ACCRA, GHANA. Är det Afrikas tur nu? Mycket talar för det. På 1960-talet, med självständighetsrörelsen som spreds över hela Afrika, med Ghana i spetsen, var det en sådan kraftig förvandling att många förutspådde att Europa skulle få se sig omsprunget av Afrika.

Än i dag, med de jag pratar med hänvisas det till de stora framstegen som gjordes av Kwame Nkrumah, landets förste president, som störtades 1966. På mindre än ett decennium gjordes mer än vad som åstadkommits sedan han störtades. Detta är en åsikt som alla vädrar.

I dag har etablissemanget ett drag av nyrikedom. Vad jag förstått är det inte ovanligt att stora summor plöjs ner i enorma parker med bilar till statsanställda och andra i NGOs. På Independence Square, inte långt från där jag bor, står minst 50 bussar, i princip helt oanvända, orörda dag efter dag. De tillhör IRS. Ja, Ghanas skattemyndigheter.

Häromdagen fick jag en historia berättad för mig om ett kanadensiskt forskarpar som gjorde utbyte i Accra, och på den gemensamma bloggen skrev forskaren att hon fann det mycket överraskande att det inte fanns pengar till avlopp, rinnande vatten, och liknande på universitetet, samtidigt som campus var fullpackad med nya SUV-ar och fabriksnya tyska bilar till de anställda. Paret fick plocka ner bloggen, och forskarna, efter lite om och men, blev hemskickade till Kanada.

Som Jan Eliasson påpekade för FN:s generalförsamling för tre år sedan: 1998 fanns det 13 större konflikter i Afrika, 2005 var antalet konflikter nere till 3. Utvecklingen går snabbt, och möjligheterna är stora. Stora företag är på plats, tar tillfället i akt. Är det Afrikas tur nu? Ja, alla är övertygade om det. Och inte på 40 år har det varit lika goda förutsättningar som idag. Förhoppningarna är höga, förväntningarna likaså, och självförtroende på topp. Nu krävs bara ännu bättre ledare.

[tags]accra, ghana, afrika, ledarskap[/tags]