PRAG, TJECKIEN. Nu undrar du säkert varför jag satt mig för att blogga, när jag ändå är i Prag och dagen bör spenderas på andra ställen än bloggandes. Då har du inget förstått.
Många reser, nej… de flesta, nej… jag har inte stött på någon. Alla reser för att komma till en annan plats, se och upptäcka nya saker. Jag vill aldrig upptäcka något nytt. Provokativt, för den som säger sig ”ääääälska att resa”.
Resa för mig handlar om tid med sig själv. Där finns den djupaste brunn av upptäckter att ösa ur. Och inte att gå en rundvisning på ett museum, lyssna på en guide berätta saker du aldrig velat kunna något om tidigare, och tycka det är ”uuuuunderbart att lära sig nya saker”. Nej, nu ska jag sluta raljera.
Mina tankar går istället till Paris-Dakar-rallyt, som det heter i folkmun. I år är det ju inget Dakarrally (som det heter egentligen) i Paris eller Dakar, utan i Östeuropa.
Funderar om jag ska åka, inte delta, titta på. Rally är något väldigt smutsigt, men anständigt, korkat och gentlemannamässigt, uppenbart menlöst och krävande. Kanske skapar kombinationen en unik dekadens; hur kan man annars motivera en uthållighetstävling på hjul som dödar människor i dussintal – förare i olyckor, åskådare påkörda, civila överkörda, och hang-arounds (press och medhjälpare) som hjälper till att köra på. Nu när jag skriver det, inser jag: det måste man se.
