Jag gillar inte folk som säger att de inte har tid. Journalister är ett sådant släkte, ungdomar ett annat – och dessa i kombination är de värsta. Stephen Covey har utvecklat en modell för att hinna mer. Vilket borde intressera alla människor som klagar på att de inte hinner göra sitt arbete, inte hinner träffa folk, eller måste neka närvaro på grund av något annat. I First Things First delar han med sig av modellen han utvecklat. Den bygger på fyra kvadrater.

Första kvadraten är AKUT / VIKTIG och innehåller: kriser, pressande problem, deadlines, möten och förberedelser.
Nästa, den andra kvadraten är EJ AKUT men VIKTIG, och innehåller: relationer, sann rekreation, förberedelse, målsättning (Covey kallar det ”value clarification”) i praktiken att man omvärderar ståndpunkter och avslutar kvadraten med ”empowerment” som lite taffligt kan översättas med möjliggörande.
Tredje kvadraten är laddad med AKUT / OVIKTIG: telefonsamtal, avbrott, vissa email, aktiviteter vissa möten och rapporter.
Sista och fjärde kvadraten är EJ AKUT och OVIKTIG: oväsentligheter, telefonsamtal, irrelevanta email, undanflykter, överdriven tv-konsumtion och ”time wasters” – allt sånt som stjäl din tid.

Han ger därför rådet att om du ska göra något som du måste finna tid till så ska du ta av den tid du lägger i tredje och fjärde kvadraten.
Aldrig ur den andra. Är det akut får du flytta tiden in görmålen till den första.
Relationsbyggande måste alltid prioriteras framför att sitta och glo på tv. De journalister jag möter dagligen (på tidningen och utanför) säger att de inte har tid över – men är fanatiska i sitt Knutbyläsande, fanatiska över dokusåpor och annat som är mindre viktigt så att de får neka träffar som kunde varit med rekreerande än att vegetera framför en burk.

Rådet är därför: satsa tid på förberedelser, det är inte nån idé att sitta i telefon och diskutera om det inte är något innehåll i det du säger. Förbered möten bättre så att du får ut största möjliga av det.
Tacka nej till sånt som inte du tjänar på, för att satsa den tiden på personliga aktiviteter istället.

    ·     ·     ·

Missa inte att läsa Harald Gatu på Dagens Arbete, en av de främsta svenska journalisterna i den tradionella skolan av reportageskrivande. Urvalet i Goda nyheter 2003 är även detta år fantastiskt då Gatu fick med två reportage.

Sättet teknik påverkar kultur är alltid intressant.
En snabb fundering såhär i en kaffepaus:

Bloggar hade aldrig fått genomslagskraft för fem år sedan. Det fanns bloggare då, men inte så utbrett trots att de som idag bloggar internettade lika mycket då som nu.
Det hänger nog snarare på att alla har bättre skärmar nuförtiden.
Du kan läsa i timmar, utan problem. Förr klagade många på ögonont, nu har man blivit avtrubbad.
Det hänger nog också mycket på typsnitten, fler använder serif-typsnitt.

Att man läser mer på skärmen har resulterat i större och ökad utgivning av böcker i pdf-format; men liksom alltid är företagen steget efter – speciellt i Sverige. De har inte fattat att fler vill få tag på kunskapen, men inte behöva bära pärmarna för att tänka sig betala för det.
Jag kan betala för en fil, bara jag får den billigare än den tryckta versionen.
Låt säg att gränsen går vid tre fyra euro för en bok, och ungefär detsamma för en talbok. Ingen tryckkostnad – författarna får alla pengar rätt ner i fickan. Fatta!

    ·     ·     ·

Om två veckor kommer bomben. Stay tuned.

Jag forsätter mina påbörjade trådar om min teori om att historieberättandets renässans. Senaste inlägget skrev här, men började egentligen här.

Hursomhelst. Det jag menar är att att idévirus är så tätt förknippat. För den som inte stött på begreppet idévirus så kan jag kort sammanfatta att det är Seth Godins begrepp för det som blir en snackis som sprids okontrollerat likt virys; det kan vara allt ifrån eBay.com, Amazon.com till mindre internetberoende företag såsom VW:s bubbla – det talas om det bara för att det är. Godin släppte en e-bok som blev ett idévirus i sig – i den förklarar han i detalj om detta – ladda hem här. (Jag går närmare in på detta inom kort.)
Hans uppföljarna böcker är sprugna ur samma idé och uppmaning till företag; stick ut, var annorlunda, definera din grupp, be om att få etablera en kontakt med dina blivande kunder, med mera.
Det jag vill komma till är att det hänger på att bli en historia, att bli den grejen som läggs på minnet – en rolig historia som berättas vidare, eller just det tipset som tipsas till alla man känner eller mejlet som mottagaren inte kan låta bli att skicka vidare. Det är nära besläktat med historieberättandet är kravet om en vidare krets – att fler måste höra, göra och köra på det!
Så visst kan man säga att vårt tidevarv inte bara är historiberättandets renässans. Utan också idévirusets. (Eller memets som andra har kallat det.)

    ·     ·     ·

Var dag gör jag avvägningen huruvida man ska avslöja idéer i bloggen. Om man ska delge ett intellektuellt kapital – och var dag tar jag beslutet att inte göra det. Nåja, ibland slinker det emellan, men för det mesta behåller jag det till den reella världen.
Dumt, för om jag inte bara resonerat utan satt det i praktik det som alla teoretiserar – just att ingen äger intellektuellt kapital (jmf Creative Commons) Jack Foster skriver om i ”How to Get Ideas” om du äger aldrig en idé och det alltid finns ett mervärde i att dela med sig det till andra. Jag håller med, helt och hållet. Men jag vill kunna kontrolla vad som sprids vidare. Däremot kan jag alltid berätta när idéerna är satta till verket!
Många oroar sig just för att de sprider massa information om sig själva, att de blir sina egna spioner som man om tio femton år kommer kunna googla sig till när någon gör personporträtt. Men, man kan alltid invända mot det – livet är föränderligt, likaså med åsikter man skriver och blogginlägg man gör. Nåt att tänka på.

· · ·

Jag blir allt mer sugen på att utveckla en bok, skriva en bok med hjälp av läsarna.
På svenska, om ett ämne som berör oss alla. Vad skulle Ni säga om det?
Skriv gärna i kommentarslådan eller epostlådan.

I onsdags var jag således på Chadies arbetsplats och talade om bloggar. Det jag hann säga var (om jag inte missminner mig): varför jag bloggar, om vad jag bloggar, hur (?) jag bloggar. Fill me in Chadie, är ju nästan en vecka sen.
På den korta tiden på scenen jag hade svarade jag:
- för jag tror vill att någon/några vill läsa vad jag tycker (egoist-tanken)
- att det saknas personliga forum på annat håll
- och att jag skriver om det jag har intresse för.

Tiden på scenen var varken 15 minuter eller 15 sekunder. Lärdom: idag räknar man inte ens tiden någon får uppmärksamhet. Warhol sa minuter, IT-gurus sa sekunder men idag är det ingen som räknar längre.

    ·     ·     ·

På allmän begäran, och att det från och med igår är möjligt, har jag lagt in möjlighet att kommentera mina inlägg. Gör så.

    ·     ·     ·

I förra veckan skrev jag om historieberättande. Jag missade helt och hållet en aspekt som för unga män är viktigast. Tiden efter gymnasiet spenderar de i en lekskola där man leker krig. De gör lumpen. Det enda de tar med sig därifrån, förutom dålig humor och smörja skor, är berättelser för tiden på förläggningen, fältet och festerna.

Uppenbarligen har någon redan brukat min affärsidé, som jag trodde var unik.
Amerikanska företaget Audible erbjuder betalande ”prenumeranter” att lyssna på New York Times, amerikanska storsäljarböcker eller klassiker. Ganska hög månadskostnad är det ändock, för $14,95 får man månadsvis tillgång till en talbok och en periodisk prenumeration i deras eget format. (Med filändelsen .a men det ska gå att konvertera till mp3, annars måste man ha vissa kompatibla spelare för att kunna lyssna.)
Men ännu har jag inte stött på en svensk motsvarighet. Visst kan man köpa talböcker på AdLibris och andra internetbokhandlar men jag vill inte betala för skivan – jag vill bara komma åt innehållet. Hör av Dig epostväg om Du hittar någon svensk motsvarighet till Audible.

I hemstaden Göteborg kunde jag låna talböcker på Stadsbiblioteket utan att ha ett handikapp, medan i Stockholm krävs det att man har ett hinder för att få låna ur talboksbiblioteket. På sätt och vis förståeligt, men om man värnar om att folk ska läsa mer bör de öppna upp det och låta alla få låna. Tillgängligheten skulle minska för de som har handikapp, men via internet skulle de utan handikapp kunna ladda ner talböckerna. Även om urvalet känns något daterat och oprioriterat skulle det nog uppskattas av många att äntligen få läsa klassiker. I bilen – på vägen till jobbet.

Och: idag ska jag prata om bloggar på Chadies hemliga arbetsplats i samband med nysatsning av annat onämnbart (eller?!). Mer om detta imorgon.

Historieberättande betyder allt. Länge har de legat i lä för att nu bli viktigast. Inte sedan sextiotalets newjournalism-historieberättande, via avbrottet under 1800-talet (då romanen blev en populär genre) och med historiska avstampet som togs av antika Homeros med sitt lyriska berättande på hexameter. Låt mig berätta varför.

Dagens kultur är helt fokuserad på att kunna berätta historier. Tala är silver, men en god historia är guld värd. Att det är populärt kan bero på just avsaknaden där det bör berättas en historia. När halva innehållet i tidningarna är notiser eller enfrågesartiklar som inte ens lämnar hågkomsten om texten efter sig blir det att man vill ha en historia; om inte sin egen så i alla fall andras. Man vill ha historier ur vardagen som tål att berättas för andra, det som de facto är grunden bakom notiserna. Istället har något annat uppstått. Jackass, Dirty Sanchez och andra tv-gladiatorer uppkom i denna brist på historia. En brist på dråpliga berättelser att berätta i fikarummet. Realityshower lämnar en grund till andra historier man berättar.

Som journalist är man den verklige historieberättaren. Eller bör vara. Men inte inte de enda nuförtiden. Andra har upptäckt att det går att tjäna pengar på historieberättande. Rapparen Petter berättade för Metro i en Popovaintervju att han vill berätta historier nu med sin nya skiva. Företaget StoryatWork.com som har gjort historieberättande till en affärsidé. För de har fattat grejen med berättande, det är en bra metod för att få folk att lära sig. Historier behövs. Goda historier är välskrivna, ja en sån man kommer ihåg att berätta vidare.

Talböcker är förvånansvärt underskattat.
Hur många skulle inte vilja läsa mer, eller iallafall hinna läsa mer. Om man inte hänger sig åt speedreading och andra snabbläsningtekniker utan vill njuta av prosa kan man göra det hörvägen. Tänk att hinna läsa mer, för vem säger att du måste läsa själv?
Nu kan du läsa Joyce, Dostojevskij och Proust – i mp3-spelaren!
Det är en marknad som få gett sig in i. Tillfälle!