchar. Ett program gjort för sin tid, då hårddiskarna blir allt större och användarna allt mer när önskan att det ska gå med tankens hastighet.
