Tor 11 mars 2010
DEN NORSKA MODELLEN – Segern är norsk
Norges kvoteringslag har varit en succe – lika framgångsrik som det norska skidundret Marit Bjørgen. I dag består styrelserna till 40 procent av kvinnor. Nu vill Spanien och Nederländerna följa efter, Tyskland och Frankrike likaså. Är kvotering rätt väg att gå även för Sverige? VA:s Emanuel Sidea åkte till Oslo med frågan i bagaget.
Snön faller denna onsdag, de vet inte för vilken dag i följd. Intill
Frognerparken i Oslo, i den gråa kolossen till byggnad kallar man
till möte.
”Styrelsemötet har redan börjat”, säger receptionisten i
Næringslivets Hus när jag meddelar vem jag söker och vidare försöker
förklara att jag inte är styrelseledamot.
”Hon svarar inte! Vill du smita in på mötet eller vill du vänta på
henne?” upprepar receptionisten ivrigt.
På hennes disk ligger fem namnbrickor till ännu oanlända ledamöter.
De heter Anne, Kristin, Tone, Marit och Anne Lise. Inga män.
Till slut kommer Nina Solli som förklarar att medlemsföretag och
organisationer ofta lånar konferensrum hos Næringslivets
Hovedorganisasjon, NHO.
När vi satt oss i en soffgrupp med utsikt över den igensnöade parken
förklarar Nina Solli att man delar ståndpunkt med
systerorganisationen i Sverige, Svenskt Näringsliv.
”NHO:s officiella hållning är att vara emot kvotering”, säger Nina
Solli, vars arbete är att ta fram konkreta alternativ till kvotering.
Hon poängterar att kvotering gäller en begränsad del av norskt
näringsliv, 460 bolag, varav 280 börsföretag, berörs. Väl värt att
tänka på mot bakgrund av den enorma uppmärksamhet från hela världen
som lagen tilldragit sig, och att många länder inspireras till att ta
efter. Enligt lagen, som längdmässigt ryms på baksidan av en
mjölkförpackning, ska minst 40 procent av vardera kön vara
representerade i bolagsstyrelserna.
”Lagen gäller strax under 500 bolag, medan vi har 20 000
medlemsföretag. Att bara vissa ska ha en jämn könsfördelning är inte
bra nog. Men för att lagen inte ska utvidgas till att gälla fler
företag arbetar vi för att få fram fler kvinnor till styrelserna”,
säger Nina Solli.
Hon menar att allt sedan lagen började diskuteras 2002 och klubbades
igenom något år senare har debatten på senare år helt stannat upp.
Ingen ifrågasätter kvotering längre. Klart är att Norge gått från att
77 procent av de ledande företagen i landet 2002 inte hade en enda
kvinna i styrelsen till att i dag vara världsledande på jämställdhet
i näringslivet. Hur kunde det bli så?
Norge är inte Sverige – det är tvärtom större skillnader länderna
emellan än vad man kan tro sett till den geografiska och historiska
närheten. Norge är en liten oljenation, opåverkade av
konjunkturnedgångar, utan någon arbetslöshet, där befolkningen vadar
i pengar och dit arbetsvilliga flyktingar väller över landsgränsen
mot öst – det vill säga Sverige.
Vid tidpunkten, strax efter millennieskiftet, leddes landet av en
minoritetsregering som chockade norskt näringsliv. En dag i början på
2002 hade Høyre-politikern Ansgar Gabrielsen, dåvarande
näringsminister, kallat upp en journalist till sitt rum.
”Kom hit, du ska få världens story”, ska han ha sagt.
Följande dag, den 7 mars 2002, kunde norrmännen slå upp dagstidningen
Verdens Gang där Ansgar Gabrielsen levererade nyheten att han var
trött på snack, nu skulle Norge införa en kvoteringslag. Helt utan
att förankra förslaget i det egna partiet eller dåvarande
statsministern Kjell Magne Bondevik.
Förslaget togs väl emot av norrmännen. Det blev vad som närmast kan
beskrivas som ett gisslantagande: politikerna med lagstiftande makt
och näringsliv med ägarmakt var motvilliga, men opinionen var
överraskande positivt inställd till förslaget.
”Det kom som en blixt från klar himlen”, säger Torbjørn Røe Isaksen,
när vi träffas över en snabblunch i Stortingets matsal där menyn
endast erbjuder mackor.
Torbjørn Røe Isaksen var en av Ansgar Gabrielsens starkaste kritiker
inom det egna partiet och dåvarande ordförande för Unge Høyre
(motsvarande Moderata ungdomsförbundet, Muf).
”Det blev modernt att tala om könskvotering, trots att det är en
egenhet och inte en kompetens. Motståndet till förslaget kom för sent
och det var en mindre omfattande diskussion kring detta än vad man
kan tro”, säger Torbjørn Røe Isaksen och fortsätter:
”Ansgar Gabrielsen satte en boll i rullning, och den kunde inte
vändas tillbaka.”
Han anser att lagen kuppades igenom. Att kvoteringslagen snabbt
klubbades igenom berodde på att det satt en minoritetsregering vid
makten bestående av Høyre, Kristelig Folkeparti och Venstre.
”Alla har skit på händerna i dag, ingen kan skylla på någon”, säger
Torbjørn Røe Isaksen mellan tuggorna.
Och lag blev det. Ansgar Gabrielsen gick emot sitt eget parti och med
stöd av oppositionen drev han igenom kvoteringslagstiftningen som
klubbades i Stortinget 2003, trädde i kraft 2006 och företagen fick
följa lagen senast 2008 eller tvångslikvideras.
Sedan dess har Ansgar Gabrielsen lämnat politiken och arbetar i
näringslivet som konsult. Han är ett hett villebråd för medier från
hela världen. Tidigare har han meddelat att han inte längre gör
intervjuer utan att debitera motsvarande 2 850 svenska kronor per
påbörjad timme. Trots upprepade intevjuförfrågningar om kostnadsfritt
deltagande har han inte lämnat något besked till VA.
Det är lätt att se att han lutar sig tillbaka och nöjd ser sitt
politiska verk – bland de berörda bolagen uppnår alla det lagstadgade
kravet om att minst 40 procent av styrelseledamöterna ska vara
kvinnor.
”Om man ska summera lagen: ja – det funkar!”, säger Torbjørn Røe
Isaksen med mackan uppäten, och fortsätter: ”Och det är ju inte alltid
som det funkar med politik. Men man kan ställa sig frågan om det är
nya kvinnor eller samma kvinnor som bara får fler uppdrag.”
Den rätte att fråga är Gunnar Eckbo, fristående styrelseanalytiker
med mångårig erfarenhet av norska styrelser och flitig anlitad av
revisorsbolag såsom Pricewaterhouse Coopers. Han anländer till
hotellobbyn med hela uppslagsverk av norsk statistik som sträcker sig
mer än 15 år tillbaka. Sittande i en Chesterfieldfåtölj på hotell
Bristol presenterar han en alldeles färsk undersökning. I den framgår
att styrelseordföranden anser det vara ett stort och ökande problem
att hitta professionella kandidater. Därtill anser man att
styrelsearbetet över åren inneburit mer ansvar och mer arbete,
vilket gör att man har svårare att locka de bästa tänkbara
ledamöterna, enligt Gunnar Eckbos undersökning.
Mer remarkabelt är det fallande intresset för kvinnofrågan. År 2008
angav 57 procent av styrelseordförandena att det är mycket viktigt
att båda könen är representerade i styrelsen. Året efter har det
fallit till 32 procent. År 2008 ansåg 11 procent att det inte är
viktigt, året efter har det ökat till 22 procent.
På direkt fråga om lagen, alltså hur viktigt det är att
könsfördelningen är jämn ansåg endast 22 procent att det var mycket
viktigt år 2008. Följande år hade det fallit till 8 procent. Jag
frågar vad han tycker, men Gunnar Eckbo är en försiktig general, en
sifferman som hänvisar till protokollet som vi går igenom.
”Konkret betyder det att det inte har varit så viktigt med kvinnor i
styrelserna”, säger Gunnar Eckbo och tilllägger: ”Alltså, ett år
senare tycker man inte det är viktigt att få in kvinnor längre.”
Med ett pillemariskt leende inflikar han, nästan till sist, den mest
intressanta siffran, att det ändå är få kvinnliga chefer i norska
börsbolag. Bolagen må ha kommit upp till lagstadgade nivåer men bland
styrelseordföranden år 2009 var endast 18 kvinnor, bara 6,4 procent,
övriga 265 var alla män.
Enligt statistik från NHO finns samma tendens bland ledande
befattningshavare. Under femårsperioden år 2004 till år 2008 låg den
kvinnliga andelen av verkställande direktörer på 15 till 16 procent
utan någon egentlig positiv trend att tala om. Däremot bland chefer
finns en början till långsam ökning på en procentenhet per år, från 20
procent 2006 till 22 procent 2008. I det tempot kommer en kvinnlig
andel om 40 procent nås om mer än 15 år, 2026. Men det kan påskyndas,
menar Nina Solli på NHO.
”Genom att utbilda kvinnor inom de områden där det kan behövas
kompetens för styrelsearbete”, säger Nina Solli, chef för Female
First-programmet som NHO driver.
Så i stället för att endast leta ser man också till att producera.
Female First är närmast en styrelsefabrik, även om de själva inte
kallar det så. Sedan 2003, då programmet startade, har man antagit de
allra bästa kvinnliga toppcheferna och utbildat dessa inom områden
närliggande styrelsearbete.
”Vi bearbetar och går igenom det motstånd som man kan ha för att gå
in i en styrelse. De som går programmet får lära sig
aktiebolagslagen, hur styrelser jobbar i team, retorik och
argumentation, presentationsteknik, om ägaransvar och vad det är för
skillnad på börsbolag och andra aktiebolag. Allt för att utveckla
sitt ledarskap och sig själva”, säger Nina Solli.
1 251 kvinnor har tagit examen och utfallet är att var tredje kvinna
inom två år efter deltagande fått förfrågningar om styrelseuppdrag.
Detta har varit ett sätt att få politikerna att inte utvidga
lagen, menar Nina Solli.
”Nu är det för sent att försöka få bort kvoteringslagen”, säger Nina
Solli och tillägger att efter lagen trädde i kraft har debatten
dragit åt annat håll.
”Det är en ny attityd i näringslivet. Inte längre en argumentation om
vad för styrelse man ska ha, utan vad ska vi ha för ledare och vilken
ledarstil.”
Fjorton våningar upp över ett snötäckt Oslo sitter Bjørg Ven, advokat
och partner på advokatfirman Haavind. Från sin stol har hon god
utblick över norskt näringsliv. I mer än trettio år har hon varit det
som i Norge kallas styrelsegrossist och i Sverige heter
styrelseproffs.
”När lagen infördes tyckte jag det var så dumt”, säger Bjørg Ven, som
suttit i ett stort antal styrelser, bland andra hos mobiloperatören
Telenor och i dag i det börsnoterade industrikonglomeratet Orkla ASA,
och fortsätter:
”När jag var ung sade jag att jag aldrig tar ett styrelseuppdrag bara
för jag är kvinna. Men det gjorde jag, först i en statlig styrelse -
staten har verkligen varit en föregångare. Jag är glad att jag fick
chansen. Och jag är glad för att fler kvinnor har fått chansen nu. Om
man bara letar tillräckligt hittar man dem nog.”
Hennes syn på kvoteringslagen är väldigt talande för näringslivet:
måhända att det än i dag knorras och beklagas men lagen är på plats
och det är bara att gilla läget. Men en jurist som Bjørg Ven bör ha
synpunkter på att äganderätten undantas när staten kräver kvinnor.
”Äganderätten är ett argument som användes i debatten. Men ägarna får
privilegiet att välja vilka kvinnor det blir”, säger Bjørg Ven och
erbjuder mineralvatten, denna vecka är Oslos kranvatten odrickbart.
Hon anser att man ännu befinner sig i en tillvänjningsperiod, att
vissa kvinnor tar på sig för många uppdrag åtgärdas – vägledande bör
vara att ledamöter inte ska ha fler styrelseuppdrag än i två tre
börsbolag vid sidan av ett annat jobb. Och att väga in andra
mångfaldsaspekter blir alltför krångligt i rekryteringen.
”Hälften av jordens befolkning är kvinnor, det är gott underlag”,
säger Bjørg Ven.
I jämställdhetens namn, bör inte advokatbyråer ha minst 40 procent
kvinnliga partner?
”Nej. Vem som ska bli partner är en annan sak. Det handlar om vem som
har lust, vem som kan och vem som vill”, säger hon.
Några år efter införandet, vad tycker du om kvoteringslagen?
”Jag tycker det är positivt”, säger hon.
Låt oss spola tillbaka till Stortinget där Torbjørn Røe Isaksen ännu
sitter med tänderna i laxmackan, vänd mot Sverige och
kvoteringsdebatten. Han manar till rannsakning.
”Ni bör fundera – vad är frågan? Jo, om vi ska ha kvinnor eller inte.
Om man ser till Norge har diskussionen stannat upp”, säger han, och
säger att kvinnor är underrepresenterade i ledningsgrupper men
kvoteringslagen gör att frågan inte uppmärksammas.
Statistiken visar att endast 16 procent av toppcheferna är kvinnor.
Detta bör vara en mer viktigt fråga, att kvinnor får dela den dagliga
makten. Bör inte lagstiftningen omfatta detta eller fokuseras på
ledningen i stället? Med den frågan träffar jag jämställdhetsminister
Auden Lysbakken. Strax före vårt avtalade möte ställer han in med
förklaringen att han inte har tid, och för fram sin kvinnliga
statssekreterare Henriette Westrin. Hon tar glatt emot på barn-,
jämställdhets- och inkluderingsdepartementet.
”Det är en balansgång om hur mycket man ska reglera. Det är viktigt
att kvinnor får vara med och ta de stora, strategiska besluten”,
säger Henriette Westrin.
Henriette Westrin summerar lagen till en riktig succé.
”I dag är det lite som röklagen, ingen tänker på att den finns utan
det bara funkar. I mitt parti, Sosialistisk Venstreparti, har
jämställdhet varit en prioriterad fråga och det är viktigt att man nu
har en lag. Vi har fortsatt jobb kvar att göra”, säger hon och
tillägger att hon roas av att Sverige visar intresse för
jämställdhetsarbetet i Norge.
”Länge har man i Norge pekat på Sverige, att ni är bra på
jämställdhet, nu tycker jag det är kul att ni kan lära av oss.”
Center for Corporate Diversity i Oslo, under ledning av Marit Hoel,
norska regeringens särskilda utredare av jämställdhet i näringslivet,
har visat att 70 kvinnor i näringslivet delar på 300 styrelseuppdrag.
Det finns också extrema exempel där en kvinna haft 61
styrelseuppdrag. Enligt Marit Hoel beror detta på att kvinnorna byggt
nätverk och därefter använt dessa som rekryteringsbas.
Henriette Westrin anser inte det vara något problem utan är
övergående.
”Nu har det blivit en maktkoncentration som varit bland män, att man
väljer dem man känner har män också gjort. Många av kvinnorna är
kompetenta, men det tar tid att plocka in nya personer”, säger hon
och vill inte precisera om antal uppdrag också ska begränsas av
lagstiftning.
Kan det inte bli så att ordförande, som till 92 procent är män, med
den till 80 procent manliga ledningen styr bolaget och att styrelsen
blir marionettdockor?
”Det behövs starka kvinnliga röster som gör sig hörda om det skulle
bli så, och de rösterna får man genom att låta dem sitta i
styrelser.”
Varför detta fokus på kvinnor? Etnicitet och ålder är förbisedda – i
Sverige har 20 procent av befolkningen utländsk härkomst, ska inte
den gruppen också ha styrelserepresentation?
”Ja, det finns andra avvägningar såsom sexuell bakgrund, sociala
förhållanden och så vidare. Frågan är hur långt man ska ta det. Men
faktum är att halva befolkningen på jorden är kvinnor.”
Om Sverige skulle införa lagen, vad har du för lärdomar att dela med
dig av?
”Vi hade en stegvis övergång där lagen utvidgades till att gälla fler
och fler företag. Jag tycker inte att det behövs, det bör gälla för
alla samtidigt. Och jag tycker det är sunt att fokusera, inte på
familjeägda privata företag, utan på de stora företagen”, säger
Henriette Westrin.
Omvärlden har tagit notis, den norska modellen sprider sig som en
löpeld. Nederländerna och Spanien ska följa efter, Frankrike väntas
göra likaså. Storbritannien, Belgien och Tyskland överväger också
lagstiftning. Till den skaran sällar sig också Sverige även om det
sista inte är sagt i frågan.
Är lagen en tillfällig lösning tills näringslivet får fram kvinnor?
Om den ska bort diskuteras inte i Norge. De senaste åren har
intresseorganisationer, partier och näringslivsprofiler grävt ner
stridsyxan. Torbjørn Røe Isaksen menar att det är politiskt omöjligt
att avskaffa en lag som redan införts.
”I dag är det inte längre någon som talar om en reversering, lagen är
där och försvinner inte. Diskussionen är död”, säger han.
På den andra politiska kanten är Henriette Westrin och hon instämmer
delvis. Hon nickar och förklarar att lagen inte ska bort eller fasas
ut, trots att man nått 40 procent. Tvärtom tror hon att kvoteringslag
enligt norsk modell fortsätter sin spridning.
”Jag tror att fler och fler tar efter”, säger hon och tillägger att
man kan bortse från nackdelarna: enskilda kvinnliga ledamöter med för
många uppdrag och att ledningsgrupperna saknar kvinnor.
”Det är inte ett argument för att inte införa kvotering.”
EMANUEL SIDEA
BILDTEXT:
Officiellt emot kvotering. Nina Solli på Næringslivets
Hovedorganisajson söker alternativ till den norska kvoteringslagen.
Upphovsmannen. Dåvarande näringsminister Ansgar Gabrielsen kläckte
iden om en kvoteringslag.
Vänjer sig. Advokaten och styrelseproffset Bjørg Ven gillar läget,
men ogillar kvotering.
Har inte tid. Jämställdhetsminister Auden Lysbakken ställer inte upp
på intervju.
Motståndaren. Torbjørn Røe Isaksen anser att lagen kuppades igenom
Stortinget.
Utredaren. Marit Hoel är utredaren som upptäckt att kvinnor är lika
maktsugna som män.
Förespråkaren. Statssekreteraren Henriette Westrin tror att allt fler
länder kommer att ta efter Norge.
FAKTARUTA: Kvotera eller tvångslikvidation
Enligt kvoteringslagen ska minst 40 procent av bägge kön finnas
representerade i företagens styrelser. De som berörs av lagen är
statliga bolag och alla norska allmänna aktiebolag, det vill säga
börsbolag och andra med spritt ägande.
För offentliga bolag har lagen gällt sedan 2004, för de andra sedan
januari 2006 med en övergångsperiod på två år. Lagen följs i dag av
samtliga berörda bolag: 40 procent av styrelserna utgörs av kvinnor.
Tvångslikvidation väntade de företag som inte följde lagen, men har i
dag mildrats till att företagen kan tvingas göra tvångslikvidation.
