ATATÜRK AIPORT, ISTANBUL. Nyss var jag med om en brutal bilolycka. På motorvägen på väg till Atatürk, flygplatsen, efter att jag bråkat med min hotellier för att de misslyckades med att, som överenskommet, plocka upp mig från flygplatsen – och nu med att föra mig dit, hastade jag ut i gatan till taxin.
På motorvägen ut, åkte vi under tystnad i hög hastighet i skarpa kurvor och raksträckor. Jag ville sätta på mig bälte, men det fanns inget att fästa det i. Låste dörren i stället.
Några minuter senare, i drygt 80 km/h svänger en bil framför oss, min chaufför tvärnitar men skickar bilen framför upp mot en stolpe. Efter att den bilen klättrat tre meter, faller den ner med ett brak och ur ett dussin bilar hoppar män ut för att se efter.
Mannen som körde bilen är blodig och medvetslös, han har fått stolpen över nyckelbenet och är inklämd i bilen. En man ger mig mobilen för att prata med polisen, jag ger tillbaka den.
Min chaufför vandrar omkring olycksplatsen, sirener ljuder på avstånd, och jag ser mig om efter en ny bil. En taxi som stannat väntar tills jag samlat ihop mina i den andra bilen kringspridda prylar. Datorn är hel – uppenbarligen, när jag sätter mig i taxin kommer min krockade chaufför och vill ha cash. Han får det från mannen i den nya bilen.
Jag lämnar platsen. Skulle jag ha dröjt, missat mitt flyg, och så vidare? Jag vet inte, det enda jag vet är att jag överlevde och har ett flyg att passa.
