ACCRA, GHANA. Som synes lever jag, trots de som hört av sig med uppriktig oro om motsatsen. Det var diamanter jag sökte och en man hjälpte mig. Men det visade sig inte leda till konfliktdiamanter, blott vanliga butik. Nu har jag dock funnit en man som plockar stenarna ur jorden, erbjudandet är 1 carat för 400 dollar. Är det en konfliktsten? Kommer den från ett land som exkluderats från Kimberlyprocessen? Diamantjakten fortsätter.
Andra om: diamanter, konfliktdiamanter, accra, ghana
ACCRA, GHANA. Det är mitt på dagen, temperaturen är hög, luften är fuktigt och det är svettigt. Jag är på High Street i centrala Accra, runt Bank Square där alla kända banker i landet har åtminstone en filial, de flesta har flera, på jakt efter diamanter.
Det är ett ämne som är lite svårt att ta upp i ett gathörn, ty jag har ljus hy vilket är liktydigt med en kapitalstark blivande köpare av vad man än har att sälja, och när det visar sig min förfrågan om diamanter inte kan tillfredsställdas tror försäljarna att jag bör kunna övertygas om guld, silver, smaragder och bijouterier. Men inte- det duger inte, jag vill ha blodsdiamanter.
Ghana används som transitland för blodiga konfliktdiamanter. Här kan diamanterna få fina papper och stämplar på att det är en godkänd sten, och därmed inte kommer från Elfenbenskusten, Liberia, eller andra områden där inkomsterna används till att köpa vapen. Detta är temat för filmen Blood Diamond, som kom häromåret.
En man har ett förslag, och jag följer med. Först senare förstår jag att det ska visa sig vara ett misstag…
Andra om: accra, ghana, diamanter, konfliktdiamanter, blodsdiamanter, blood diamond
ACCRA, GHANA. ”Jag har varit här i en vecka. Jag försöker lära känna Accra. Denna liksom förökade, förväxta småstad som kravlat sig ut ur bushen, ur djungeln, och hejdat sig vid kanten av Guineabukten. Accra ligger platt, med låghus, ruckel, men här finns också hus med hela två eller tre våningar. Ingen raffinerad arkitektur, ingen lyx och inget prål. Banal fasadputs, pastellfärgade väggar, ljusgula, ljusgröna. På väggarna fullt med fuktfläckar. Färska, strax efter regntiden, bildar de oändliga konstellationer och collage av fläckar, mosaiker, fantasikartor, snirklar och krumelurer. Ett trångt bebyggt stadscentrum. Trafik, packat, stojigt, livet försiggår ute på gatan. Gatan är en körbana avskild från sidorna med öppet flödande rännstenar. Trottoarer finns inte. På gatan kör bilar mitt bland folkhopen. Allt förflyttar sig tillsammans: människorna, bilar, cyklar, flyttkärror, lite kor och getter. Vid sidan av, på andra sidan avloppsrännan, pågår längst hela gatan hemliv och näringsliv. Kvinnor mal maniok, bakar taroknölar på kol, lagar någon maträtt, säljer tuggummi, kex och aspirin, tvättar och torkar sängkläder. I allas åsyn som om det fanns ett påbud att alla måste komma ut ur sina hus klockan åtta på morgonen och visats ute på gatan. I själva verket är orsaken en annan: bostäderna är små, trånga och torftiga. Där är kvavt, det finns ingen ventilation, luften är tung, lukterna är kväljande, inget finns att andas. Och dessutom: om man är hela dagen ute på gatan kan man delta i sällskapslivet. Kvinnorna pratar med varandra hela tiden, ropar, gestikulerar, och sedan skrattar de. Där de står vid sin lilla gryta eller sitt tvättkar har de bästa möjliga utsiktspunkt. De kan se grannarna, de förbipasserande, gatan, lyssna på grälen och skvallret, följa händelserna. Hela dagen är man mitt bland folk, man hänger med i rörelsen och är ute i friska luften.”
Detta skriver Ryszard Kapuscinski i Ebenholtz, 1957. I dag har Accra vuxit till sig, och vuxit samman med hamnstaden Tema. Men på 51 år har inga stordåd gjorts.
Andra om: ghana, accra, kapuscinski
ACCRA, GHANA. Samtidigt som EM-slutspelet pågår i Österrike-Schweiz har kvalmatcherna till VM-slutspelet i Sydafrika 2010 redan satt igång i Ghana. På den nyrenoverade hemmaarenan, som användes vid Afrikanska cupen i början på 2008, mötte ghanesiska landslaget Black Stars grannlandet Gabon.
Före matchen var det fullständig oordning vid biljettkassorna. Alla som ville kunde köpa, men ändå var det några genier till galenskapare som bestämt sig för att skapa lite oro. Varför förstod jag senare.
Med solen i nacken, 35 grader och svettigt, helt i onödan stod vid där och trängde oss. Trots att alla skulle få och fick biljetter, var det en grupp som stötte på framåt. Gruppen längst knuffade tillbaka de framtvingade. Stånk och pressade ögonblick, och någon inspirerad av Maradona, som stoppade en osynlig hand för att plocka upp mobiltelefoner. I denna historien så hann handen upptäckas och mobilen tvingas ner igen. Och som sagt, biljetterna räckte till alla.
Nu är jag ingen stor fantast av fotboll, men L hade dragit med mig. Förståeligt varför. 40 000 människor, i princip fullsatt arena, som spelade mot Gabon. För det är så man resonerar, publiken och spelarna har varsin uppgift: de tidigare att heja på de senare, och i kampen ska alla bidra med samma energi. I Ghanaklacken, alltså de som inte bara hade instrument utan också satt enligt färgkoordinerat schema, spelade oavbrutet på sina sambainstrument. Hela matchen!
Motstående sida, där vi satt, stod också tromboner, trumpeter, visselpipor, och så alla som på twi, ga och fanti skrek uppmaningar om vem som var fri, spelbar, eller hur laget skulle röra sig framåt. Tillsammans blev publiken en enda muskel, som vid anspänning drog ihop, allas andinhämtningen kändes som en pust i ansiktet, för att sedan vid förlösningen gemensamt släppa ifrån sig 40 000 gapskrik. Det alarmerande oljudet fick fram ett spel i högt tempo. Tidigare hade Gabon offörklarligt vunnit på hemmamatch, och nu skulle världens fjortonde främsta landslag visa att Ghana har det bästa laget i Afrika!
Och det var ett spel i högt tempo. Med mina otränade ögon såg jag en rå kamp, långa framspelningar och löpningar som liksom bara var skryt. Utpumpade fick Ghana-spelarna både på plan och läktaren lön för mödan. Ghana-Gabon 2-0.
ACCRA, GHANA. När man läser om ett land, ett skeende eller en person – det kan vara i en bok eller tidning eller möjligen en encyklopedi, är det allt som ofta formulerat med en självklarhet som inte är stridbar.
Språket är givet, utgången på för hand bestämd, och förenklingen lyser igenom där det inte finns utrymme till andra tolkningar. Det kan inte vara så, och det är inte så – verkligheten är de många historiernas. En mening med mitt skrivande, som nu ges möjlighet att läsas omedelbart via bloggen, under denna resa är kanske inte att kunna berätta det statiska. Utan prövande, utforskande och reflekterande se om det går att skriva om den förste presidenten Kwame Nkrumah, om han kom till makten 1960 och hur han kuppades från den sex år senare.
Vår uppgift, som journalister och historieberättare, för det är vad vårt jobb egentligen handlar om, är att väga de många historierna och de mångas synsätt mot varandra och trevande komma framåt i en berättelse.
För historien är aldrig en, och den skrivs aldrig av förloraren. Därför har vi en plikt att känna till vinnarna och alltid lyssna på förlorarna.
Andra om: förenkling, ghana, historia, journalister
ACCRA, GHANA. Före avresan läste jag i en landsanalys följande: ”Ghana är ett afrikanskt land där det är relativt tryggt att göra affärer, beläget bara åtta flygtimmar från Sverige och med ett livskraftigt näringsliv, relativt hög utbildningsnivå och en demokratiseringsprocess som har kommit en bra bit på väg.”
Det duger inte. För om man ska ta vår sinnebild av afrikanska länder är ovan beskrivning försiktig, trevande. Inte riktigt på mål. Jämfört med andra länder i regionen är Ghana mycket tryggt, med väldigt hög utbildingsnivå – 80 procent kan läsa. Sedan man frigjorde sig från militärjuntan i mitten på 90-talet, under oblodiga former, har det varit ett demokratiskt land. Accra är behagligt, och turistvänligt skulle jag kunna våga mig på att säga – prånglarna på Oxford Street är lika påflugna som egyptiska dykinstruktörer som vill lektioner till Hurghadaturister.
Men som en Ghanakännare påminde mig: ”Det är ändå Afrika.” Vad som menas med det, ja, det ska jag återkomma till.
ACCRA, GHANA. Vad gör jag här? Bruce Chatwins frågan har slängts hit från de i Sverige som hört av sig och undrar vad jag sysslar med i Afrika. Är det jobb, semester? Varför har jag åkt till Ghana?
Det finns ett svar, om än inte kort.
Alla har en åsikt om journalister. Vid sidan av politiker är det en yrkesgrupp som vanligt folk, vem det nu kan tänkas vara som är vanligt, har minst förtroende för. Men det är inte ofta yrket diskuteras i bredare folklager, och allt som ofta baseras folkets syn på de mest synliga och lästa journalisternas värv, det vill säga kvällstidningarnas.
I avsikt att försöka nyansera det hela en aning kan man säga att det är ett i dag ganska svårt yrke att utöva. För å ena sidan krävs det att man är extremt extrovert, de som är allra bäst i sitt skrå är de som har fingret i luften, örat mot marken och med i folkets samtal, redo att plocka upp eller delge något genom journalistiken. Å andra sidan när det ska produceras, ska man gå från den extroverta rollen till en mer introvert. Inte en omöjlig växling, den görs hela tiden, men det ska till att hela tiden snabbt växla i rollerna – betydligt mer krävande.
Sedan är det med att göra riktigt bra journalistik. Det brister på ett ställe, och detta tror jag alla i branschen instämmer i. Bra journalistik är tidskrävande. Problemet är att många läsare är alldeles för oerfarna, de kan inte läsa in hur mycket tid som ligger bakom ett jobb. Därför är incitamenten inte stora för att investera mera tid.
Där har journalisten ett ansvar. Men det finns också ett läsaransvar. Många tycker att tidningar är dyra när ”det ändå går att läsa på nätet”, snålheten bedrar oss. Delvis handlar det om att stödja bra journalistik – ingen värdering hos vilken tidning detta nu må vara – och då måste man betala för det. Som Homo economicus vill man gärna rationalisera bort, det är ingen idé förlänga prenumerationen av den och den tidningen som aldrig blir läst. Men det bör man göra, stödja den goda journalistiken.
För de goda journalisterna finns. Jag tror på en renässans av yrket, att vi nått ett bottenanseende och det nu är på väg mot det bättre. Och jag känner ett ansvar till att göra det bättre. Visst, journalistik är inte fantastisk och ibland dålig. Men jag tror, om något ska bli det bästa man gjort måste man våga riskera att det blir det sämsta man gjort.
Mina felsteg, jag tror att som journalist i dag bör man vara medveten om sådana görs, försöker jag inte plåstra om – utan göra om, göra rätt och fortsätta så. Världen är inte enkel, verkligheten är inte en, och komplexitet är den enda vägen framåt.
Därför har jag skapat ett journalistprojekt där man går med kortaste vägen från idé till handling, med egna pengar och egen obetald tid. Som denna resa till Ghana. Svenska tidningar må vara ointresserad av att bevaka Afrika, men jag tror att det finns läsare – och inte minst finns det ett ansvar hos den enskilda journalisten, mig själv, att skriva om det oskrivna.
För medierna heter det att man är tredje statsmakten i en demokrati, men liksom varje generation säkra demokratin måste också journalistrollen ständigt omvandlas. Ingen vet åt vilket håll eller vad som är rätt, inte heller hur detta ska göras, eller vad man ska göra. Att åka till Ghana är mitt sätt att med journalistiska principer belysa närma mig viktiga frågor.
Mina lästips