Jag har lurat er och mig själv. Att jag skulle ha mer tid var inbildning. Intenstiv vecka då måndagen var en tisdag. Hursomhelst, här följer mina noteringar från den gångna veckan.

Radiokanalen Voice som har affärsidén att bara spela RnB och hiphop. Det är genialiskt! Men konstigt 0att inte färre bolag tagit det initiativet, då det utomlands länge funnits detta. Tänker på bland annat på London. När en bekant forskade där spelade han in kassettband från jazzradiokanaler som han än idag lyssnar på i bilen. Kanalen kommer växa och slå kanalerna som inte är säkra på sin identitet.

Grev Ture-kultur. Som nyinflyttad göteborgare är det ett intressant fenomen som utspelar sig på Grev Turegatan i Stockholm på Stureplans bakgård. På en sträcka av kanske 50 meter sitter unga och gamla brats och vegeterar; om de nu inte står upp och gör detsamma. Mestadels folk från området men också några importerade från Djurgården eller Tyresö som gillar läget. Det ser inte bra ut. Inavel aldrig har gett bra resultat när adeln gifter adel.
Kul att det är exakt samma sak försegår någon kilometer därifrån. Vid Åhlens hörnentré mot Drottninggatan, vid tunnelbaneuppgången. Kulturellt är det milavstånd emellan.

Sverige är oföretagssamt. Vi är i bottensiktet när man räknar antal företag fördelat på befolkningen. Jag tror det beror på tre saker som hänger ihop. Ett: socialdemokratin, två: fackföreningar, tre: föreningslivet. Jag samtalade med Fatima Fransson i fredags, inte just om företagande utan mer om vad socialdemokratin gjort med Sverige. Hon är politisk vilde och lämnade socialdemokraterna för folkpartiet för ett halvår sedan.
Ett välutbyggt föreningsliv sänker företagsamheten hos unga. Istället för att starta eget går man med i föreningar. Undantaget är ju de som arbetar sig upp till en position för att sedan gå över till näringslivet. It-exemplet är Jonas Birgersson som kommer från Sverok. Fler finns det, men sett i förhållande till aktiva medlemmar i föreningar är det en droppen ett hav med paddlande scouter.
Tillbaka till anledning två, fackföreningarna. Medlemmarna har kunnat känna sig trygga, och när missnöje funnits eller lönekrav har man gemensamt kunnat kräva det. Tryggheten har gjort medlemmarna nöjda över att de kan påverka, men bittra över att det inte går den vägen de vill. Därför skyllt på oidentifierade orsaker som aldrig har ansikten; grupper istället för personer. Lösningen har för dessa har aldrig varit entrepenörskap, det har liksom aldrig slagit tanken att lösningen på missnöjet kan vara egenhändighet.
Fransson fångade lite av det missnöjet som jag tror är på uppgång i alla stora maskinerier. En strukturell revolution är på gång. Det ser man på folkpartiet efter valet 2002, och då Fatima Nur från (m) gick över. ”Prinsen” Trolin representerar också en nyskapande falang av blattar som använder sig av vänsterretorik för att locka till sig revolutionärer utan partitillhörighet. Vi får väl se hur det går.

Jag saknar flödet. Hackigt värre har det varit här. När man talar om inspiration talar jag om flexibilitet, originalitet och association. Just nu är det rätt dött med det.
Efter veckor av arbetstider på 14-15 timmar om dagen, helgarbete och nattarbete är jag rätt slut. Inspirationsmässigt slut. Jag brukar inte vara kort på idéer eller innovativa lösningar, men idag är jag det.
Visst, på sätt och vis är det lite reportageidéer som bubblar på ytan – men jag är ändå trött.
Påsken kommer gudabenånad och, genom att andra blir lediga, måste jag själv ta ledighet.
Mot Göteborg. Och denna sida får helt plötsligt lite mer liv.

Journalistiken lider av ett stort problem idag. Annonsörerna har inget med det att göra. Aftonbladet har inget med det. Inte heller beror det på metroifieringen. Problemet är äldre än Metro.
Problemet heter journalisterna. De lever i en saga som inte finns. En verklighet som begränsas till de stockholmska tullarna. Ifall de går utanför är det till medelklassreservat där hemmet kan ligga eller för ett hemmahosreportage med en välmående VD. Och när de blir utkommenderade är det rapporter från de alltid problemtyngda invandrarförorterna.
Det journalistiken behöver är icke-journalister. De kan vara allt, utom journalister.
Vi behöver amatörer som inte har mallar för hur journalistik ska se ut. Min saknad är stor för historier som går bortom pressmeddelande, sponsrade forskningsrapporter och beställda undersökningar.
Vi behöver amatörer med en fingertopp doppad i varje soppa. Skrivandes historier från händelsernas centrum.

Arbetet som journalist är svårt, främst för att det tar tid. Svenska Journalistförbundets ordförande skrev 30 mars på DN Debatt om den påfrestande arbetsmiljön, att det är otrygga anställningsvillkor. Journalister som jobbar långa pass, med påfrestande konkurrens från andra medier, och andra som vill åt deras jobb.
Arbetet som journalist innebär att man inte har tid att befinna sig i verkligheten. Iallafall inte i samma verklighet som resten av Sverige befinner sig i. För enkelhetens skull generaliserar journalisterna. Läsarna underskattas och reportagen tillåts aldrig försvåra skeenden, problem målas alltid med svart eller vitt pensel.
Men på sätt och vis är jag hoppfull. Det finns goda berättare överallt. Idag må amatörerna vara lika många som förr, fortfarande oorganiserade men blivit ändock starka i sin ensamhet. Forumet de har är skapat egenhändigt. De sprider sina ord till större skara ryktesvägen. Sin framgång når de genom skicklighet. De kallas för bloggare.

Dagens tidningar kändes som de glättiga blaskor med smutsiga namn fås på tåg och flyg. Nuförtiden har även bussar resenärstidningar. För det som stack ut var just andelen reklam knutna till resor, flygresor och billiga flygresor. Och så dagens nyhet att Arlanda flygplats fått fler lågprislinjer, är textreklamen som, körs som nyhet i alla tidningar. Budgetflyg är inflationernat.
De stora bolagen var trögstartade, och våga inte tro att bakom låga priser och storskalighet ligger även denna gång stora pengar. RyanAir visade vägen. Så SAS startade Snowflake och Blue1, Finnair sin Nordic Airlink och Malmö Aviation sin Snålskjutsen.
Andra utländska bolag är Sterling som är ”världens första reguljär-budget-flyg” och så Germanwings som ska börja flyga från Arlanda. FlyMe är redan ett annat nyuppstarta bolag som flyger därifrån. Men det tar inte slut där. De inhemska bolagen slåss om marknaden för inrikesflyg, och det är flygplatserna nära stadskärnorna som gäller. Eller ja, de som nu flyger till storstäder. Nischen går mot småorter.
DirektFlyg erbjuder just direktflyg till södra delar av Sverige (nordligaste ort är Borlänge, mest exotiskt ort är litautiska Palanga), och möjligheten att chartra ett plan. Väldigt lockande, de tar dig var som helst ut i Europa – bara det finns en flygplats att landa på.
Golden Air väljer storstad (Stockholm) till bara en ort (Trollhättan). Kullaflygs koncept är detsamma, men Stockholm-Ängelholm är sträckan. Det gör att de tål mer, konkurrensen är inte lika hård – men marknaden desto mera känslig. Visst, SkyWays behövs och FlyMe likaså – bolag som flyger från fasta orter, oftast städer till andra städer. Men när man går den vägen som pionjärbolaget RyanAir gör, när de fortsätter att använda flygplatsen Skavsta, som ligger en bra bit utanför Västerås, kan det nog bli det som sänker deras planer i Sverige.

Efter att ha läst ”Rich Dad, Poor Dad” av Robert Kiyosaki väcktes min entrepenörsådra till liv igen.
Den grundläggande fråga som undersöks är hur man ska använda huvudet och tiden till att tjäna pengar; hur man får pengarna att jobba åt en, och inte själv vara dess slav.
Visdomsorden som Kiyosaki delar med sig är att du är vad du tänker, jobb är en korttidslösning på ett livslångt problem och att en högavlönad slav är ändå en slav.

I den västerländska ekonomin 2004 är att inte ha ett arbete en otrygghet och en psykisk belastning för självet, och ballast för samhället. Ett arbete må innebära en större trygghet med är ingen ekonomisk garant. Inte 2004. Lösningen, enligt Kiyosaki, är att låta andra arbeta åt dig.

Först, förstå skillnad vad tillgångar är. Tillgångar är fast egendom, aktier, obligationer och den intellektuella egendomen. Däremot är till exempel ett hus inte en tillgång, Medelklassen gör det misstaget och tror att man investerar när hus köpes – att lånet, som ofta innebär amorteringar i trettio år, men att det ändå är en tillgång. Kiyosaki menar att så inte är fallet då fastighetsskatt, underhåll och utgifter tillkommer. För att inte tala om det faktum att värdet kan sjunka. Då blir huset istället en skuld.

Tillgångar är däremot något som genererar pengar åt dig. Det kan vara lägenheter som du hyr ut, mark, fastigheter och näringsverksamhet som inte kräver din tid; då du anställer chefer.
Fokusera dig på att hitta inkomstgenererade tillgångar.

Rika med företag tjänar pengar, spenderar och betalar skatt på resten. Anställda tjänar pengar, skattar och spenderar det som är kvar. De rika spenderar dock inte i vanlig mening, utan de investerar. Därför gör du rätt i att behålla ditt jobb under tiden, men fokusera dig på verksamheten du har vid sidan av jobbet. Spendera inte din lön, det är en viktig tillgång du kan investera istället.

Som entrepenör ska du inte ha ett jobb för att tjäna pengar, utan för att lära dig. Lär dig mer inom områden som redovisning, public relations, marknad och lagar.

Hinder kan vara din oro, andras cynism, din egen lathet, dåliga vanor och arrogans.
Tro inte att du gör det säkra i att göra det som ser säkert ut – sikta högt istället. Strunta i vad andra säger. Istället för att fråga dig om du har råd – vänd på frågan till hur du kan ha råd. Och överkom din vana, om du har en sådan, att spendera pengar till att lära dig investera pengar. Tro inte att du kan allt om pengar, var alltid redo att lära dig mer.

Nu, när du har en grund, mentalt iallafall, kan du fortsätta i din jakt på ekonomisk seger genom att leta efter din stora Dröm – din drivkraft. Gör val, välj din tid och kraft. Och satsa rätt.

Hur förpackar man skarp kritik utan att mottagaren känner sig övertrampad?
När jag skulle kritisera min arbetsledare funderade jag länge på hur det skulle läggas fram utan att verka för provocerande, felformuerlat och för att inte rubba relationen. Då fann jag en väldigt nyttig bok av Hendrie Weisinger som heter ”Ge och ta kritik på rätt sätt”. Därför ska jag summera lärdomarna från boken. Men först och främst – kritik är detsamma som utveckling, att ge och ta emot kritik är att vända utvecklingen åt ett positivt håll.

Börja med att be andra om kritik – vad bör du göra för att bli bättre (det kräver att du först funderat över vilka dina mål är). Om du ska ge kritik tänk på: Vad vill du förmedla? Förändra? Varför ger du kritik? Ger du konkreta förslag på lösningar? Hjälper du personen att nå dit?
Undvik nedsättande formuleringar och kommentarer samt negativa, känslomässigt
laddade ord. Tänk på att välja dina ord, för är du inte tillräcklig konkret vet inte personen hur förbättring ska ske. Orden ”alltid” och ”aldrig” ska undvika, välj hellre ”ibland”, vilket är mer troligt än det tidigare.

I min nuvarande arbetsledarposition sker kritiken på annat sätt än tidigare, därför finns det andra saker värda att tänka på. Som nedan beskrivs i min summering.

Sätt dig själv i den kritiserades situation och fundera då om det är rätt tillfälle för kritik. Att ge kritik är din värdering av något redan gånget, därför ska kritik vara lärande och innehålla konkreta tips för framtiden. Var ärlig och glöm inte att lyfta det positiva också!
Engagera den personen genom att ställa frågor som kräver eftertanke hos personen. För viktigast är att kritiken ska vara en dialog mellan er!

Det finns lite småknep i hur man kan lyckas i sitt yrkesutövande, speciellt när jobbar inom ett kunskapsbaserat yrke. Men också hur man får fler kontakter, blir bättre på sitt arbete samtidigt som man utvecklas på det personliga planet. Det är genom att skaffa en mentor; ett bollplank, en person som kan
hjälpa en när man fastnar i ett problem, eller komma med nya idéer eller frågor som gör att man tänker i nya banor med sitt perspektiv utanför problemet.
Min första mentor hette Jonas Hållén; det varade ett tag, men sedan dess har jag inte haft någon. Då var han viktig för mig, när jag satte igång. Att jag inte haft någon på senare tid beror snarare på tidsbrist än på olust inför en. För att i valet av mentor ska man följa vissa grundtankar, för att få ut det mesta möjliga av kontakten.
Harriet Rubin på FastCompany har skrivit en liten guide, som jag komprimerat nedanför:

Leta noga reda på en person som du tror kan lära dig mycket utav, men också en person som kan ha nytta av dig och dina kunskaper; det ska vara en ömsesidig relation där båda får ut något av er kontakt.
Kontakta personen och var ärlig med ditt uppsåt, men var diskret – hela världen behöver inte veta om det.
Redan innan du kontaktar personen, bestäm dig för vad du vill ha ut av mentorn och bestäm dig också hur länge ni ska vara i denna relation så du vet när det är dags att gå vidare.
Sök inte lovord eller hyllningar, men vänta dig däremot konstruktiv kritik.
Utnyttja det så kallade polska paradigmet; när någon frågar om du vet en smart/vettig/bra person tipsa om din mentor; och be din mentor ha detta i bakhuvudet när denne själv blir rådfrågad. Detta samarbete kan vara vägen er framgång!