Årsarkiv: 2008

Nostalgi över debut

STOCKHOLM. Första känslan öppnar alltid en helt ny värld. Barnet känner helt utan historia, och varje känsla är nedsänkning i nuet.

Med åren jämförs barnets upplevelse med den nya, för att förhöja känslor. Och med vinstockens bekanta register anstryka den bitterljuva känsla av försvinnande, saknad och förlust. Där kärleken har ett känsloregister nyanserad av olika former – agape, eros, philia och libido, står nostalgin som den enda av känslor oförstörd hela livet igenom.

När vi tänker på världen är det med en nostalgi som om vi hade dött och blivit något nytt. Efter en färd i tid och rum, långt i framtiden, betraktandes tillbaka är det med en känsla av att världen är som barndomens avlägsna by för någon som är född på landet; ett evigt sommarlov. Detsamma som känsla av att från livet dö eller från det levande upphöra – ett varseblivande över den uppslitande oförmågan att återigen känna för första gången.

Andra om: , , , ,

Årets vinnare av stipendiet!

STOCKHOLM. Vinnaren av Stipendium till Emanuel Sideas minne är Mohamed El Abed, vd och grundare av kommunikationsbyrån Sprong.

Motiveringen lyder: ”Mohamed El Abed är 2008 års vinnare av Stipendium till Emanuel Sideas minne för sina prestationer i en anda av oliktänkande, sitt bevisat goda resultat bortom befintliga strukturer, samt sitt tvärkulturella och intersektionalistiska förändringsarbete.”

Förutom äran vinner han också 10 000 kronor som överlämnades för några timmar sedan. Grattis!

(Foto: Sandra Baqirjazid)

Andra om: , , , , ,

I dag är stipendiedagen

STOCKHOLM. Ikväll utdelas årets stipendium i Kungsträdgården i Stockholm.

Jag talade med vinnaren igår som var mycket glad över beskedet, naturligtvis.

Vem som vinner? Återkom hit något senare i dag.

Nietzsche och finanskrisen

STOCKHOLM. För massa år sedan i centrala Göteborg blev jag stoppad av en äldre överviktig man med en hund som på göteborgska frågade mig om jag visste svaret på ”en svår tysk med svårstavat namn” – han grubblade på en korsordsfråga.
Långsamt gungade han iväg med små steg och sin lilla hund i koppel ropandes efter mig: ”Nietzsche!!!”

Denne svårmodige tysk – vad hade han tyckt om finanskrisen? Eller vad skulle filosofer som är döda ha för åsikt? (De levande verkar inte göra så mycket väsen av sig trots den komparativa fördel att fortfarande kunna kommunicera.)

Så med Gilles Deleuzes formulering skall jag finna ”den kraft som ger ny innebörd åt vad [han] säger, och förbind texten med denna kraft. På så sätt föreligger inga interpretationsproblem vad gäller Nietzsche.”

Ressentimentets renässans har fått de med en slavmoral att rikta fientlighet mot de övermänniskor – aristokrater – som är orsaken till frustrationen. Förtätning och definition av ett fientligt värdesystem har skapats och/eller förtydligats närd av ett förvar med felaktiga argument (Den glada vetenskapen, §191). Den grupp som upplever en hostilitet söker förklaringar, ”före verkan tror man på andra orsaker än efter verkan” (§217).

Enligt Nietzsches antikatekes är det som skett gott. Den stora gruppens dvala har störts och ett mediokert välmående som rubbats, lidandet hör livet till.

Ur de nya förutsättningarna reser sig möjligheten att ta den moderna tidens vara och ”grunda mänsklighetens historia från början igen” sedan de forna kristna idealen sedan länge spelat ut sin roll för samhället.

Och den platonska och aristoteliska tron att förnuftet skall åstadkomma förbättringar har bevisat sitt misslyckande i en finanskris som är självförvållad.

Andra om: , , , , ,

Sverige, USA:s glömda delstat

STOCKHOLM. Just nu känns det som att bo i en av Amerikas förenta stater, närmare bestämt i den delstat som hamnat på andra sidan Atlanten. Ty intresset för USA överstiger dess betydelse.

Nu skall jag kontemplera över vad Nietzsche hade tyckt om finanskrisen, det som egentligen skulle ha blivit dagens blogginlägg – men förståeligt är ämnet av sådan volymiös art att det dröjer tills åtminstone imorgon innan jag skrivit något om det.

Andra om: , ,

Brev till samhället

STOCKHOLM. Kära Läsare, Hur mår du?

Det var länge sedan vi hördes. Visst, du kanske sett mina små inlägg, mina kommentarer och sammanfattade, förkortade blogginlägg men det var länge sedan vi hördes på riktigt. Så, hur mår du?

Tack, bra även här. Och alla de nära har det bra, gott så. Under en längre tid har jag grunnat på att det var länge sedan vi hördes. På riktigt.

Visst, epost har skickats, sms likaså och annan kommunikation medelst internet. Men inga riktiga meddelanden, inget omfångsrikt, äkta och formulerat med eftertanke. Förr skulle det ha kallats för brev.

Brev är numera en utdöd form för att sprida ord. För en generation är posten frakt. Epost har gjort sitt intåg och står för en stor del av all korrespondens, i mångt har det blivit nästan en realtidskommunikation i förkortat format, och för att inte tala om instant messaging – en dialog inte olik småpratandet. Underbara framsteg som förkortat och påskyndat budskapet som med brev annars hade tagit en halv vecka i anspråk att ”mogna”, som Olof Lagercrantz skulle kallat det.

Vad hände med brevet?

Jag kan ibland snubbla på tidningar där en artikel får bära överrubriken ”Letter from…”. Där är formen betydligt närmare brevets ursprungliga form – som eftertänksam idébärare och en tillbakalutad beskrivning av ett skeende. Motsvarigheten idag är lite bilder på Facebook, Flickr och blogginlägg.

Det är som att använda röksignaler för att berätta en idé, det funkar inte – när komplexiteten är för stor för att kunna beskrivas med en platt distributionsform. (Vilket för övrigt Neil Postman är inne på i ”Underhållning till döds”.)

Inte utan anledning har brevet definierats som ”en ömsesidig envägskommunikation” och ”en monolog som saknar sin bättre hälft”. Som fenomen var det något som tidigare mottagare samlades kring, då breven var tilltänkta för hela familjen och närkretsen var flera. Även om det fortfarande bar en viss förtrolighet.

Det personliga brevet med endast en mottagare rymmer i själva verket fyra personer: de två som i verkligheten skriver till varandra och de andra två idealiserande föreställningar om varandra.

Oavsett antalet läsare kräver brevet i sin tid, genom att begära eftertanke och koncentration i anspråk att författa, och ställa brevskrivaren inför vilken bild som skall förmedlas skapas något mera än bara ord. För många författare är breven ett sätt att pröva orden, idéerna och skriva utkast för blott ett par ögon. Ett umgänge och trevande av ett utopiskt jag, en mycket trevlig plats så att säga.

Detta skall ställas mot dagens alternativ. Skriva brev idag är en perversion, en suspekt gärning – varför författa för hand något som går fortare att göra elektroniskt? Effektiviteteten har skördat tidsvinster men förlorat på det stora. Brevet är en domänförlust.

Men nu är det dags att säga adjö, jag hoppas vi hörs snart igen. Brevledes vore att föredra. Vänliga hälsningar, Emanuel

Andra om: , , , , ,

Mina bästa lästips just nu

STOCKHOLM. Apropå det förra inlägget om att investera i böcker, vilka böcker bör man läsa? Den senaste tiden har det varit en elektisk mix.

Mycket underhållande är John Waters samlade texter, ”Crackpot”, som är en hyllning till transgressiv kult. Några texter sticker ut: ”How to become famous” med det slutliga tipset ”dö!” eller tio anledningar att älska julen, en underbar liten text.

Annars gillar jag ”Svart jord” skriven min kollega Gunnar Lindstedt. Jag har noterat att ingen dagstidning ännu plockat upp den, kanske har den inte släppts än och vi på redaktionen har fått den före, jag vet inte. Om jag ändå håller på: Pontus Herin, också kollega på VA, har skrivit ”I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra”; om man vill följa Waters råd och handla julklapparna i oktober kan man ge bort en bra bok.

För den med oceaner av tid eller förkylning hänvisar jag till det författarskap som jag tror mig haft närmast relation till de senaste fem åren, tror jag. Marcel Prousts monumentala verk, dock för den otålmodige: läs Alain de Bottons bok, mycket lättsmält och bra för att skapa nog sug för att läsa de följande sju verken.

Om man inte tycker sig ha tid för att läsa en bok kan man alltid vända sig till lyriken. Då föreslår jag en relativt nyutgiven liten bok som heter ”I Wrote Stone”, signerad Ryszard Kapuscinski.

Andra om: , , , , , ,