Jag har aldrig varit speciellt engagerad i föreningsliv. Jag vet inte varför, kanske för att de inte lockat med något intressant; allt jag kunnat få där har kunnat lära mig själv. Men nu på senare har jag alltmer kommit in i föreningslivet.
Balansen är hårfin mellan geni och galenskap, liberal och anarkist, byråkrat och rätthaverist. Föreningar sysselsätter rättshaveristerna, och gör de till byråkrater. Det är en odemokrati. Medelklassrevolutionärer som planerar att bli fredsmäklare och jobba som världsförbättrare tas ner på jorden igen. Naiva engagerade ungdomar blir byråkrater med betongrövar. Från fredsmäklare till lärare, det vill säga om de inte hamnar på socialkontor eller som projektledarcoeds. Entrepenörsandan som unga inspiratörer besitter blir till ett flåsande, njutande och svetttigt andfådhet över pappersexercis och flumbegrepp. Titlar som organisationssamrodnare eller verksamhetskoordinator fyller tomrummet som det mållösa arbete utan innehåll skapar. Allt för att om natten kunna sova lugnt, snarkande och stolt över ett meningslöst jobb.
Föreningslivet är smuts. Inte sagt att företag är det ädla, men att företagsamhet inom föreningsliv vore ett alternativ genom att börja tänka mer målinriktat. Men när föreningslivet används till att söndra de redan sköra unga människor som vill förbättra världen och gör de från potentiella rättshaverister till arbetare redo för låglöneyrken är det kanske dags att börja fundera över de pengar som pumpas in i föreningslivet.

Idag var jag med anledning av mitt jobb i riksdagen. Gymnasister från hela landet hade åkt till spektaklet Ungdomens riksdag; ett evenemang under en dag hållet vartannat år eller så. Som inte ska förväxlas med Urix, tidigare kallat ungdomsriksdagen. Tanken är att tuta i de 349 deltagarna att unga behöver vara demokratisk aktiva, och viljan finns att de ska vara engagerade i beslut och får vara med i bestämmandet. Ett kamerateam om två personer dokumenterade det hela från sina enpunktsstativ och digitalvideokameror händelsen, för att kunna slå sig för bröstet och visa upp att de unga med brinnande engagemang kom till riksdagen; och möttes av politikernas frånvaro. För de har ju ett riktigt jobb att sköta. Ingen utfrågning eller tillfälle för diskussion – nej nej.
I dagens Stockholm City skriver Frida Boisen i en krönika om att unga är dåligt representerade i regeringen, och att Göran Persson borde skämmas över det. Jag tycker att det är konstigt att fler inte reagerar över det. Åldersrepresentationen är fruktansvärt dålig.
Igår träffade jag Annelie Enochson (kd) över en lunch i riksdagen, och vi samtalade just om detta. När man engagerar sig vill man oftast göra politisk karriär och då tar det tid. Även hon gav samma exempel som Boisen, att Hanna Zetterberg som stigit åt sidan är en annorlunda väg att gå samt att Fridolin gör ett viktigt jobb. Mediebranschen är inte undantaget gubbväldet. Tänk på att 1% av alla anställda på redaktioner är under 25 år; snittåldern är 46 år. Enochson sa att hela samhället ser ut på detta vis. Visst blir man trött på gubbväldet.

Allt som oftast får jag en vision, det kan vara en känsla, en idé om att förverkliga något. Oftast inom området vilket jag jobbar med. Sedan försöker jag baklänges hitta lösningen med hjälp av den metod jag är van vid eller spånat fram för att med hjälp av detta nå målet som visionen innebär. Michael J Gelb, kollega på High Performance Learning Center till Tony Buzan, skriver i ”Tänk nytt” om att med ”visionsarbete menas processen att skriva ner och skapa en gemensam känsla av mening och ansvar för visioner, uppdrag, strategier, etik, värden och principer”.
Sedan förklarar han närmare, som jag i utdrag väljer: ”en vision är ett uppdrag (…) som inspirerar dig till att komma till arbetet med entusiasm”; ”mission är ledstjärna om vad du ska göra”; ”strategi är hur”; ”uttalande om etik, värderingar och principer leder dina handlingar och relationer med medarbetare (…)”.
Detta visionsarbete lägger grunden till framgång för vilket område man än jobbar med. Vi får väl se.

Jag har länge tänkt att det är en hårfin skillnad på genialitet och galenskap. I ”Tänk nytt!” av Michael J Gelb fann jag belägg för det. På sidan 143 skriver han:
”Galna människor som är produktiva är genialiska. Galna människor som är rika är excentriska. Galna människor som varken är produktiva eller rika är bara helt enkelt galna. Genier och galningar finns bägge i mitten på en djup ocean, där genierna simmar och galningarna drunknar. De flesta av oss sitter tryggt på stranden.”

Tony Buzan ~ Kreativ intelligens ~ Svenska förlaget ~ Övers. Birgit Lönn.

När man står inför ett hinder, i arbetet eller privat, blir man så fokuserade att man ibland glömmer bort själva målet. Tony Buzan skriver om detta på sidan 99-100:
”Du borde inse att det är vad du tror som skapar din verklighet och sätter dina gränser.”
Och berättar vidare om en professor som i början av året berätta för sina studenter att han redan vet vilket betyg de ska få – ”toppbetyg”. När studenterna nu blivit psykologiskt avväpnade och insett att målet är nått, bad han dem skriva ett personligt brev åt honom:
”Ni ska föreställa er att ni just tagit examen med toppbetyg i skapande musik, och i det brevet ska ni berätta varför ni fick så bra betyg. Berätta hur många övningstimmar ni har lagt ner, vilka era mål var och hur ni uppnådde dem, vilka misstag ni har gjort och hur ni kommit tillrätta med dem, vilka råd ni har fått och hur ni har använt dem, vilka lärdomar för livet ni har dragit under resans gång och hur ni tänker gå vidare med era studier och ert arbetsliv nu när ni har den där förstaklassiga examen.”

Det professorn gör är just dra ner målet på jorden, visa på att målet kanske inte är det viktigast utan resan dit kan vara belöning nog. Samtidigt som han visar på vad som är viktigt i livet; och i den jämförelsen tappar målet sin tjusning, och personen får en mer verklig syn på att det kanske kan vara dags för en helomvändning under resan. För att inte förglömma det självförtroende som ökar hos studenten som upptäcker att målet är närmare denne tror.

Niklas Johansson gav häromdagen förslag på en ny kommunikationsmetod, som jag fann väldigt intressant. Tidigare har vi på tidningen Epigon, som i princip alla jobbat på frilansbasis från sammanlagt sju åtta olika orter gjort det omöjligt att jobba som en ”riktig” redaktion kan göra.
För att lösa detta har vi haft ett internt redaktionsforum och mycket telefonkontakt. Niklas förslag fann jag så gott att jag implementerade det på tidningen. Och i helgen var jag på en konferens och gav rådet även till en arbetsgrupp inom RKUF i hur de kan bli bättre på att kommunicera med varandra och sina chefer.
Jag måste ändock påpeka att tidningen är en platt organisation, och att ändringar har gjorts i formen, främst att alla ska få bra överblick över allt – och inte att chefen själv ska välja vad som är viktigt. En annan skillnad kommer vara att allt lagras elektroniskt och att man då kan gå tillbaka i historiken över utvecklingen. Efter ett bakslag kan man se efter vad orsaken till det var, och vid succé dra lärdom för framtiden.

Efter fjorton dagar av semester i östeuropa är jag på svensk mark igen. Tack gode gud.
Jag missade mitt plan från Budapest, och trodde mig vara tvungen att missa jobbets första dag i Stockholm.
Ja, medan bloggandet legat nere har jag blivit stockholmare och börjat som heltidsjournalist på Epigon. Idag fredag var min mjukstart på redaktionen i Alby, i kulturhuset Rotemannen. På måndag börjar allvaret; jag kommer jobba med att se till att de ungas representation i svensk media blir bättre. För inte visste du att genomsnittsåldern är 46 år? Eller att 1% av alla journalisterna på redaktioner är under 25 år!