Månadsarkiv: augusti 2008

Journalistrollen måste omdefineras

STOCKHOLM. Journalisten är stadd i förändring. De tryckta medierna är pressade, andra kallar det för kris. Inget nytt, men det är först på senare tid som jag funderat på journalisten.

Från Ghana skrev jag ett inlägg på detta tema, om vad journalister gör och inte gör, och snart kommer en bok om journalister, ”Byt namn!” av Anders Rydell och Klas Ericsson.

Det hela handlar om vad ska journalister göra, när allt kan googlas? Och vad är ett avslöjande, när det möjligen redan har bloggats? Det går att spinna vidare än mera, men jag tror ni förstår vad jag menar.

Journalisters uppgift och roll i samhället är under förändring. Därför tror jag att varje journalist måste föra en diskussion med sig själv, omdefinera sin roll, gärna offentligt och allra helst deklarera sin trossats.

Det är här nya medier kommer in i bilden. Journalister, som LAS-snurrar på alla möjliga medier, måste ha ett eget forum, en blogg eller någon slags hemkvist på nätet. En plats att beskriva synen på sin journalistik, sitt mål och någonstans börjar ta tag i den snåriga diskussionen som pågått ett tag. Det är dags för journalister att prata om hur yrket ska fortsätta vara viktigt i det nya medielandskapet.

Andra om: , , ,

Mer från Ghana

STOCKHOLM. Bevakningen av Västafrika har stannat upp här på sidan. Om du inte fått nog av de tidigare Ghana-inläggen finns det mer att läsa.
I Veckans Affärer som kom i dag (nr 35) har jag skrivit ett reportage om etanolproduktion i Ghana.

Frågor utan svar i paradiset

STOCKHOLM. Den som läser svensk press kan inte ha missat att ”Välkommen till paradiset” kom häromdagen (se bland annat Svenskan, Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter). Det är en reportagebok av Jennie Dielemans om turism och västerlänningarnas resekultur, mycket intressant och habilt jobb av en journalist som blivit författare och föreläsare.

Påfallande många journalister har gått det vägen, i sig inte är förenat med bra ersättning. Bortsett från ett förskott på en-två normala månadslöner kan man förvänta sig ytterligare lika mycket om boken säljer sin upplaga – för ett jobb som tar minst ett till ett och ett halvt år. Enligt tidningarna tog nämnda bok fyra år, räkna på den affären. Därför också en försörjning på föreläsningar (vilket också författaren sagt i intervjuer senast igår), och det får man väl göra om man vill — jag har själv föreläst och det är i sig inget märkvärdigt.

Låt oss titta in i boken. Att beskriva resekultur är mycket bra och ifrågasättandet bör göras oftare. Alla tänkande människor som flugit mer än en gång bör ha ägnat en tanke åt hur vi reser, varför vi gör det och vem som tjänar på ens resa; hotellet, flyget, hotellkedjan, marknadsprutandet, tågbiljetten, eller hur resan nu tar sig. Och det krävs inte mer än att vara hobbyteoretiker som jag, för att ha stött på Torun Elsruds avhandlingar om rese- och backpackerkulturen, så ämnet och frågeställningarna är inte nya. Om man ska bringa något nytt i ämnet räcker det inte med att fundera på om att resa är hållbart eller ej, kring bakomliggande jakten på autenticitet (som också avhandlats på bloggen), eller charterturismens drivkrafter. Frågorna är betydligt större än så.

Det handlar om ifrågasättande av västerlandet, av moderniteten. Varför arbetar vi så hårt att det kräver att vi måste ta en semester. Varför har vi råd. På vems bekostnad. Är vi för välbetalda som kan ta semester. Enskildas roll i det ekonomiska systemet, om man så vill.

Dock har tidningarnas kritiker inte haft för anledning att anmärka på detta, istället alla pliktskyldigt rapporterat att en journalistkollega skrivit sakprosa, som i egentlig mening snarare är krönika med reportaget som format. Men hur ska turismproblemen kan lösas, hur ska vi sluta resa och bör den disponibla inkomsten minska – för att inta ha råd att resa, eller handlar det ett förändrat resebeteende, att inte veta vad, då har man tagit – liksom kritikerna – en allt för enkel väg när man skrivit om resor. Ingen av de involverade, varken turisten, journalisten eller kritikern har ställt de stora frågorna och försökt ge svar. Och ställda frågor som inte heller bringats något svar.

Andra om: , , , , , , , , ,

Inte längre den vi en gång var

STOCKHOLM. Hobbyanalyser av de egna (och andras) beteenden brukar alltid snärja in sig i en en oundviklig fälla planterad av herr Sigmund Freud.

Slutledningen är att man gör på ena eller andra sättet beror på barndom, uppväxt, föräldrar, (etnicitet om man är åt det hållet), och så vidare; och där tar analysen slut. Det som inom psykologin kallas för regression, och inom statistik heter det likadant och har samma funktion: hitta en tolkning som bäst passar observerade data (beteendet).

Detta studeras noga av Steven Pinker i ”Ett oskrivet blad”, och Nassim Nicholas Taleb i ”Fooled by Randomness” som skriver om vilka erfarenheter som skapar individen respektive kausalitet.

Jag väljer dock att se det hela från framtiden bakåtblickande, de vardagliga infallen och de kortsiktiga tillfälligheterna där beteendet bara är bensin och inte motor. Det vill säga att man ser det som en slump, som har har mera gemensamt med ett icke-deterministiskt synsätt, (”det bara blev så”).

Och på den vägen leder det till ett underlag som inte desto mindre kan analyseras, med Freuds filter. En i sammanhanget apart person, Leif GW Persson, sade en gång (jag kommer inte ihåg sammanhanget) i parafras av Friedrich Nietzsches ”allt som inte förintar oss gör oss starkare” att det som inte bryter ner skapar erfarenheter som möjligen gör oss starkare på något sätt — men också förändras oss på ett annat; vi är inte längre den vi var förut.

Andra om: , , , ,

Smärre förändringar

STOCKHOLM. Det har skett smärre förändringar här på sidan. Bland annat har bloggen centrerats. Hoppas ni gillar det. Låt mig få återkomma inom kort med ett riktigt blogginlägg.

Den perfekta helgen

STOCKHOLM. Efter en lång tids uppehälle i Bodrum, på väg till Stockholm började jag planera hur höstens perfekta långhelg skulle kunna spenderas. Här är vad jag noterade när jag åkte allt längre från Bodrum.

Med några vänner i samma sinnesstämning, en sen eftermiddag sätta sig på Turkish Airways direktflyg till Istanbul, och inte ens tre timmar av mycket korrekt uppassning ta i mark för en vidare flygtur till Bodrum, antingen med Turkish, Atlasjet eller Onur Air — beroende på vem som ansluter allra bäst.

På flygplatsen tar Erol från Set Car emot, överlämnar bilen, och inte långt senare är man inne i Bodrum, och svalkar sig på någon av barerna på Atatürk Cad. En snabb förrätt hinns med, stans bästa Lahmacun serveras nämligen på samma gata.

Efter att i hamnen plockat ut några kilo av dagens fångst, kör vi med ilfart mot huset. Strax före solnedgång är grillen varm och vi äter nygrillad färsk fisk Efter några svalkande dopp, och after dinner-drinkar, ringer det midnatt i Bodrumnatten. Tillbaka i stan, är det Yedigari i några timmar innan det blir iskembe-soppa och hemgång. Vid fyra på morgonen är Bodrums brödfabrik klar med sin första laddning nybakat, och frukostsbrödet inhandlas.

På fredagen serveras brunchen i skuggen intill trädgårdens olivträd. Fortfarande mer dagen efter än före, tar vi oss till semesterakuten på Kuums beachklubb i Gültürkbükü. Där det serveras iskallt vitt vin på glas och hamburgare perfekta för sådana dagar, ligger man och tar sig smärre siestan under segelduken som flyttas enligt önskemål. Samtidigt som man plöjar vad som inte hunnits läsas på annan ort; Christopher Hitchens i Vanity Fair, Herald Tribune, Economist och annat som faller än i smaken. Efter en rad americano och lika många havsdopp är de sargade kropparna redo för det som återstår av dagen.

Tillbaka i huset, tar man sig min lilla rutin av att uppdatera sig om vad världen sysselsätter sig med genom att lyssna på dagens BBC-sändning, samtidigt som man slötittar på nyhetssändningarna från Al-Jazeera eller läser böcker efter eget tycke och smak.

Sen fredag kräver Champagne. En flaska öppnas, och snart eldas grillen och köttet från slaktaren i Gümüslük ligger i marinad. Efter grillfesten vid poolen, möjligen kan man tänkas bjuda över grannar, och antingen fortsätta in på småtimmarna med ett glas vin innan man mjukt dåsa till när fredagskvällen blir lördag.

Efter att morgonens längder simmats, 25 meter gånger valfritt antal, är denna lördag dags för bazar. På inköpslistan för den ottomansk oskulden bör det finnas ett backgammonspel, cay (det vill säga svart te), kabbak-lykta, och har man tid att förhandla — kanske också någon liten kilim. På väg hemåt stannar man till på den underbara lunchkrogen Sakiz Ana i Yashi, där en mannekäng under turkiskt 1950-tal (tidningsurklippen minns åren), Ana, idag serverar god hemlagad lunch. Hemma är det bara avstjälpning innan den korta vägen till Yalikavak för att bege sig med segelbåten ut i den egeiska arkipelagen.

På båten, där man ömsomt seglar och guppar fram, tar mig sig några drinkar som kapten blandar till. Efter lite bad från båten, åker vi tillbaka till marinan och sedan till centrum i Yalikavak för att äta på deras berömda köfte-restaurang; kanske också ta en adana-kebap som en sidorätt, och en maras-glass på det hela.
Mätt och slut, in till Gümüslük för att handla baklava. Väl hemma är det dags att pusta ut, halvliggandes på terassen där vi dricker ett halvt dussin koppar te och äter någon baklava. Sedan tar vi en flaska vin vid poolen, för att sedan, sent om natten bege oss till Halikarnas, Bodrums största och mest kända klubb, som funnits i mer än 25 år. Och framåt småtimmarna åker vi hem med frukostbrödet från bagaren.

Sena morgon i solen, äter vi något senare typisk turkisk frukost – socuk med ägg, ostar, grönsaker och mängder med sött te. När solen står som högst i skyn, är det dags för en sväng till Bodrum för att handla det sista i presentväg, och sedan bege sig mot flygplatsen för att ta sig till Istanbul. Sena kvällen, efter 3,5 timme på IST-ARN-flyget senare, landa på Arlanda, och efter en taxiresa anlända hemmet för att lämna handbagaget och därefter, som traditionen påbjuder, en ytterst sen pastamiddag på Lo Scudetto, där kvällens avec får avsluta ringa in det sista av en utmärkt helg på Bodrumhalvön.

Andra om: , , , , ,

Vid kanten av Bosporen

ISTANBUL. Befinner mig i Istanbul denna dag. Det sägs vara en ytterst cool stad, men jag är inte så övertygad. Jag ska inte gå in på alla saker som gör staden — och landet — väldigt oattraktiva. Så, jag tar tystnaden i mun och ska nu bege mig till Beyoglu, för lite shopping — gärna prylar från Spirit of St Louis (deras klockor!), men allra helst böcker. Senast jag var här fyndade jag en rad glömda böcker, bland annat Gay Taleses reportage om frigörelsevågen i USA under tidigt 1950-tal.

Sedan någon gång under söndagskvällen tar jag mark i Warszawa. Och på måndag morgon inställer jag mig på redaktionen.

Andra om: , ,