Månadsarkiv: juli 2008

Semester och tillbakablickande

BODRUM, TURKIET. Blåsten viner och den starka solen står högt i skyn. En typisk dag i Bodrum, även om vinden, som kallas för Calma och kommer in från Egeiska havet, är ovanligt hård i dag. Med halva juli passerat och därmed nytt halvårsskifte brukar jag vanligtvis såhär års ta tillfället att bläddra i kalendern över senaste halvåret, vilket jag gjorde även förra året när jag var här i Bodrum. En betydligt bättre hållpunkt för en resumé än nyåret som kommer liksom omedelbart efter julen.

Så jag går igenom kalendern och tittar tillbaka. Sedan årsskiftet har jag varit i Kapstaden, Göteborg, Barcelona, Paris, Prag, Bodrum, Malmö, Budapest, Oradea, Göteborg, Göteborg, Accra, Cape Coast, Tema, Göteborg och Bodrum; länderna jag ibland gjort upprepade besök är Sydafrika, Spanien, Frankrike, Turkiet, Tjeckien, Ungern, Rumänien och Ghana.

Räknat fram till när jag kommer tillbaka i Stockholm, blir det 88 resdagar under de 216 dagar som passerat under året. Vilket betyder att mer än var tredje dag under de gångna månaderna har varit en resdag, och samtidigt loggat 48 900 flygkilometer, motsvarande 1,3 varv runt jorden. Pärlorna och favoriterna samlade under året ska jag snart delge här på sidan.

Andra om: , ,

Korruption på Accras flygplats

BODRUM, TURKIET. Det var nära att jag inte kom iväg från Ghana häromveckan. Det hela är en historia lite symptomatisk för hur byråkratin ter sig i landet. Å ena sidan, ska det inte finnas någon utbredd korruption (plats 69 på Transparencys lista), å andra sidan vanligt underbetalt folk, inte sällan i maktställning, ser varje möjlighet till lite extra intäkter.

Det var en onsdag och jag skulle åka från Accras förorter, Poukase närmare bestämt, till flygplatsen. Vi var lite sena, och en taxi fanns inte någonstans. Tiden var knapp, två timmar före avgång stod vi utan någon bil – ingen fara, gott om tid, tänkte jag. En lokal linjetaxi gick med på att köra oss till en tro-tro, dessa trånga bussar som går i någon som kan liknas vid linjetrafik, enda skillnaden att man sitter på spruckna säten, i dieseldriven trång minibuss, utan avgångs- eller ankomsttider. Med Poukause bakom oss, med en timme till avgång var körde en taxi i varje fall mot flygplatsen. Något stressade, trots att jag tidigare via nätet hade checkat in mig på flyget.

Taxin, en liten Daewoo, varvade och maxades för att hinna fram snabbt. Till ingen nytta, en trafikolycka hindrade framkomsten till flygplatsen samtidigt som tiden rann undan.

Trettio minuter före flyget skulle taxa ut på tarmac anlände jag till flygplatsen, utan boardingkort. Diskarna var stängda, ingen Lufthansapersonal någonstans. Jag tog mig till flygbolagets kontor i inrikesterminalen. Liten kö var redan bildad. En man steg fram ur skuggorna och frågade om jag hade något litet att erbjuda för lite ”påtryckningar”. I mitt trängda läge lyssnade jag intresserad. När det till slut blev min tur var kunde jag inte bli hjälp, kvinnan på Lufthansa konstaterade att jag skulle få ta morgondagens flyg vid samma tid.

Utan boardingkort kunde jag inte ta mig till min gate för en manuell incheckning. Tio minuter till avgång.

Ytterligare en av dessa kringdrivande hjälpsamma människor, som vill få betalt, gärna i dollar, steg fram och föreslog att jag skulle höra med markpersonalen om att bli ledd fram till gaten. Sagt och gjort; efter lite om och men vid första viseringen av boardingpass, gick vi igenom. Andra viseringen, denna gång av säkerhetspersonal stötte på patrull. De undrade varför jag saknade boardingpass. Bra fråga. Till slut gick det vägen.

När jag nådde båset tillhörande tullen frågade kvinnan varför jag inte fyllt i något formulär. Jag svarade att jag haft fullt upp med annat; klockan, sex minuter till avgång. Hon sade att hon skulle kunna fylla i det åt mig om jag gav henne något. Slängde över 10 cedi, motsvarande 60 kronor, och hon blev klar väldigt snabbt och lät mig signera.

Sedan först i kön till säkerhetsscannern, växelmynten förblev kvar på bandet, och därefter en snabb löpning till gaten. Fyra minuter kvar; personalen sade att jag inte var incheckad, men tillade på svenska att jag var mycket välkommen ombord. Bussen körde ut mig till Lufthansaflyget och någon minut senare lyfte planet mot Lagos.

Andra om: , , , ,

Jag och Turkiet

BODRUM, TURKIET. Låt mig ta fram stafflit, duken och penslar för att måla upp vardagen i Bodrum.

Omgiven av karga berg glimmar havet så långt ögat kan se, det enda som bryter upp det oändliga havet är brutala klippor som reser sig upp ur havet, under vilka det finns dränkta historiska städer. En miljö, med solen högt på skyn, inte helt olikt Kapstadens omgivningar; berg och hav i samma vy.

Det är på ett sådant berg som huset ligger, med välklippta gräsmattor, en svalkande pool och med en fridfull skugga där man tar sig ännu ett glas vitt vin, efter att törsten släckts med drinkar.

Allt som kan önskas av en semester finns inom räckhåll eller mycket nära. Göltürkbüku har de lyxiga beachklubbarna för turkisk aristrokrater och amerikaner med Onassiskomplex, i centrala Bodrum hämtar man pide, i Turgutreis tar man in på La Blanches spa, eller i Gümüslük sätter sig på lokalt kända fiskekrogen Mimosa, placerad precis på sandstranden, mot Yaklikavak hittar man den bland Istanbulturkar populära meze- och köttkrogen Limon. För den som vill roa sig, finns det små vattenhål, som nyöppna Jazz Café i Gümüslük, en gigantiska nattklubben Halikarnas i centrala Bodrum, som för övrigt ger bort öl på tisdagsnätterna.

Vad gäller kontakt med omvärlden är den begränsad, dock finns internetuppkoppling. Bortsett några tabloider, finns inga engelskspråkiga tidningar – det mentala ottomanska imperiet är större än det reella. Istället lyssnar jag på BBC World Service för att följa internationella nyheter, och affärsnyheter på VA.se och FT. Det räcker så.

I stort är den turkisk vardagen för européer mycket härlig, inte helt olik den under Italiens och Amalfikustens guldålder, jag tänker på Positanos oupptäckta och oexploaterade omgivningar på 1950-talet och ett fåtal decennier fram, en bilden som än i dag lockar amerikaner och européer till italienska exploaterade miljöer.

För egen del har jag senaste årets har jag varit i Turkiet fem gånger, en gång i Istanbul, och de senaste fyra gångerna här i Bodrum. Det finns en del att säga om landet, liksom det fanns en del åsikter om 1950-talet Italien. Men som europé är det ett mycket behagligt värv att leva här.

Andra om: , , , , ,

Mot Asien!

STOCKHOLM. Nu gör jag mig redo för avfärd igen. Efter att ha spenderat helgen i Göteborg och med det mycket goda flygbolaget Malmö Aviation tagit mig tillbaka, har det nu blivit dags för en ny kontinent.

Om drygt en timme lyfter Turkish direktflyg i riktning mot Istanbul, och inte ens tre timmar senare tar planet i turkisk mark. Och när dagen har blivit kväll är jag i Bodrum. Dags för semester, men det betyder dock inte tystnad på den här sidan.

(UPPDATERAD KL 18:54)
ISTANBUL. Det är inte ofta jag brukar uppmana mina läsare att läsa något annat, men detta kan jag inte undvara. Det är The Atlantics artikel om Google, obligatorisk för alla som använder sökmotorn, och en bra förklaring på hur tillgängligheten till sök förändrar vårt sätt att tänka.

Tillbaka i Sverige

STOCKHOLM. Efter nästan två veckor i Ghana är jag nu tillbaka i Sverige sedan några timmar tillbaka. Detta vara bara i några dagar, innan det i nästa vecka är det dags för en annan kontinent.

Men låt mig få återkomma till Ghana i kommande inlägg, då ska jag berätta om hur det gick till när jag mutade en tulltjänsteman och varför, och andra upplevelser i byråkratins Accra. Återkommer inom kort.

Ekonomi i den informella sektorn

ACCRA, GHANA. Människor överallt! Liksom de flesta länder utanför Västeuropa är du i Ghana aldrig ensam, inte när du äter, dricker, pratar, tittar, letar, undersöker, läser, eller funderar. Alltid någon med dig, och inte sällan vill ha din uppmärksamhet, manar och väntar sig en handling; hälsa, köpa, tycka, delta, och så vidare. Om du inte från början har en sinnesro kan man finna detta en aning stressande, och möjligen skapa irritation, och slutliga vilja lämna det hela. Jag tycker inte det är ett problem, utan vad som är problemet är vad alla dessa människor sysselsätter sig med överallt.

Oerhört många unga jobbar som säljare; antingen står man vid ett trafikljus, en liten plåtkiosk, träbänk med parasoll, eller i untantagsfall en butik. Ungefär i fallande ordning efter antal säljere är det vanligast att sälja: kontantkort och krediter till mobil, vatten, läsk och öl, chips av något slag, tidningar, frukt – oftast bara en sort, och där tar det slut.

Alltså, resonemanget är något i stil med: om min kompis som säljer vatten tjänar pengar då bör jag också kunna tjäna pengar på det. Så man ställer sig brevid och säljer vatten, eftersom man vet att kompisen som köper vatten för 5 cedis får behålla 1 cedi.

Vad man inte förstår är att det krävs väldigt stora volymer för att tjäna en cedi (motsvarande sex kronor) – en vattenpåse kostar 5p (30 öre). Det är uppenbara utbildningsbrister och dåliga affärskunskaper, därför funderar jag på vad man skulle lära dessa unga om man skulle undervisa de som är verksamma i den informella sektorn. Jag tror på att lära ut värdet av en diverifiering i den informella sektorn. Och att säljarna bör ha ambitionen att höja förädlingsvärdet på de produkter som säljs.

Andra om: , , , ,

Taxiresa genom Accra

ACCRA, GHANA. Tekniken gav med sig, här nedan kommer videoklippet.

Låten som hörs bakgrunden är E Dey Be med Mzbel, Ghanas största hiplife-stjärna. Hiplife är en korsning av den västafrikanska high life-musiken och hiphop. Är du nyfiken ska du se SVT:s inslag från Accra.

Videoklippet är taxiresa från Oxford Street i Osu, ner för Cantoments Road till Independence Square, att resan bara tar cirka 5 minuter beror på att det var allmän helgdag, Republic Day.

Andra om: , , , ,