STOCKHOLM. Du känner igen tävlingsmänniskorna, de finns överallt. Personer, ofta med idrottsbakgrund, som gärna talar om hur ogärna de ger upp. Och att de är tävlingsmänniskor, de är envisa, ihärdiga, och har tävlingsinstinkt – att de är fighters. I mina ögon har de missuppfattat det hela.

Jag gillar att ge upp. Göra en George Constanza. När floppen är ett faktum, en sak inte fungerar och det är uppenbart att det som är, har varit, inte längre går. Då är det av största vikt att begränsa skador. Något helt grundläggande, logiskt och självklart för alla människor att allt som är på minussidan ska stoppas – kostnader, resurser, engagamang, tankekraft, ambitioner, och så vidare.

Enligt The Dip, som jag skrivit om tidigare, handlar det om att ha följande strategi för att ge upp: bestämma vad det får kosta innan man ger sig in genom att måla upp olika, detaljerade och mätbara aktionsplaner. Att ge upp ska inte vara något förhastat, men det ska vara instinktivt – när magen säger att det är dags. När värdet av utdelningen inte är vad som önskas. Så är det dags att lämna in.

Andra om: tävlingsmänniska, tävling, konkurrens, instinkt, strategi, flopp, misslyckande, misslyckas