ARLANDA, STOCKHOLM. Det börjar bli en återkommande melodi, sittandes vid gaten, inför avresa skrivandes ett pliktskyldigt blogginlägg. Eller det är väldigt lite plikt, snarare skamsenhet. Jag vill skriva mer, men hinner inte.
Det är vid dessa tillfällen, strax före avresa som jag tänker på våra resor. Inte du och jag, utan resorna vi gör som folk, våra resor.
För hur vi reser säger mycket om oss. Och det brukade vara att vårt sätt att resa var mycket mer civiliserad. Ett ord som knappt har något värde nu.
Det är därför, trots miljödebatten, som jag fortfarande flyger framför tågar. På flyget är servicen mer formaliserat och på en generellt bättre nivå än tåg, mest för att det är två långsiktiga investeringar där flyg är den senaste.
Där en del flygplan från 1980-talet fortfarande är i bruk är det inte ovanligt med tåg från 1960-talet, med allt vad det innebär för bekvämlighet.
Det är synd, för ett annars trevligt sätt att resa; kunna gå runt i tåget, prata med ens resekamrater, se landskapens färger skifta och eftermiddagen bli kväll, läsa en bok, äta och dricka i restaurangvagnen, uppkopplad arbeta eller koppla av. Ja, tåget har avsevärda fördelar, men nackdelar är ack så tunga. Därför går jag ombord flyget nu, direkt mot Prag, tack.
