De senaste två tre åren har jag besökt Nigeria, Egypten, Kongo-Kinshasa och Zambia och ett antal andra länder där den svenska Lundinfamiljens företag sysslar med olje- och gruvprospektering. Ofta har jag tittat på just deras verksamheter vid mina besök.

Tidigare i år träffade jag också en av deras forna ordföranden, nuvarande utrikesminister Carl Bildt – hans engagemang var föremål för Kerstin Lundells bok häromåret, som jag uppmärksammat här på sidan.

Efter mina nedslag har det blivit allt tydligare att bröderna Ian och Lukas Lundin – som leder Lundingruppen – steg för steg förändrat och fokuserat affärsstrategin. Från att ha varit diktatorerna bästa vän till att ge sig in på mer stabila marknader: från Nigeria till Nordsjön – som också är rubriken på min artikel i Veckans Affärer (nummer 17, 2011). Den publicerades häromdagen. I samma tidning har jag också gjort en intervju med Ian Lundin, på bild här till höger. Missa inte det numret.

UPPDATERING 17 MAJ. Numera finns min artikel om familjen Lundin och intervjun med Ian Lundin att läsa på nätet.

Andra om: Veckans Affärer, olja

STOCKHOLM. För drygt en vecka sedan besökte jag Libyen – därifrån skrev jag en artikel som publicerades i Veckans Affärer (7/4). Jag besökte Tobruk, en liten men viktigt hamnstad som ligger cirka två timmars bilfärd (12 mil) från gränsen mot Egypten.

På den resan gjorde jag också ett kort stopp vid oljeraffinaderiet i Tobruk – bilden ovan är tagen utanför.

Medan kriget pågår med ständigt ny frontlinje är det just från den rebellkontrollerade hamnen i Tobruk som fartygen lastas med olja. Ett fartyg från Libyen lastat med 550 000 fat olja passerade Suezkanalen i morse.

I en intressant BBC-intervju kommenterar chefen för rebellernas oljeföretag i Tobruk den senaste utvecklingen. Bortsett från det så påtagliga kriget är ett stort problem att de flesta oljearbetare har flytt. Två tredjedelar av oljefälten drevs av företag som inte är kvar i landet.

Andra om: Libyen, olja

STOCKHOLM. Sex flyg, tre länder (fjärde var transitland) och över 3000 km tillryggalagt med tåg, bil, taxi och minibuss i Nordafrika. Allt för ett reportage.

Jag har varit ute på fält i en halv månad för att träffa ett 40-tal personer: experter, investerare, analytiker, direktörer, börs-vdar, ministrar, investmentbankers, chefredaktörer, daytraders, valutahandlare, politiska fångar, aktivister och politiker i Nordafrika.

Detta efter att jag i februari som bekant gjorde ett stort temanummer från subsahariska Afrika. Nu har jag, som vissa av er vet, varit i bland annat London, Tobruk, Alexandria och Kairo i syfte att söka svar på vad som händer med Egyptens ekonomi nu när dammet lagt sig. Och i krigande Libyen där man nu ska sätta igång oljeexporten från rebellkontrollerade områden.

Knappt har jag hunnit borstat bort ökendammet från mina kläder när det 10-sidiga reportaget imorgon publiceras i Veckans Affärer nummer 14, 2011. (Prenumeranter kan läsa tidningen redan från kl 22 ikväll på VA.se). Missa inte!

Dessutom anordnar vi en Afrikafrukost imorgon bitti kl 8, där jag tillsammans med chefredaktör Anna Körnung leder ett seminarium om Afrika ur ett affärsperspektiv. Jag har fått höra att det är helt fullbokat med väntelista. Ni som har anmält er ser jag fram emot att träffa imorgon.

Andra om: Veckans Affärer, Afrika, Nordafrika, reportage

ISTANBUL. Befinner mig i transit i Turkiet. Flyget är försenat. Ett utmärkt tillfälle att påminna dig om ett reportage jag skrivit och som publicerades i förra veckan.

Hur kan det vara så att vissa företag skriker efter personal, samtidigt som Sverige har en historiskt hög arbetslöshet. Utbildning torde väl svaret vara? Jag borrar mig ner i frågan om varför det finns en obalans, eller kalla det en missmatchining mellan arbete och arbetslösa. Missa inte min artikel i VA nummer 13, 2011.

Andra om: ekonomi, reportage, arbetsmarknad, Veckans Affärer

STOCKHOLM. Försöker överblicka händelserna i Mellanöstern just nu. Omvärldens fokus verkar åter vänt till regionen sedan de japanska kärnkraftsproblemen stabiliserats en aning. Det var länge sedan så mycket hände samtidigt; vilket jag också skrev om på Expressens kultursidor i lördags, där jag betonade modellbyggens betydelse – ett ämne jag ska återkomma till längre fram.

Förutom utvecklingen i Libyen, som medierna rapporterar flitigt om, försöker jag ta in utvecklingen i de andra länderna i Mellanöstern.

I fredags dödades 52 demonstranter i Jemen och allt fler vänder sig mot presidenten. I grannlandet Oman har oljearbetare strejkat. I Bahrain har protesterna spridit sig utanför huvudstaden Manama.

I Egypten har folket sagt ja till konstitutionella tillägg, men oro och inrikesministeriet brann i dag, tisdag 21/3.

I söndags demonstrerade minst 20 000 mot det politiska systemet i Libanon och i grannlandet Syriens södra stad Daraa har också haft protester.

Som världen utvecklas just nu finns det all anledning att inte glömma bort länderna där inte flygbombningar sker.

Andra om: Mellanöstern, politik

STOCKHOLM. Den 30 mars i år fyller Ingvar Kamprad 85 år. Sitt Ikea har han tagit från en liten handelsbod till att i dag vara världens största möbeljätte med över 125 000 anställda. Men vad kommer att ske med Ikea-imperiet vid hans frånfälle?

Det är inte en obefogad fråga även om företrädare för Ikea och Kamprad själv inte gärna besvarar den.

Ett annat bolag med en minst lika stark företagsledare är Apple med sin Steve Jobs. Företaget befinner sig i samma läge då han på grund av sjukdom inte längre kan arbeta. Därtill finns många fler exempel.

Med utgångsläget vilken betydelse har enstaka stjärnor för ett stort och framgångsrikt företagsbygge,  har jag skrivit en artikel i Veckans Affärer, nr 11/2011. Läs den.

Andra om: Veckans Affärer, artikel

Det rör på sig i Dubai. Jag som mer eller mindre åkt skytteltrafik till Dubai och Förenade Arabemiraten (UAE) senaste året följer med stor oro utvecklingen i Bahrain.

Som bekant har 500 poliser från Arabemiraten och 1000 militärer från Saudiarabien gått in i det lilla kungadömet för att hjälpa regimen att trycka tillbaka demonstranterna som kräver förändring. Som jag skrev i VA nyligen saknas inte icke-demokratiskt valda ledare i regionen och det är en bara en tidsfråga tills detta sprider sig vidare bland GCC-länderna.

Och när nu UAE blandar sig in i en annan stats angelägenheter, finns det alla skäl att tro att medborgare som bott i Dubai, Ajman och de andra emiraten i generationer men ändå inte får räknas som fullvärdiga emiratier går samman och kräver förändring. Ett avskaffande av etnokratin.

Passa på att läsa min intervju med Dubais mäktige Azzan Al Ghurair (på bilden till höger), som bland annat äger oljebolag i Libyen och den stora banken Mashreq. I intervjun från 2010 förklarar han varför Förenade Arabemiraten inte behöver demokrati!

Andra om: Dubai, politik, MENA