Tor 25 mars 2010
SPECIAL: FINANSSTOCKHOLM – Rapport från Stureplan
Bonusar, girighet och makt är de typiska symbolerna för finans- branschen. Men vilka är de egentliga drivkrafterna och hur står det till i Finansstockholm år 2010?
Finansens myter
I Kungsträdgården i Stockholm denna fredagskväll är det fortfarande
bitande minusgrader. Inne på Café Opera träffas de två
entreprenörerna, vars olika bolag värderas till runt en halv miljard
kronor. De är inga kända ansikten i medierna eller på krogen, utan
flyter in i mängden. Vid ankomsten klockan ett, efter en middag på
närliggande restaurang, leds entreprenörerna med sällskap till det
förbokade bordet i mitten av dansgolvet. Det manliga sällskapet består av
vänner och bekanta från jobb, någon affärspartner, en fondförvaltare
och ytterligare två entreprenörer. Och så ett halvt dussin kvinnor
som umgänge. Stämningen är frejdig, inte mycket kommuniceras verbalt.
Musiken dånar och skrikpratandet hålls till ett minimum runt bordet,
där en ishink med en butelj bubbel och en flaska sprit redan finns
framme.
Tio minuter senare bär personalen in en femtonlitersflaska champagne
på vilken det sitter ett stort tomtebloss. Många i lokalen vänder sig
mot den upplysta flaskan och sällskapet som tar för sig. Det sprutas
inte utan en av värdarna, som senare ska plocka upp notan, häller upp
med flaskan lyft över axeln och serverar sällskapet glasvis. Det
skålas och dansas smått, spontana glädjetjut hörs när musiken
varieras. Glas förloras i golvet samtidigt som nya och gamla
bekantskaper ansluter sig sällskapet. Trettiofem minuter senare är
flaskan tom och proceduren upprepar sig. De båda entreprenörerna
firar helg med ett tempo på 22 300 kronor per flaska.
Några dagar senare, på HQ:s mäkleri på Blaiseholmen, sitter
mäklarchefen Magnus Oppenstam. Han dömer ut den typen av livsstil.
”Tomma tunnor skramlar mest. De som varit framgångsrika och varit det
ett tag, de behöver inte öppna champagneflaskor som kostar 30000
kronor”, säger han när vi dricker eftermiddagskaffe, och tillägger
att han vill slå hål på en av myterna: ”Finansbranschen är ingen
glidarbransch.”
Och den tid av exceptionellt välbetald finansbransch är förbi, menar
Jon Jonsson, Carnegies mäklarchef under 2008-2009, då firman inte
hade bonus.”I Stockholm är bonuskakan helt borta – ingen tjänar pengar.
Det är nog svårt att göra ett case av att folk tjänar pengar”, säger han
på telefon från New York där han numera sitter och gör affärer på
börsen.”Tvärtom, det finns en överetablering av investmentbanker och
mäklarfirmor för att det ska vara lönsamt.”
Han och många fler ska det visa sig, menar att den bild som du och
jag och allmänheten har av finansbranschen, är passe och hör till
dåtid. Ja, bonusar på tiotals miljoner har betalats ut men livsstilen
överensstämmer inte med finansbranschens verklighet. Snarare är det
entreprenörer av olika slag som gjort sig en hacka eller så är det
säljare som sätter sprätt på sin rörliga ersättning, som lyfts fram i
medierna och därmed bekräftar den forna nidbilden av finansmän som
skumpasprutande brats med backslick. Finansfolk vet nämligen att
hålla låg profil.”Mäklarbranschen har i sig inget att tjäna på större
öppenhet och man motarbetar det å det grövsta. Det finns inte mycket att
vinna på att vara med för mycket i medierna”, säger Jon Jonsson.
Men nu öppnas dörren hos mäklarna och branschens aktörer. Välkommen
in till den verkliga finansbranschen.
Finansens vardag
Före morgonrusningen i trafiken har kader av välstrukna skjortor
tagit sig till Kungsträdgården i centrala Stockholm. Med väskorna i
hand eller på ryggen skyndas det till jobbet. Här är de kvinnor i
dräkt och de numerärt många fler männen i kostym som sörjer
finansbranschen: obligations- och aktiemäklarna, analytikerna och
räntehandlarna, investmentbankirer och prop-traders, corparna och
alla andra.
På cykel från hemmet på Lidingö till fondkommissionärsfirman Öhman i
Berzelii park, någon gata från Kungsträdgården, kommer vice vd:n Olof
Manner. Klockan är inte ens halv åtta på morgonen när han vandrar upp
till firman, där han jobbat i 22 år.
”Att vi är inne i en förändring är klart: nu går vi mot en återgång,
back to basics”, säger han senare samma dag över en entrecote på
hotell Diplomat på Strandvägen och inflikar att det finns
missuppfattningar om branschen:
”När Stig Malm och Göran Persson kallade oss för finansvalpar, på den
tiden var vi unga. Då var det inga 50-åringar som jobbade utan det
som kallades flinande 25-åringar. Och så har begreppet hängt med. I
dag är det ont om valpar i branschen. Tillflödet på nytt folk är
litet. Marknaden har numerärt kontraherat jämför med hur det var på
1990-talet.”
Finansmarknaden har också fått rejäla törnar efter att finanskrisen
drivit världsekonomin in i en lågkonjunktur. Utomlands har
massavskedningar skett, Sverige har klarat sig bättre. Snart två år
efter att finanskrisen bröt ut verkar branschen vara tillbaka i någon
mån. Vid bordet intill Olof Manner diskuterar tre män i övre
medelåldern en stundande nyemission och en av dem viftar med ett
avtal som ska signeras. Återhämtning verkar har skett: aktier
handlas, börsen stiger, obligationer emitteras, emissioner
fulltecknas och börsnoteringar är på gång.
”Norden har de senaste två åren inte drabbats hårt, det var värre
1991-92. Internationellt sett har omvärlden drabbats hårdare. Och
just nu är vi i ett bättre läge än förra året”, säger Jan Olsson,
Nordenchef på Deutsche Bank, när vi träffas på kontoret en dag då han
är i Stockholm.
”Vi ser ljusare på allting, det är generellt sett en bättre stämning
på kapitalmarknaden. Men än är vi inte där vi borde vara”, är Jan
Olssons sammanfattning.
Olof Manner har sett ett och annat under två decennier på Öhman: en
bransch växa fram och utvecklas med dess uppgångar, krascher, och
återgång. Så vad är att vänta härnäst? Med köttstycket framför sig
målar han upp den kommande utvecklingen.
”Om man på 70-talet sa att man jobbade på bank svarade folk ‘fan va
tråkigt’. Jag tror att det kan komma tillbaka. Finansvärlden blir
mindre glamorös, lite mer konform”, säger Olof Manner.
Han vill också hissa en varningens flagg just i den brännande
ersättningsfrågan.
”Viljan från politiskt håll att ta bort bonusar leder till
förändringar av verksamheten. Vem vet vad det skapar för nya
skevheter i systemet”, varnar han.
Mer därom längre fram, mer grundläggande är frågan om vilka alla
dessa finansmänniskor egentligen är?
Finansens människor
I en korsning ligger Stureplan, det som blivit sinnebilden för
finansbranschen i Sverige. Finansplats Stockholm är inte Värtahamnen
där Nasdaq OMX sitter, som finansmarknadsminister Mats Odell försökte
få det till, utan området spänner snarare från Brunkebergstorg till
Kungsträdgården och Blaiseholmen i syd till Strandvägen och ut över
merparten av Östermalm, upp till Karlavägen och avslutande vid
Karlaplan. Merparten av de finansanställda som inte flyttat till
Lidingö, Djursholm eller Bromma – både bor och jobbar i området.
Tusentals arbetar inom bank- och finansföretag bara i Stockholm.
Finansförbundet har 38 000 medlemmar. Räknar man de mäklare,
analytiker, investmentbankirer och andra som man syftar på när man
talar om finansfolk är de inte fler än 1500-2000 personer, enligt
Peter Norberg, forskare på Handelshögskolan i Stockholm, som kartlagt
gruppen.
HQ:s Magnus Oppenstam, som jobbat i tretton år på firman varav de sju
senaste som mäklarchef, klargör vad som förväntas av mäklarna.
”De är här från halv åtta, vi har morgonmöte klockan åtta, och så
stänger börsen halv sex. På kvällen kan det vara företagsbesök eller
representationsmiddag. Ja, det går att jobba ihjäl sig här.”
Myten om att alltid vara uppkopplad, alltid ha koll på sina
positioner, stämmer till stora delar – finansanställda jobbar mycket
och länge. Denna dag, liksom de flesta andra, ska Olof Manner
återvända hem runt halv sju.
”Det är väl inget, kan unga som precis kommer ut från Handels, säga.
Jo, gör du det i 22 år så får du se hur det påverkar familjen att
komma hem och käka middag framför tv:n. Gör man ett misstag är
nedsidan ofta större än den potentiella uppsidan, sedan är det ett
mentalt tungt jobb: det sprutar in information från alla håll”, säger
han med utpräglad göteborgska.
De som arbetar med finans har i genomsnitt en hög lön. Medellönen är
över en miljon kronor per år inklusive bonus, och detta gäller inte
bara för gräddan utan den stora breda massan, enligt Peter Norberg
som djupintervjuat många av de berörda. Under de goda åren, peaken
var 2007, kunde utfallet bli mer än 10 miljoner kronor. De klarast
lysande stjärnorna kunde få 15-20 miljoner. Pengar är en viktig
drivkraft för branschen, menar Peter Norberg, som skrivit flera
böcker på temat.
”Många har en väldigt stark inriktning på konkurrens och tävling.
Både att man har ett personligt intresse åt det hållet och att
ständigt känna av det i arbetet och tilltalas av det. I någon mån
finns ett intresse för pengar och det är bland de mest välavlönade
arbeten du kan ha”, säger Peter Norberg och förklarar vidare gruppens
karaktär:
”Det finns en stark vilja att vara framgångsrik. Vad man gör för sin
firma är det allra viktigast sättet att vara framgångsrik. Och en
väldigt hög ersättning för en själv är bästa kvittot på ens
framgång.”
Men att vara framgångsrik är inte detsamma som att veta bäst eller
förstå något bättre eller djupare än andra, utan endast tillräckligt
för att dagligen kunna omsätta det i kronor och ören för firman.
Michael Lewis, författare till några av världens mest sålda
finansböcker, sammanfattade sin analys av finanskrisen och
branschens kultur i samband med den just utgivna ”The big short”.
”Wall Street är villigt att lura sig självt för att det har betalat
sig att göra det. Det är en av lärdomarna från detta. Om du betalar
folk för att inte se sanningen, så ser de inte sanningen. Och Wall
Street betalade folk för att de skulle se något annat”, sa Michael
Lewis i en intervju i ”CBS 60 minutes” häromveckan.
Bankerna talar inte om detta, utan det hör till yrkets villkor. Det
talas inte ens om det internt – varför nämna något som alla redan
vet? ”Företagsledare vill att handlare ska ta stora risker. Då ger man
sin handlare incitamenten. Det kan vara värt att en enstaka anställd
förlorar fem miljoner så länge de flesta tjänar lika mycket. Det
moraliska beteendet blir svårare att avgränsa om ens chef pressar en
till att ta större risker”, säger Peter Norberg.
Länge var bilden att finansbranschen lockade de allra smartaste
studenterna från högskolorna. Den stämmer inte, menar man.
”De smartaste gubbarna jag har jobbat med är inte kvar i branschen.
De smartaste ser en sak och har rätt, men tajmningen! Är du för smart
så hinner marknaden inte med och du straffas ut. Man får inte vara
för snabb”, säger Olof Manner.
Med andra ord, spelar du systemet rätt så vinner du, inte för att du
har rätt utan för att du gör rätt i den givna situationen. Samma spel
gäller i jakten på allt högre ersättningar. De höga lönerna var
summan av ett relativt spel, menar Jon Jonsson.
”I slutet av dagen vet de flesta att de varit hysteriskt överbetalda
för sitt arbete. Då är det rätt okej att nu gå över till att bara
vara överbetald”, säger han och fortsätter:
”Vad kan de göra? Om man inte byter jobb, ja då är det bara att
stanna kvar och minnas glansdagarna. För den här sektorn är det game
over. Ingen betalar någonsin mer sådana bonusar som vi sett
tidigare.”
Magnus Oppenstam slår undan iden om att finansmän skulle vara
vidlyftiga på krogen, en bild som har förföljt branschen länge.
”Det är delvis kundstyrt – men många har också blivit äldre. Så det
är mer företagsbesök och företagsresor, vi träffar bolagen. Sedan
har man inte tid för det, man ska ta hand om familjen. När jag
började 1997, då var man ute mycket mer. Men jag tycker att mediernas
kampanjande kring detta har varit bra, det har gjort att man
ifrågasatt beteenden”, säger han.
Vad enorma bonusar och vidlyftig krogkonsumtion har gemensamt är
excessen. Men varför är det så provokativt? Excesser och höga
ersättningar är delvis tidens anda, enligt Adam Phillips, en brittisk
psykolog. Han menar att 1900-talet definierades som en tid av
extremer, och att 2000-talet är en tid av excesser.
”Överflöd och excesser är ett sätt att påminna oss om vilka regler
som gäller för samhället”, hävdar han i en essä.
”Excessernas väg leder till visdomens palats”, skrev poeten William
Blake och i ett annat sammanhang: ”Du vet aldrig vad som är nog
förrän du vet vad som är mer än nog.”
Adam Phillips fortsätter vidare: ”Om vi kan identifiera girighet,
borde vi veta hur folk ska belönas. Om vi blir äcklade av överdrift,
måste vi veta vad som ska vara normalt – hur mycket folk bör jobba,
hur mycket konkurrens och tävlan det borde vara och vilka positioner
som ska vara möjliga och hur stora bolag ska vara utan att hota
ekosystemet de verkar inom – i det här fallet det finansiella
systemet.”
Så vad tycker samhället? Något tydligt svar finns inte, annat än att
finansminister Anders Borg sagt att bonusar måste bort. Svenska
banker som fått statshjälp ska inte betala ut bonusar. Från
årsskiftet kräver Finansinspektionen att bankerna håller inne minst
60 procent av den rörliga ersättningen i tre år bland dem som räknas
som riskpersoner, vilka dessa är avgörs av respektive bank.
För branschen innebär det att man nu måste anpassa sig till de nya
förutsättningarna.
På ett personligt plan har finanskrisen fått till följd att många
numera agera annorlunda, hävdar Peter Norberg.
”Beteenden förändras även hos personer när villkoren på marknaden
förändras: man blir lite mer försiktig, mer konservativ,
tillbakadragen, går tillbaka till gamla mönster som fungerat
tidigare”, säger han.
Andra beteenden sitter mycket djupare och kan inte förändras även om
omvärlden förändrats radikalt.
”Det finns studier som pekar på att folk i finansbranschen skulle ha
fler psykopater än i övriga samhället. I intervjuerna som jag gör
beskrivs folk av sina kolleger som klart psykopatiska,
narcissistiska, ja, machiavelliska. Tendensen är att det är mer
utbrett på finansmarknaden än på annat håll, om det råder inget
tvivel om”, säger Peter Norberg.
Men vad är det som gör att ett psykopatiskt beteende är mer vanligt
förekommande i finansbransch än bland folk i gemen, kan man fråga
sig utan att famla bland enkla förklaringar om att det bör höra ihop
med penningbegär.
”Det finns en egoism, ett ointresse för andra människor och ett
intresse för pengar – att göra det som gynnar en själv. Även i vissa
fall, att utnyttja andra i egna syften. Sedan att allt är
förhandlingsbart, inget är rätt och man kan göra allt för att uppnå
egna syften. Aggressiviteten är också viktig och märks på marknaden.
Inte så att det blir som i filmen ‘American psycho’, som visar mer
fysisk aggression, utan en mental aggressivitet, viljan att vinna”,
säger Peter Norberg.
Han tillägger också att många har ett stort mod, större vad människor
i genomsnitt har.
”De kan göra något som andra upplever som känslofullt helt utan
känsla: handlare som handlar med flera miljarder i enstaka
transaktioner på penningmarknaden, helt befriat från känslor”, säger
Peter Norberg.
HQ:s mäklarchef Magnus Oppenstam – som dagligen leder arbetsstyrkan
på 30 personer – har en lite annorlunda syn på mäklare: de är glada
och modiga människor. Han menar dessutom att yrkesrollen har
förändrats, från individuellt fokus till team. På HQ jobbar mäklarna
och analytikerna tillsammans.
”Mäklarna är drivna och sociala. Du ska sälja och bygga förtroende
med ny kund. Samtidigt får du snabb respons, feedback på dina ideer.
Det är en självförtroendesport. Den känner du igen från krogen”,
säger han och tillägger:
”Om du ser dig omkring, i dag finns det inga fixstjärnor bland
mäklarna som på 1980-talet. Det blir också en skillnad mot förr, om
man har en dålig dag kan man överlåta telefonen till någon annan i
laget. Individualismen är förbi och lagarbete är nyckeln till
framgång i dag. Från kundens sida blir det ett team man anlitar, inte
en enskild mäklare.”
För mäklarfirman är det också en taktik för ökad lönsamhet. Kunder
betalar mer när många mäklare står till tjänst. För firman är det
minskade personberoendet en riskspridning. Byter mäklaren jobb
förloras inte kunden. Genom att arbeta i team har man också lyckats
fördela ersättningen på flera.
”När man har lönesamtal försöker man identifiera hur viktig personen
är i teamet. För pengar är absolut en drivkraft. Människor behöver
bekräftelse och tävlingsinriktade människor behöver ofta bekräftelse
och bli sedda”, säger han och tillägger att han tror tiden då
enskilda mäklare kunde lyfta enorma bonusar på att handla aktier är
förbi.”Men man finner nya vägar. Sedan tror jag att de mindre, nischade
firmorna som dyker upp blir mer partnerägda.”
Finansens framtid
Omvandlingen av finansmarknaden pågår och febrilt arbete råder.
Deutsche Banks Nordenchef Jan Olsson arbetar i samma tempo som under
högkonjunkturåren: över 300 dagar om året sätter han sig på ett flyg
åt något håll och i Stockholm är bostadsadressen Grand Hotel. Trots
att tystnad råder på kontoret, 30 sägs jobba där, menar han att
affärer är på gång.
”Jag tycker att det blivit bättre och tror att vi kommer ur krisen
och går åt rätt håll. 2008 var ett surt år för branschen. Men det var
inte bara bonusar som ledde till krisen. Och banker kommer återigen
att generera vinster. Det måste bara till mer stabilitet och
tillväxt”, säger Jan Olsson.”Jag tror att politiker nog vill se en
positiv utveckling på kapitalmarknaden i Norden.”
Men varför ger ni inte politikerna mothugg och ger er in i debatten,
frågar jag.”Jag tycker vi syns rätt mycket och deltar i debatten. Varför
branschen i stort inte deltar? Kanske är den allmänna uppfattningen
den, men personligen tycker jag att bankerna, inklusive vi, deltar i
debatten.”Olof Manner på Öhman varnar för att politikernas vilja till
inblandning och att plocka politiska poäng kan leda till att
skruvarna dras alltför hårt när branschen ska tyglas.
”Politiskt kanske man går längre i regleringar än vad som långsiktigt
är nyttigt för branschen, bara för att det på kort sikt kan vara
politiskt gynnsamt”, säger han.
Olof Manner menar att finansmarknaden i Sverige är ganska stel
jämfört med många andra länder då marknaden domineras av några
ägarsfärer och storbanker.
”Etablerade firmor och storbanker har anpassat sig till de nya
regelverken. De ökade kraven på administration och kontroll skapar
etableringströsklar för nya företag samt problem för mindre företag.
Det kan komma att förstärka oligopolet.”
Finansbranschen i den skepnad som vi sett den är över, enligt
bedömningen i branschen.
”Tidigare byggde firmor som Carnegie, Alfred Berg och andra på
duktiga 25-åringar som kom direkt från skolan och jobbade ihjäl sig.
De var underbetalda första åren i karriären – trots att det var de
produktiva i firman. Men kulturen är nu fullständigt sönderslagen.
Har man inte unga och produktiva som gör grovjobbet så kan du inte
bygga en bred firma”, säger Jon Jonsson.
Vad gäller synen på finansfolk är det dags att uppdatera bilden:
”Klyschorna är slitna: folk är äldre i dag, lite vanligare och lite
mer normala. Det är dags att montera ner den gamla bilden”, säger
Olof Manner.
I finansbranschen gör man sig redo att inte ha tillgång till de allra
skarpaste studenterna. Betalningsviljan finns hos kunderna för bra
analys och unika ideer. Men ändå finns en allt för stor
överetablering.
”Det finns för många som levererar samma sak. Storbanker som vill ha
investmentbanken som reklampelare, och täpper till kostnaden genom
andra verksamheter. Och det leder nu till en lönsamhetspress. Ur
konkurrenssynpunkt är det också intressant. Så det är verkligen inte
‘business as usual’”, säger Magnus Oppenstam.
EMANUEL SIDEA
BILDTEXT:
Ingen glidare. Magnus Oppenstam, HQ, menar att branschen dras med ett
gammalt rykte. I dag har få tid att hänga på Stureplan.
Ont om valpar. Finansvalpen är bara ett minne, nu är det ”back to
basics”, säger Olof Manner, Öhman.
