Månadsarkiv: oktober 2008

Brev till samhället

STOCKHOLM. Kära Läsare, Hur mår du?

Det var länge sedan vi hördes. Visst, du kanske sett mina små inlägg, mina kommentarer och sammanfattade, förkortade blogginlägg men det var länge sedan vi hördes på riktigt. Så, hur mår du?

Tack, bra även här. Och alla de nära har det bra, gott så. Under en längre tid har jag grunnat på att det var länge sedan vi hördes. På riktigt.

Visst, epost har skickats, sms likaså och annan kommunikation medelst internet. Men inga riktiga meddelanden, inget omfångsrikt, äkta och formulerat med eftertanke. Förr skulle det ha kallats för brev.

Brev är numera en utdöd form för att sprida ord. För en generation är posten frakt. Epost har gjort sitt intåg och står för en stor del av all korrespondens, i mångt har det blivit nästan en realtidskommunikation i förkortat format, och för att inte tala om instant messaging – en dialog inte olik småpratandet. Underbara framsteg som förkortat och påskyndat budskapet som med brev annars hade tagit en halv vecka i anspråk att ”mogna”, som Olof Lagercrantz skulle kallat det.

Vad hände med brevet?

Jag kan ibland snubbla på tidningar där en artikel får bära överrubriken ”Letter from…”. Där är formen betydligt närmare brevets ursprungliga form – som eftertänksam idébärare och en tillbakalutad beskrivning av ett skeende. Motsvarigheten idag är lite bilder på Facebook, Flickr och blogginlägg.

Det är som att använda röksignaler för att berätta en idé, det funkar inte – när komplexiteten är för stor för att kunna beskrivas med en platt distributionsform. (Vilket för övrigt Neil Postman är inne på i ”Underhållning till döds”.)

Inte utan anledning har brevet definierats som ”en ömsesidig envägskommunikation” och ”en monolog som saknar sin bättre hälft”. Som fenomen var det något som tidigare mottagare samlades kring, då breven var tilltänkta för hela familjen och närkretsen var flera. Även om det fortfarande bar en viss förtrolighet.

Det personliga brevet med endast en mottagare rymmer i själva verket fyra personer: de två som i verkligheten skriver till varandra och de andra två idealiserande föreställningar om varandra.

Oavsett antalet läsare kräver brevet i sin tid, genom att begära eftertanke och koncentration i anspråk att författa, och ställa brevskrivaren inför vilken bild som skall förmedlas skapas något mera än bara ord. För många författare är breven ett sätt att pröva orden, idéerna och skriva utkast för blott ett par ögon. Ett umgänge och trevande av ett utopiskt jag, en mycket trevlig plats så att säga.

Detta skall ställas mot dagens alternativ. Skriva brev idag är en perversion, en suspekt gärning – varför författa för hand något som går fortare att göra elektroniskt? Effektiviteteten har skördat tidsvinster men förlorat på det stora. Brevet är en domänförlust.

Men nu är det dags att säga adjö, jag hoppas vi hörs snart igen. Brevledes vore att föredra. Vänliga hälsningar, Emanuel

Andra om: , , , , ,

Mina bästa lästips just nu

STOCKHOLM. Apropå det förra inlägget om att investera i böcker, vilka böcker bör man läsa? Den senaste tiden har det varit en elektisk mix.

Mycket underhållande är John Waters samlade texter, ”Crackpot”, som är en hyllning till transgressiv kult. Några texter sticker ut: ”How to become famous” med det slutliga tipset ”dö!” eller tio anledningar att älska julen, en underbar liten text.

Annars gillar jag ”Svart jord” skriven min kollega Gunnar Lindstedt. Jag har noterat att ingen dagstidning ännu plockat upp den, kanske har den inte släppts än och vi på redaktionen har fått den före, jag vet inte. Om jag ändå håller på: Pontus Herin, också kollega på VA, har skrivit ”I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra”; om man vill följa Waters råd och handla julklapparna i oktober kan man ge bort en bra bok.

För den med oceaner av tid eller förkylning hänvisar jag till det författarskap som jag tror mig haft närmast relation till de senaste fem åren, tror jag. Marcel Prousts monumentala verk, dock för den otålmodige: läs Alain de Bottons bok, mycket lättsmält och bra för att skapa nog sug för att läsa de följande sju verken.

Om man inte tycker sig ha tid för att läsa en bok kan man alltid vända sig till lyriken. Då föreslår jag en relativt nyutgiven liten bok som heter ”I Wrote Stone”, signerad Ryszard Kapuscinski.

Andra om: , , , , , ,

Mitt bästa investeringstips just nu!

STOCKHOLM. En del vänner, som till vardags struntar i ekonomi, har frågat mig om det ekonomiska läget och vad man ska göra för att inte förlora pengar när allt är i kris. Policyn för ekonomijournalister är att man inte får ge rådgivning, men jag göra ett undantag för Er läsare.

Jag äger inga aktier, har inga lån (minns Göran Persson: ”Den som är satt i skuld är icke fri”) eller på något sätt känner mig förankrad för att kunna påverkas av det ekonomiska läget, mot bakgrund av detta tänkte jag mig på att ge mitt bästa investeringsråd med bara sex ord.

Gör detta: Köp och läs böcker!

Inget slår en bra bok. Lägg vantarna på så många du kan, investera och köp för att äga och läsa. Handla urskillningslöst och odla en obegränsad vishet för inga pengar alls. Åratals av nedlagt arbete och insamlad kunskap kan du förvärva för under två hundra kronor. Köpläge! Ett investeringsråd som håller och har hållit i hundra år, minst.

Förvärvstempot är upp till dig själv. Mitt bibliotek vuxit i hygglig fart senaste veckorna. En bok om dagen är ett gott tempo. Vilka böcker jag uppskattat senaste tiden skall jag återkomma till.

Andra om: , , , , , ,

Hemlös i Japan

STOCKHOLM. Brittiskfödda adelsklass-indiern Pico Iyer minns jag mestadels från att ha läst honom i FT och Time, dock utan att lägga hans skriverier på minnet.

Nu har jag snubblat på honom igen, hur det nu blev, och fastnade för hans historia. Han har bosatt sig på landsbygden i Japan. I en lägenhet som han delar med sin partner, en japanska som han inte kan kommunicera med – hon kan inte engelska och han kan inte japanska; talar gör de genom ett förenklat pidginspråk. I den lägenheten, sittandes vid ett barnbord med en Hello Kitty-penna har han fått ur sig en rad böcker, bland annat om hur det är att växa upp utan ett hem och känslan av att vara rotlös.

I någon intervju sade han att leva i Japan är den bästa platsen om man känner sig rotlös (hans förra bostad i USA brann ner till grunden), det är ett land man för alltid ses som en utlänning och kan aldrig räknas som en japan. Det är mycket intressanta teman som förmodligen jag återkommer till.

Andra om: , , ,

Nu ökar jag tempot

STOCKHOLM. Det handlar inte om att driva en tes genom enskilda argument utan att mata fram en myriad ur vilket en intrikat tes kan tyda – så skulle man kunna se på bloggande.

Montaigne hade säkert bloggat tror Andrew Sullivan som har skrivit en lång artikel (”Why I Blog”) om bloggens betydelse som en brygga mellan det som är nästan skrivet och nästan talat.

Jag tror jag skall skriva här lite oftare, lite kortare.

Gårdagens dubbelvinst

STOCKHOLM. I går plockade vi hem vinsterna på Tidskriftsgalan som anordnades av Sveriges Tidskrifter.

Veckans Affärer vann utmärkelsen Årets Tidskrift och VA.se vann Årets Tidskrift Nya Medier. Grandslam.

I händerna på min mage

STOCKHOLM. Det är en speciell känsla att vara i händerna på sin mage. Valen styrs inte av vanor eller preferenser utan stundens känsla. Uppenbarligen skulle fler behöva ledas av lust framför rutiner för redan är en rad kulturelluttryck på väg att dö ut på grund av för mycket logik.

Ta en sak som canapé – som jag för övrigt gillar – bara ordet smakar gott i munnen, i sig en imaginär canapé. Utan frankofila preferenser, spanska tapas och den danska förstorade varianten smörrebröd duger också. Det är mat som är lustfylld i sin nätta storlek. Frågan är: När åt du senast en canapé?

Nu utgör mat inget större intresse för mig, hysterin kring råvaror gör det hela andefattigt. Däremot hur vi äter gör att ett annat mönster märks.

Ta supé, vad hände med denna sena måltid? I dag äter alla middag. Råkar den bli sen, ja, då kallas det spanskt (eller ack, kontinental). Vickning förpassas förmodligen, olyckligt, inom en snar framtid till ett matkulturellt uttryck som dött ut.

Även hemmet där vi äter är stadd i förändring där man följer andras logik och inte den egna lusten.

När jag tittat på gamla hotellritningar, sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, har jag förundrats över alla dessa rum som inte längre finns: rökrummet, förrummet, biblioteket, sällskapsrummet, och så vidare. För den stora svenska majoriteten har logiken gått till och med före funktion, de tidigare många rummen är i dag fördelats på två, ett tv-rum och ett allrum.

Nu tillhör jag inte en småborgerlig, klädsamt konservativ (inte sällan med fluga) medieklass som hyllar forna ideal. Nej, det handlar om att utan sorg vilsamt luta sig tillbaka i fåtöljen och förnimma en tid som nyss var här och nu har flytt.

Andra om: , , ,